Skolledaren: ”Jag frågar inte om lov”

I din bok ”Att vända en skola” beskriver du hur du lyckades vända utvecklingen på Hammarkullsskolan, trots att du hade alla oddsen emot dig. Vilka var oddsen?

”Det var ganska kaosartat när jag började 2016. 16 i personalen var sjukskrivna och ungefär hälften slutade varje år. Chefer hade bytts ut och det fanns ingen bra struktur. Sedan var det rätt stökigt, med mycket våld mellan elever. Och budgeten var inte i balans, vi fick statsbidrag eftersom vi inte gick runt på de fasta intäkterna. Man kan inte bedriva en skolverksamhet så.”

Som chef i privat sektor hade man säkert gått in och kapat kostnaderna direkt i ett sådant läge. Men du valde att inte göra så?

”Nej. Alla frågade ju mig vad jag skulle göra åt budgeten. ’Ingenting’, sa jag, och då tyckte de förstås att jag var helt dum i huvudet. Kan man ens säga så som chef? Men den här skolan hade gått back i så många år, och hade jag behövt dra in elevassistenter och extralärare hade det inte blivit bra. Jag var tvungen att vända utvecklingen först. Utbildning och struktur blev steg ett: Hur hanterar vi våldsamma barn? Hur gör vi på rasterna? Hur samarbetar vi? Hur skapar vi ett klimat som är hållbart? Efter det kunde jag se över budgeten och omorganisera. Efter bara några veckor fick jag smeknamnet ’rektorn som gör sin grej’.”

Vad var din grej?

”Först och främst är jag väldigt tydlig – och så har jag mina två principer. Ett: Om du inte frågar om lov kan ingen säga nej. Två: Ett nej är egentligen ett långsamt ja. Om man tänker så får man alltid som man vill.”

Vad gjorde du rent konkret?

”Vi valde att satsa på läsning tidigt, redan i förskoleklass, eftersom eleverna är så svaga i språket när de kommer hit. Flera kan inte säga en mening på svenska när de börjar på skolan, så vi kan inte lalla runt i ett år och hålla på och leka. Därför bytte jag ut alla förskolelärare i förskoleklass till grundskolelärare, vilket innebar att lärarna behövde plugga vidare eller byta skola. Många frågar ’får man verkligen köra årskurs ett i förskoleklass?’, men det står ju ingenstans att man inte får göra så. Och barnen älskar det. De har en bänk, de har sin stol. Det är morgonuppgift och läxa, det är skola liksom. Det är det barnen vill ha.”

Var kommer den här djärvheten ifrån?

”Min mamma brukade ofta fråga vad som egentligen kan hända? Det värsta som kan hända är att du förlorar jobbet, men då får jag väl jobba på någon annan skola. Så jag har bara kört på. Jag är väldigt rak och tydlig, både mot personalen och föräldrarna. Jag kanske trampar folk på tårna ibland, men det är ingen fara. Ska man trippa runt på äggskal får man ingenting gjort. Nej, det gäller att tänka mindre och jobba mer. Då blir det bättre resultat.”

Hur har det gått?

”Det gick att vända skolan, men det krävdes tålamod, kreativt tänkande och engagemang. Vi har testat oss fram. Vi har jobbat mycket med tilliten till varandra och vi har utvecklat den professionella friheten – jag låter lärarna styra över sin tid i den mån det går. Kunskapsresultaten har förbättrats, trots att vi har gått från 58 i personalen till 36. Eleverna lär sig läsa tidigt. Sjuktalen har gått ner och vi har skapat ett lugnt och stabilt klimat där lärarna vill stanna. Det är häftigt!”

Är skolledare generellt för rädda anser du?

”I skolan finns det en föreställning i väggarna om hur man ska vara som chef: Man måste göra alla rätt och följa alla rutiner. Och det är klart att man ska. Jag blir skogstokig av rektorer som går in och fuskar med betyg, till exempel. Men jag är anställd för att få alla barn att klara skolan, inte för att bara hälften ska göra det. Om jag ser möjligheten till en förbättring så driver jag igenom den. Och jag argumenterar tills jag får ett ja.”

Vad är ditt tips till andra chefer som inte är lika modiga som du?

”Om du står med bungyjumpselen på en bro och ska hoppa kan du alltid välja att backa och vända om. Eller så kan du hoppa och hoppas att det ska gå bra. Så våga hoppa! Vad är det värsta som kan hända?”

Research: Nelly Franzén