Här är orterna som skapar flest toppchefer

Den gula rälsbussen kränger i nerförsluten, dieselmotorn brummar och det dunkar från skenskarvarna när det lilla tåget passerar Blötberget och Gonäs. Ombord finns ett tiotal ungdomar på väg till läroverket i Ludvika.

Det är sent 40-tal. Ingen kan ännu ana att flera av skolkompisarna från Grängesberg i södra Dalarna ska svinga sig upp till några av Sveriges yttersta maktpositioner:

Alla var de sprungna ur den lilla, men på den tiden blomstrande, gruvorten Grängesberg. 40 procent av kommunens intäkter var bolagsskatt från det då så framgångsrika gruvbolaget.

Bilden av rälsbussen mot läroverket i Ludvika har blivit en känd metafor för efterkrigstidens klassresor och hela den svenska modellen.

Grängesberg sommaren 2018. Gruvan nerlagd. Sly och metallskrot breder ut sig på stationsområdet. Posten är förvandlad till överskottslager och bakom fönstren på den tillbommade thairestaurangen syns en omkullvält palm. Att Grängesberg halkat ner i välståndsrankningen och kommit att ingå i vad som kallas det svenska rostbältet verkar uppenbart.

Hur sannolikt är det att ett gäng ungdomar från dagens Grängesberg når samma svindlande chefshöjder som Ramqvist & Co gjorde på sin tid? Är det alls tänkbart?

”Det tror jag inte”, säger Rolf Sors som handlar blomjord utanför Ica.

”Grängesbergsbolaget var ju en stor industri som drog till sig massor av folk från olika håll och då det hände saker. Nu är det mera – stillsamt”, konstaterar han.

Även om börsnoterade Axel Johnson-bolagets vd Mia Brunell kommer från Söderbärke mindre än fem mil bort, håller Mikael Börjesson, professor i utbildningssociologi vid Uppsala universitet, med om att Grängesbergsområdets betydelse som leverantör av tiotaggare till förvaltning och näringsliv kan ha minskat.

”Ja, eftersom de regionala skillnaderna blivit större. Resurserna koncentreras till storstadsområdena, medan en nedmontering sker i glesbygd. Det handlar också om något mer svårfångat, som tilltro till framtiden, utbildningssystemet och ens egen förmåga”, säger Mikael Börjesson och menar att tanken på en statusfylld karriär kan te sig särskilt främmande för ungdomar i orter som hamnat i en nedåtgående spiral.

Varifrån kommer då dagens toppchefer? Och var finns de bästa förutsättningarna för framtidens framgångsrika ledare, mer exakt?

Djursholm, tio kilometer från Stockholm, också sommaren 2018. Stora villor, minutiöst välskötta tomter och en svart Ferrari-cabriolet som långsamt mullrar längs det idylliska centrumstråket. I fönstret hos mäklarfirman utannonseras en av villorna för 27,5 miljoner kronor.

Detta är ”Sveriges ledarsamhälle”, enligt Mikael Holmqvist som skrivit en bästsäljande bok om Djursholms, enligt honom, unika förmåga att upphöja sina invånare till just ledare. En känd direktörs-profil med Djursholms-anknytning är H&M-vd:n Karl-Johan Persson.

Inflytelserika nätverk, tidig social träning i de ”rätta” sammanhangen och en prestationsinriktad skolkultur där alla elever strävar efter – eller pressas till – högsta betyg för att bli någon, är särskilda framgångsfaktorer à la Djursholm, enligt Mikael Holmqvist.

”Man ska sköta sig och prestera som barn”, säger en f d Djursholmsbo i hans bok.

Huruvida uppväxtmiljön eller de medfödda egenskaperna är av störst betydelse för en människas välmåga är en klassisk tvistefråga inom vetenskapen.

Svensk och internationell forskning tyder hur som helst på att 30 procent av föräldrarnas avvikelse från medelinkomsten överförs till nästa generation, och avspeglar sig i barnens mer eller mindre tjocka lönekuvert. En inkomstmässig långtidseffekt som gynnar de redan välbeställda.

”Mycket förenklat handlar det om vilka investeringar föräldrarna har möjlighet att göra i barnens så kallade humankapital. Barn som erbjuds språkresor, privat läxhjälp, musiklektioner och som kräver en viss budget har ju en fördel jämfört med dem som växer upp utan sådana möjligheter – det är egentligen ganska självklart”, säger Stefanie Bastani, doktor i nationalekonomi vid Linnéuniversitetet i Växjö och specialist på social rörlighet.

