Mia Törnblom: Min feedback blev för brutal

Jag frågade mina följare på Instagram vilket ämne de ville att jag skulle skriva om denna gång. Jag fick över hundra förslag på ämnen, vilket visar ett oerhört generöst engagemang hos mina kompetenta vänner. När jag tittade på vad de skrivit hade alla två saker gemensamt: Samtliga fall handlar om relationer och kommunikation.

Allt framgångsrikt ledarskap grundar sig på förtroende. Vi lyckas leda människor som vill bli ledda av oss, konstigare än så är det inte. Och samtidigt, så oerhört svårt att alltid leva upp till.

Förra veckan misslyckades jag i mitt ledarskap. Tillsammans med en av mina medarbetare skulle jag hålla en oerhört viktig presentation. Fem minuter innan ser jag hennes bildspel och inser att hon har för många slides i sin powerpoint. Utan att tänka på konsekvenserna säger jag det, ”du har för många slides, ta bort de första två”. Varvid hon svarade, ”NEJ Mia, inte tre minuter innan, jag har förberett mig på att köra presentationen exakt så här. Det är inte okej att du stressar mig nu”.

Mitt ego ville säga ”men jag har ju rätt, det är för många slides, varje gång du visar en ny så tappar de som lyssnar fokus från dig och du får slita för att få tillbaka deras fulla uppmärksamhet”. Jag hann hejda mitt ego, förbannade mig själv för att jag varit hänsynslös och skapat stress hos henne.

En av de absolut viktigaste delarna i min roll som ledare är ju att skapa trygghet. Jag vet inte hur många gånger varje dag jag i olika sammanhang landar i den så oerhört viktiga frågan:

Vill jag ha rätt eller vill jag ha förändring?

Hade jag låtit mitt ego prata hade jag haft rätt men det hade absolut inte lett till förändring, tvärtom, det hade förmodligen lett till att det tagit mig lång tid och hårt arbete att skapa öppenhet för korrigerande feedback igen. För så är det, om vi ska nå fram med korrigerande feedback, så att den leder till utveckling och förändring, måste vi leda dem vi leder till de översta trappstegen i feedbacktrappan, förstå och förändra. Hade jag låtit mitt ego styra hade hon förmodligen stannat kvar på förkasta, försvara, förklara en längre stund.

Så hur gick det då? Jo, vi körde vår presentation och självklart bad jag om ursäkt men jag insåg smärtsamt att skadan redan var skedd. Hon var fortfarande inte imponerad av mig. Och konsekvensen av det var att jag blev tvungen att vänta med den feedback jag behövde ge efter mötet.

Det tog mig två dagar att hämta tillbaka tryggheten och närvaron nog att ge feedback på det hon behöver utveckla till nästa gång. Visst hade jag kunnat säga det direkt efter mötet, hon hade klarat det, men risken är stor att hon varit kvar i känslan som min hänsynslöshet gav henne. Och när vi befinner oss i känslor som denna känns det inte tryggt att ta till oss korrigerande feedback, vi lyssnar men reflexen att förkasta, försvara, förklara blommar gärna ut.

Nu tänker säkert någon läsare, men herregud, hur mycket tid och tålamod ska man behöva ha som ledare? Kan man inte begära att de ska förstå att vi vill väl, att vi ser mer, kan mer?

Nej! Inte om vi vill hjälpa dem vi leder att nå sin absolut fullaste potential, för då krävs väldigt, väldigt mycket tålamod och självinsikt.

/Mia Törnblom