Bli förbannad lite oftare!

Omgivningen jublar. Äntligen, säger de, får du ur dig din inneboende ilska som du burit på i så många år. Själv blir jag bara rädd, för mig själv. Att jag kunde bära på ett sådant hat. Hämnd har stått skrivet på min panna. Jag har vaknat varje morgon till ett tapto och tänkt; Nu är det krig. Härligt! Testosteronet har pumpat runt i min kropp så till den grad att ilskan legat som smidjebälte över bröstet. Jag har frustat fram mina meningar, och blicken har varit inåtvänd.

Ja, herregud vad arg man kan bli!

Problemet är att ilska och ursinne inte går ihop med min egen självbild. Jag är en cool person. Har aldrig slagit mina barn. Höjer min röst kanske var tredje år. Skäller inte ut medarbetare. (Möjligen spänner jag blicken, och låter permafrost lägga sig mellan mig och min antagonist.) Kastade en kaffekopp i köksgolvet en gång i samband med min skilsmässa. Det är allt.

Så min nyvunna ilska är en skrämmande bekantskap. Hur ska jag hantera att jag plötsligt vill min antagonist i konflikten illa? Vad hände med alla år i psykoanalys? Jag som sa till min terapeut första gången, att mitt mål med seanserna var att bli ”en god människa”.

Nu går jag och grubblar över vad som händer med mig? Jo, jag har rätt att bli arg. Jag blev kränkt in i märgen, och där någonstans passerades en gräns för vad som är okej. Men så arg att jag vill döda, är väl inte rimligt? Fast jag har alltid trott att gränsen är hårfin mellan att vara städad och etablerad till att bli en slagskämpe och hamna på kåken. Jag menar allvar. Jag har en kompis, en städad man i övre medelåldern, som slog ner en affärspartner vid ett övergångsställe. Det blev grova böter.

Kanske är det åldern. Fast borde man inte bli lugnare? Eller är det så att åren gör att man kommer i kontakt med sitt verkliga jag, med alla fel och brister. Att jag både är en hyvens man och en riktig skitstövel? Både generös och inskränkt? Klok men även rent ut sagt korkad?

Lite fick jag syn på när jag gick en UGL-kurs för något år sedan. Fick veta att alla känslor som väller fram utgår ifrån behov man har. Det kan gälla behovet att känna sig respekterad, eller kanske bara förstådd. Det brukar räcka långt. En del i UGL är att lära sig giraffspråket. Att inte anklaga utan bara utgå ifrån sig själv. ”Jag blir osäker när jag inte upplever att du förstår mig.”

Problemet är att vargspråket ligger så nära till hands i konflikter. ”Du fattar aldrig någonting!”

Fast kolerisk är jag inte, väl? Har oerhört lång stubin, och det är lätt att läsa mig. Har själv haft chefer som brusat upp, ofta utan synlig anledning. Knepigt. Som att möta en storm på havet en kav lugn och molnfri sommardag. Man blir osäker och börjar tassa på tå. Oberäknelighet är en knepig chefsegenskap.

Kanske är det därför mina närmaste tjuter glatt när de ser min nya följeslagare ”ilskan”.

Ett skratt förlänger livet, sägs det. Vad sägs om ett rejält utbrott?