På senare tid har forskningen introducerat den så kallade Gatsby-kurvan – uppkallad efter Scott Fitzgeralds klassiska roman Den store Gatsby, om en extravagant miljonär – som visar att förflyttningarna uppåt och neråt i samhällsskikten minskar ju större klyftorna är. Ett samband som i Sverige främst är synligt i Stockholmsområdet där skillnaderna i inkomst är som störst, enligt Stefanie Bastani.

Mer kontroversiell, och kanske oroväckande, är den forskning som specifikt pekar på arvsmassans betydelse för status och framgångar. Goda materiella förutsättningar, kvardröjande svågerpolitik och en fixering vid utbildning räcker inte som förklaring till varför vissa svenska släkter, ofta med snofsiga namn, varit så framträdande i det svenska samhällets toppskikt så länge.

Det menar professor Gregory Clark vid University of California i USA som i sin bok The son also rises beskriver hur ättlingarna till 1700-talets svenska elit är kraftigt överrepresenterade i Advokatsamfundet, hur chanserna att komma in på läkarlinjen ökar om din farfars far hette något i stil med Gyllenkrook eller Wegenius, och omvänt hur -son-namnen är underrepresenterade bland studenterna vid Sveriges universitet.

”Min senaste forskning ger stöd åt uppfattningen att generna är nyckeln”, säger han i en intervju och pekar på en underliggande social och statusmässig begåvning, ett slags x-faktor, som mer eller mindre tycks över-föras med modersmjölken.

”Det finns belägg för att de rika och mäktiga inte bara haft tur med föräldrar och livsval, utan också är bärare av socialt fördelaktiga karaktärsdrag”, säger han.

Men en priviligierad uppväxt med ”rätt” föräldrar och bra skolor, i något av de exklusiva områden i storstadsregionerna där eliterna tenderar att klumpa ihop sig, är inte allt. Stefanie Bastanis studier visar att de bästa förutsättningarna för en snabb karriärresa uppåt inkomstskikten är som störst i – Värnamo.

Också Hylte, Ljungby, Gnosjö och Hofors har särskilt god förmåga att ”lyfta” barn från de minst bemedlade hemmen till betydligt högre nivåer av välstånd. Orsakerna är inte glasklara, men Stefanie Bastani pekar på några gemensamma faktorer som skulle kunna kokas ner i begreppet entreprenörsanda:

”Det handlar om små eller mellanstora orter i Småland och södra hälften av Sverige, med starka traditioner av företagande och historiskt sett framgångsrika tillverkningsindustrier som fortfarande är igång”, säger hon.

En av Sveriges, och världens, mest kända företagsledare i modern tid växte upp på en bondgård inte långt från Ljungby: Ikeagrundaren Ingvar Kamprad.

Sämst förutsättningar för motsvarande klassresa uppåt finns enligt Stefanie Bastanis forskning i Årjäng, Torsby, Vansbro, Malung och Jokkmokk, inlandskommuner med liten och mestadels krympande befolkning, präglade av ett hårt rationaliserat skogsbruk som gjort sig av med nästan alla anställda.

Vilka framgångsförutsättningar har då den som råkar växa upp i något av de på grund av bilbränder, gängkriminalitet, trångboddhet, segregation och missbruk nu så beryktade ”utanförskapsområdena”?

Trots åtskilliga exempel på folk som gjort lyckad ledarkarriär med den svenska förorten som utgångspunkt – börsbolaget Kungsledens vd Biljana Pehrsson växte upp i Jordbro och Haninge – är förortsrepresentationen påfallande skral i samhällets toppskikt. Bara en procent av de politiker som kandiderade till årets riksdagsval har exempelvis sin bostad i något av de 23 områden som polisen klassificerat som särskilt utsatta, enligt en undersökning från SVT.

Att utsikterna till en välbetald karriär nog är särskilt avlägsen om startpunkten är en betongförort bekräftas av Stefanie Bastanis forskning. Sannolikheten att även låga inkomster går i arv är nämligen störst i det segregerade Stockholmsområdet.

”Man hade ju kunnat tro att digitalisering och ökad tillgång till information skulle gynna barn från de här områdena, och dem vars föräldrar saknar högre utbildning, så att de tar sig lite längre än tidigare. Men några sådana effekter syns inte än. Den sociala snedrekryteringen till högskolan är i princip lika stor som för tio-femton år sedan, och segregationen har ökat markant”, säger Stefanie Bastani.