Cissi Elwin Frenkel: ”Rastar man så rostar man”

Alla omkring mig har börja jobba-ångest. De kan inte slita sig från de lata dagarnas roséskimmer. De saknar de sena morgnarna och de långa nätterna. De har älskat att sjava omkring utan smink, iklädda utrensade, löst hängande plagg som bara kan användas på landet.

Det är bara jag och de som har riktigt små barn (och för vilka semester inte existerar än på ett par år) som tycker att det är underbart att vara tillbaka på kontoret.

Förstå mig rätt. Jag har ett liv. Jag njuter också av att få ligga i en hammock och läsa och få träffa familj och vänner.

Men — i flera veckor? Jag blir rastlös efter ett tag. Och ärligt talat uttråkad. Jag behöver någon form av struktur. Jag vill ha något att bita i, ett projekt, problem som behöver lösas, saker som måste bli gjorda. Jag vill använda huvudet till annat än att fundera över dagens marinad. Jag vill ha någon form av mening med det jag håller på med.

Jag är så innerligt tacksam över att ha ett jobb som jag faktiskt älskar. Jag var typ den enda som blev glad när Reinfeldt kom med beskedet att vi i framtiden kommer att tvingas jobba tills vi är 70. Yipiee, tänkte jag. Men jag sa det inte till någon. För alla var så upprörda.

Gör detta mig till en sorglig och tom människa? Okej. Då är jag det. Men jag har inte roligast när man ska ha kul. Oväntade händelser, lite tidspress och smarta och skojiga människor omkring mig – så ser jordmånen ut för att jag ska få barnsliga skrattanfall. Och det sker för min del ofta på jobbet.

Rastar man så rostar man, sa alltid min gamla svärfar. Och det har han jäkligt rätt i.

Ha, ha, säger nu kanske någon. Var det inte hon som blev utbränd? Inte konstigt med den där inställningen.

Men alla som har jobbat med mig kan intyga att jag i grunden är väldigt lat. Jag är inget högpresterande monster som vill jobba jämt.

Men nu, i den fas i livet jag befinner mig, ”frihetsfasen”, den lilla pausen mellan småbarn och barnbarn, skulle jag ärligt talat hellre sprida ut min semester över hela året. En fredag här, ett par dagar där. Men inte fem veckor i sträck och sedan bara jobba, jobba. Det vore väl balans. Balans hela tiden. Varje vecka.

Semestern som aldrig tar slut.

Ingen mera börja jobba-ångest eftersom man aldrig slutar vare sig jobba eller ha semester.