På jakt efter Årets modigaste Chef

Jag och kollegan Sofia fnissar medan vi sakta rullar fram genom snömodden på Europaväg 45. Vi har precis lämnat Värmland bakom oss och humöret är på topp. En stund i alla fall.

Snart har det svalnat ordentligt – bokstavligt talat.

Elbilen är i desperat behov av laddning och vi sitter och trycker i ett blåshål bredvid stormarknaden Willys, medan temperaturen snabbt rasar mot tio minusgrader.

Ovädret tornar upp sig. Snön vräker ner och på radion hör vi rapporter om avkörningar och olyckor längs hela den vägsträcka vi just avverkat – och nu har framför oss.

Vad gör jag egentligen här?

Allt började med en känsla.

I mer än 25 år i rad hade Chefs redaktion delat ut Årets Chef, Sveriges viktigaste ledarskapspris, till inspirerande och skickliga ledare. Men omvärlden trängde sig på. Vettlösa skjutningar. Lågkonjunktur. Cyberattacker, klimatkris och krig. Utmattningsepidemi och ökad polarisering i samhället.

Så vi behövde göra något annat. Vi ville ta upp kampen mot våra största samhällsproblem genom att lyfta de som har störst chans att lösa dem: Sveriges chefer.

Det var dags för oss att byta spår.

Vi valde att strunta i ambitiösa juryprocesser och glamorösa prisutdelningar. I stället skulle jag bege mig ut på vägarna på jakt efter Årets modigaste chef.

Jag ville träffa chefer ute i landet som visat handlingskraft och vågat gå mot strömmen. Som genomfört en insats eller förändring som har påverkat medarbetare, organisationen – ja, kanske hela samhället.

Vi skickade ut en efterlysning och tipsen började strömma in.

Och nu sitter vi här och fryser, i Åmål, medan timmerbilarna sladdar förbi och den glittrande storstaden Göteborg, målet för vår resa, mest känns som en avlägsen hägring.

Vi har varit på väg sedan tidig morgon. Rört oss bort från trafikkaoset i Stockholm för att träffa Kamran Kabinejad, verksamhetschef på Örebro boxningsklubb och en av stadens mest profilerade eldsjälar.

Boxningsklubben är inhyst i aktivitetshuset Tegelbruket, en modern ”ungdomsarena” i utkanten av Örebro.

Pokaler i vitrinskåp. Säckar i taket, väggar tapetserade med affischer från tävlingar, bilder på klubbprofiler med mästarbälten och tidningsurklipp från Kamran Kabinejads långa karriär.

Han sitter i en nedsutten biografstol och berättar stolt om hur han i över 20 års tid har tagit sig an hundratals ungdomar på glid.

Barn i utanförskap och kriminalitet, som lyckats få ordning på tillvaron genom tydliga krav och fysisk träning.

Tandläkaren, pizzabagaren, frisören: Kamran Kabinejad stöter på sina gamla elever hela tiden. Han behöver aldrig betala, säger han och skrattar. 

När vi börjar prata om samhällsutmaningarna brinner det till i blicken.

En hel generation barn och ungdomar har gått förlorad, anser Kamran Kabinejad, till följd av fegt ledarskap och ovilja från samhällets aktörer att åstadkomma förändring på riktigt.

Men när jag en stund senare går upp i ringen och sparrar mot den gamle svenska mästaren pekar mungiporna uppåt igen. Kamran Kabinejad peppar och pushar med stort engagemang. Det bullriga skrattet lurar bara ett ögonblick bort.

När vi kör vidare mot Karlstad hänger två små silverglittriga boxningshandskar och dinglar i backspegeln. En present från Kamran Kabinejad – och en påminnelse om att aldrig ge upp, att alltid kämpa vidare.

Eller, som han själv säger: ”Är man fighter så är man. Du sänker aldrig händerna – inte förrän matchen är över.”

Värmland visar inte upp sig från sin bästa sida. Den berömda glada solen i Karlstad lyser onekligen med sin frånvaro.

Marita Taserud, verksamhetschef för kommunens hemtjänst, tar emot på parkeringen med håret på svaj och den svarta kavajen hårt pressad mot kroppen.

På ljuvligt klingande värmländska berättar hon om det enorma förändringsarbetet som stöpt om arbetssätten för hennes 600 medarbetare i grunden, genom att låta medarbetarna planera sina dagar själva och ta större eget ansvar.

Nu kommer kommuner och forskare från hela landet för att lära sig mer om hur de jobbar i Karlstad.

Vård- och omsorgsförvaltningens lokaler ser precis ut som sådana gör. Marita Taserud bjuder på kaffe i ett nymålat konferensrum.

På väggen hänger en drönarbild över Karlstad och på soffbordet ståtar en stor skål med chokladpengar. Rester från en chefskonferens där de bästa idéerna belönades med guldmynt, berättar hon.

Jag glömmer att fråga hur många hon själv fick, eftersom jag så snabbt sugs upp i hennes berättelse om framsteg och motgångar i arbetet med att riva ner och bygga upp verksamheten igen.

Eller: ”Fjorton steg bakåt och ett steg framåt”, som hon sammanfattar det hela.

När vi vinkar adjö och kör vidare har ett mönster redan börjat utkristallisera sig.

Kamran och Marita, två så olika chefer i så väsensskilda verksamheter.

Men med en gemensam syn på vad som krävs av ett modigt ledarskap: Att våga fatta snabba beslut – och att våga göra fel.

Resan fortsätter.

Research: Nelly Franzén