»Chefer får räkna med att få sparken«

"Från och med i dag får du vara beredd på att det kan räcka med att chefen tycker att du har fel färg på tröjan för att du ska få sparken« sa min far till mig när jag fick mitt första chefsjobb för sådär 25 år sedan. »Och då är det bara för dig att ta din väska och gå. Det är bland annat därför du har högre lön än andra. En annan anledning till din höga lön är att du förväntas göra en massa svåra och jobbiga saker utan att gnälla.«

Min pappa var en stram herre med höga krav och stark moral. Löjligt höga krav och överdriven moral, tyckte jag länge. Men ni vet hur det brukar gå. Till slut blir man som sina föräldrar …

Min dåvarande chef och jag står på mitt rum och bråkar om en annan chef i företaget. Jag tycker att han gör ett dåligt jobb och att vi måste säga upp honom, min chef tycker att jag är alldeles för hård i min bedömning.

»Du är för jäklig, du tycker att alla ska vara perfekta« ryter han.

»Ja, det tycker jag, i alla fall om de ska vara chefer!« skriker jag argsint tillbaka. Han går ilsket ut ur rummet och jag står kvar med mina tankar som snurrar runt i huvudet. Är jag alldeles för oresonlig och hård, ger jag inte personer en chans? Har min chef rätt?

Chefen vi diskuterade var slarvig, tog inte ansvar och skyllde ofta på andra. Han fick mycket kritik av sina medarbetare och underställda och vi i ledningen hade ofta anledning att hålla med. Nej, hur jag än funderade kunde jag inte komma fram till något annat än att jag hade rätt. Med bestämda steg gick jag in på min chefs kontor och argumenterade för min linje. Två månader senare hade han fått sluta.

Numera har jag en mycket klar ståndpunkt, helt i min fars anda: Jag tycker inte synd om chefer och har inga problem med att sparka dem om de inte klarar av sina jobb. De bör veta vad som gäller på höga positioner, det var ju därför de fick den där höga lönen.

Men i Sverige har vi väldigt svårt att säga upp chefer och till och med uppenbart dåliga chefer får ofta sitta kvar på sina poster. Och om man mot förmodan flyttar på dem, blir det oftast snett uppåt och de höga lönerna får de behålla.

Varför har vi så svårt att säga upp chefer i Sverige? Hela företag och stora avdelningar klarar vi av, men chefer, det drar vi oss för.

Jag tror förklaringen ligger i vår rädsla för den personliga konfrontationen. En hel avdelning kan man betrakta som något näst intill opersonligt, där medarbetarna upphör att ha namn och bara blir till »funktioner som inte är lönsamma«. Men när Kalle missköter sitt jobb, och jag måste sätta mig ansikte mot ansikte med honom och ärligt och rakt tala om varför han inte kan ha kvar jobbet, ja då blir det tungt.

Och jag själv då? Helt beredd på att få sparken om jag missköter mig eller någon inte vill ha mig längre. Det är bland annat därför jag har hög lön. Det har pappa lärt mig.