Petter Stordalen: ”Jag struntar i om ni svär över mig”

”Oavsett om det gäller mode, hotell, träning eller flyktingpolitiken så finns han där. Han är fanimej överallt!”

Orden handlar om mig. En frustrerad man hade börjat dagen med att se mig prata om flyktingkatastrofen i morgonsoffan på TV4, delat hiss med mig på Clarion Hotel Amaranten där han hört mig prata om ett nytt hotellprojekt i Malmö och sett mitt ansikte pryda omslaget på min bok om ledarskap och business i hyllan på Pocketshop. Han var less. Less på Petter Stordalen. Less på mig.

Och jag förstår honom. Jag blir ibland less på mig själv också. Jag tror att det är så för alla oss som har ett brinnande engagemang för samhällsfrågor, som försöker vara en bra ledare och dessutom sköta våra jobb. Vi vill mycket, vi har ett ansvar gentemot oss själva, våra anställda och de egna värderingarna.

Jag har därför tagit ett principiellt beslut som innebär att jag struntar i att det finns människor som stör sig på mig. Tiden är inte oändlig. Jag måste maximera och ta tillvara de förutsättningar som ges.

Som när jag nyligen fick möjligheten att hålla ett tal för Norges utrikesminister och berätta om när jag för några år sedan mötte Gefati i en by i Etiopien. En ung tjej som de senaste tolv åren levt isolerat efter en misslyckad förlossning där barnet dog i sviterna efter en sjukdom som drabbar tjejer som tvingas till graviditet långt innan kroppen är utvecklad för det.

Gefati, svårt sargad, överlevde. Barnet dog. Hon isolerades från sina tidigare vänner och familj i sin hembygd. Från sin trygghet. Hon sågs som oren. Besudlad.

”Allt jag önskar är att bli behandlad som en människa”, sa Gefati till mig.

Och Gefatis historia är långt ifrån unik. Den upprepar sig varje dag. Året om. Det handlar om synen på människor. Respekten för varandra. Att ett nej är ett nej oavsett om det är i en liten by i Etiopien eller på festivalen We are Sthlm här hemma i Norden. I ett modernt samhälle hör det inte hemma med någon form av försök till systematisk kontroll över kvinnor, deras kroppar, deras sexualitet, deras ekonomiska status eller självständighet.

Att veta att denna form av djup orättvisa fortsatt förekommer, fortsatt är så utbredd, gör något med en. Det gör något med mig. Som äkta make, bror, pappa, man.

Men. Jag har en möjlighet att vara del av lösningen. Del i kampen för att utrota detta onda. Jag vet att jag kan bidra genom att skapa uppmärksamhet, medvetandegöra, sätta gränser, vara en bra pappa och uppfostra mina barn med sunda värderingar och göra klart för min personal på mina hotell att jag förväntar mig att de gör detsamma.

Gefati har det bättre nu. Hon fick en operation för att återställa kroppen efter graviditeten. Hon har sakta blivit accepterad igen i sin hemby.

Förändring ÄR möjlig. Men vi har ett jobb att göra, och vi har alla ett ansvar att ta de chanser och utnyttja de plattformar som vi kan. Om vi kan göra livet bättre för människor som Gefati så ska vi göra det. Även ifall det innebär att människor svär över dig vid hyllan på Pocketshop.