Calle Fleur: Bekännelser från coachsoffan

När jag fick mitt allra första chefsuppdrag välsignade min arbetsgivare mig med en coach. Jag var vilsen och livrädd.

För bara några år sedan hade jag intervjuat rappare med tjocka guldkedjor och skrivit om nattklubbar i Sveriges hippaste helgbilaga. Nu skulle jag tydligen ägna min arbetstid åt att fylla i stenciler om psykosocial arbetsmiljö och formulera personliga utvecklingsplaner med medarbetare som – med röntgenlik skärpa – såg igenom mig för den gigantiska bluff jag faktiskt var.

Hur skulle jag, som lärt mig mer om ledarskap av hiphop än Handels, fixa det här?

Coachen rynkade pannan. Vi satt under takstolarna på hennes vindskontor i Gamla stan i Stockholm, avskärmade från larmet och stressen på de vindlande kullerstensgatorna nedanför. ”Vad är du rädd för?”, frågade hon.

Jag var ju inte en riktig chef. Jag visste ingenting om hur man skulle uppföra sig som chef, hur man skulle se ut som chef. Helt ärligt var jag ganska rädd för coachen också. Det här var ingen halvmesyr.

Vi snackar om en person som hjälper börs-vd:ar och ledningsgrupper i globala bolag att förbättra sig själva och sina affärer. Hon var dyr, både bokstavligt och bildligt talat. Snygg, smart, framgångsrik! 

Jag drar mig det här till minnes med anledning av Chefs senaste undersökning om personlig utveckling (se nedan), där siffrorna talar sitt tydliga språk: 88 procent av cheferna som svarat på undersökningen tror att personlig utveckling gör dem till bättre chefer. 94 procent tror att det påverkar verksamhetens resultat positivt.

Men bara drygt fyra av tio ägnar sig åt att utveckla sig själva. Den siffran borde verkligen stiga – inte minst i ljuset av arbetslivstrender som ”the big resignation” och ”quiet quitting”, som ju handlar om att medarbetare börjat söka självuppfyllelse och utveckling på andra ställen än arbetet.

”Vad är du rädd för?”

Jag hade aldrig drömt om att leda andra människor. Jag var en jobbig jävel med dåligt tålamod. Jag ville snabbt framåt och driva igenom förändringar direkt, helst i går. Att utveckla människor att nå sin fulla potential, och sådant, kändes mest som gupp på vägen. 

Ganska snart fick coachen mig att inse att det inte finns ett färdigt recept på att vara chef. ”Gör rollen till det du vill att den ska vara”, sa hon. ”Var dig själv!” ”Släpp sargen!” ”Ut och kör!” Under den här tiden började ett frö av hopp gro i mitt inre. Jag började köra. Och ganska snart insåg jag att det där raljanta pratet om gupp bara var skitsnack. För det finns ju inte en mer tillfredsställande känsla än att se andra människor växa.

Det tog säkert något år innan bluffkänslan rann av mig. Kanske vände det när jag insåg hur mycket enklare allt blev när jag vågade vara mig själv. När jag visade mig sårbar. 

Tänk att jag var livrädd för att någon av mina kolleger skulle förstå att jag gick till en coach. Det kändes pinsamt. Och inte minst en smula självupptaget. Lustigt att jag några år senare berättar om det på ledarplats i Nordens största ledarskapstidning.

Någonstans på vägen slutade jag väl att vara rädd. 

Calle Fleur, chefredaktör Chef