Cissi Elwin-Frenkel: Nu ska jag börja tacka ja till hjälp

Jag bär två tunga matkassar i den ena handen, har ett stort paket toarullar under armen och försöker hålla upp galgen med klänningen från kemtvätten så att jag inte ska trampa på det nytvättade tyget.

Min granne går förbi och frågar vänligt leende om jag behöver hjälp. ”Nej då, det går bra”, säger jag reflexmässigt och försöker åla ner några fingrar i väskan för att fiska upp nycklarna och öppna porten. Jag rotar runt i alla fack. Väskan glider av axeln, ner på den leriga gårdsplanen. Jag böjer mig ner och nycklarna trillar ur. Det är varmt under dunkappan. Jag krånglar in mig i hissen och trycker på femman.

Fan! Varför sa jag att det gick bra? Det gjorde det ju inte alls. Det var jättetungt och väldigt olämpliga ställningar för min onda rygg. Varför avvisade jag så spontant hjälp? Varför sa jag inte bara, ”tack, vilken tur att du kom”.

Vad är det som gör att vi är så självtillräckliga? Varför är det liksom fint att klara sig själv? Det gör vi ju egentligen inte alls. Vi behöver varandra till allt, hela tiden. Och vi behöver bli behövda. Vi blir glada, känner oss fina och stressar av om vi får göra något för någon annan. Rena hälsokuren. Borde skrivas ut på recept. Men vad är det då för ogenerös sida som får oss att direkt tacka nej när någon rycker ut?

Kanske handlar det om duktighet; titta på mig, vad jag är kapabel. Jag kan bära tungt, arbeta hårt, lösa svåra problem, helt på egen hand. Tycker ni att jag är bra nu? Kan jag få en applåd?

Eller är det ett slags passiv aggressivitet; titta på mig, här går jag och bär och ligger ingen annan till last. Jag klarar mig själv. Jag är inte van att få hjälp av någon, nej jag klarar mig själv. Visst är det lite synd om mig, men jag klagar inte.

Handlar det om rädsla? Jag är helt ensam i hela världen, ingen hjälp finns att få. Lika bra att lära sig att bära tungt själv.

Vad det än handlar om tänker jag sluta med det. Nu! Jag ska börja säga ja. Ja, tack. Jag behöver hjälp. Ja, du kan få komma tidigare och hjälpa mig med middagen. Ja, det är bra om ni tar med er något. Ja, ni kan hjälpa till och plocka undan.

Har mycket lättare att be om hjälp på jobbet. Helt enkelt för att det där finns ett ord för det – delegering. Som chef förväntas man till och med vara bra på det. Och kan man lära sig det på jobbet kan man kanske i bästa fall lära sig att tillämpa det på hela sitt liv.