Härligt att bråka

Till mors dag fick barnen på förskolan fylla i vad deras mammor var bra på. En av mammorna fick meningen »skrika högre än pappa«.

Jag fnissar så fort jag tänker på det. Kanske för att det är så härligt ärligt. Kanske av lättnad för att det inte var jag som fick barnets bryska hälsning. Den här gången.

För många framstår jag nog som en normalstörd person, för att citera Pär Johansson på Glada Hudikteatern. Men när det verkligen gäller säger jag ifrån, ibland kanske väl hårt.
Minns särskilt en gång. Jag var så arg att folk fick ta skydd för min blixtrande blick. Jag stegade in till min dåvarande chef. Han satt vid sitt skrivbord och bekräftade det rykte jag hört. Projektet jag ledde skulle helt byta inriktning, strax före mål. Orsak: Han »trodde inte på det« längre.

Blodet kokade och jag valde mellan att säga upp mig på stående fot och att argumentera. Det blev det senare. Vi diskuterade länge och levande. Efteråt var jag slut i kroppen och tom i knoppen. Samtidigt kände jag mig förvånansvärt stark, upplyft och levande.

Men alla har inte möjlighet att säga ifrån uppåt. Fjorton procent av alla chefer gör absolut ingenting när de blir arga på sina chefer. Och det är av allt att döma en växande trend. I kristid är folk generellt sett mer rädda om sina jobb. Då är det troligt att fler väljer bort att ta en öppen konflikt med en högre chef, för att inte tala om alternativet uppsägning. Begripligt, men synd. För att prestera bra på jobbet och för att trivas måste man antingen kunna säga ifrån eller rösta med fötterna.

Hur gick det med projektstriden då? Tja, vi gjorde trots allt om och la till en del, även om huvudstommen var kvar. Men kanske vann jag i respekt hos min chef. När projektet var klart erbjöd han mig nämligen en tjänst högre upp i hierarkin. Eller så ville han bara slippa ifrån mig.