Calle Fleur: ”Krisledarskapet tar fram det bästa i oss”

Jag har alltid varit svag för ”situation rooms”. Ni vet, sådana fönsterlösa konferensrum där ledningsgrupper samlas för att reda ut särskilt svårhanterliga situationer. ”Tänk om man fick vara en fluga på väggen hos Swedavias ledningsgrupp”, kan jag till exempel utbrista efter att ha läst ännu en skildring av sommarens flygterminalkaos.

Jag tänker mig koncentrerad tystnad, skrapande stolar, kall pizza. Automatkaffe som har stått så länge att mjölken skiktat sig till en grå klump. Någon tapper själ som försöker förklara varför det tar nio månader att få en passtid eller varför it-projektet – valfri skolplattform eller Coops kassasystem – plötsligt har blivit flera hundra miljoner kronor dyrare än beräknat, eller slutat fungera helt.

Krisledarskap. Ämnet är förstås mer aktuellt än någonsin. Cyberattacker, ränteoro, klimatkris, vapenskrammel, krig och prischocker kräver noggranna förberedelser och riskanalyser. Ändå saknas detta förebyggande arbete i alltför många organisationer.

De flesta av oss lyckas förhoppningsvis ducka de riktigt stora katastroferna, men även mindre kriser kostar på chefen. För några år sedan ansvarade jag för att bygga och implementera ett helt nytt CRM-system, som skulle samla all vår kunddata på ett ställe. Det gick så där.

En kund fick 47 fakturor. Några veckor senare skickade vi ut 5 500 prenumerationserbjudanden till adresser över hela landet – men missade att få med personnamn i utskicken. Nästan samtliga brev kom i retur till kontoret. Ni som har sett 5 500 fönsterkuvert i halvmeterhöga travar vet att det inte är en vacker syn. Brevbäraren var djupt olycklig, medarbetare grät i korridorerna, utvecklingskostnaderna skenade (om möjligt) ännu mer. 

Kalabalik är aldrig kul i stunden. Men i efterhand minns jag ändå de där händelserna med värme. Det är väl det vurmen för ”situation rooms” handlar om.

Vid extraordinära händelser händer något med kulturen. Alla sluter upp. I kampen mot den gemensamma fienden – katastrofen! – bygger vi en stark känsla av samhörighet, långt över avdelningsgränser och stuprör. Det beställs mat. Någon hittar en dammig godispåse i eventförrådet. Blädderblocken får liv. Och när katastrofen är avvärjd och målet uppnått, och vi yrvaket ser oss omkring på andra sidan, har vi fått massor av nya insikter. För otroligt nog löser sig ju det mesta till slut. 

De senaste åren har vi fått se prov på häpnadsväckande innovationskraft och nytänkande. Hela avdelningar har ställt om för att tejpa förkläden till sjukvården. Blixtsnabbt beslutsfattande har övervunnit cyberbrottslingarnas ränker. Nya arbetssätt har ökat produktiviteten och förbättrat hälsan för många medarbetare och chefer.

Jag vågar påstå att krisledarskapet tar fram det bästa i oss. Men det måste ske i lagom doser – och gärna väl förberedda sådana. 

Calle Fleur, chefredaktör Chef