Chefs undersökning: Om rädslan att vara en bluff

Att 83 procent av chefskåren känner sig ensamma i sin chefsroll är verkligen inte bra. Det säger Pelle Niemandius, organisationspsykolog på PBM som bland annat arbetar med chefer.  

”Ensamhet är ett toxiskt fenomen.” 

Orsaken står svart på vitt – 48 procent upplever att de inte får den feedback och den bekräftelse de behöver av sin chef. Det visar svaret på en av de andra frågorna i undersökningen om hur det står till med chefens självförtroende och rädslor som 1 565 chefer deltagit i. 

”Det där är två sidor av samma mynt. Det finns en utvecklingspotential inom svenskt ledarskap som handlar om att se och uppskatta medarbetare – och det gäller chefen i lika hög utsträckning. Chefer är ju också människor som behöver uppskattning”, säger Pelle Niemandius.  

Mia Törnblom är ändå positivt överraskad, för hennes erfarenhet från alla år som ledarskapscoach är att ännu fler chefer lämnas vind för våg utan stöd från sin övre chef. 

”Ju högre upp du kommer, desto mindre stöd får du”, säger hon. 

Pelle Niemandius menar att ensamheten är lätt att åtgärda och att det räcker med små enkla saker.  

”Men det bygger på att någon med makt säger att det är okej att sätta av den tiden.” 

För det är tid till samtal och fördjupad reflektion som behövs. 

De tre största rädslorna som cheferna i undersökningen uppger att de upplever är: att inte vara tillräckligt kompetent som chef, att säga upp personal och att fatta beslut på osäkra underlag.  

Mia Törnblom menar att rädslan kan vara sund. Den är kopplad till ambition, man förstår att man har makt och vill använda den väl. Men det finns så klart även rädsla som bara handlar om en själv – sex procent av cheferna är mest rädda för vad andra ska tycka och tänka. Medan nästan hälften av cheferna konstaterar att deras rädslor ibland hämmar dem från att göra saker de borde göra som chefer.  

Det är dock förvånande att endast fyra procent är rädda för att tala inför en grupp. Det sägs ju vara en av våra absolut största rädslor. Så stor att folk hellre dör.  

Var tionde chef känner ingen som helst oro eller rädsla i sin roll som chef.  

”Om man aldrig känner något undrar jag hur man ser på sitt ledarskap. I den vanliga verkligheten har människor ambitioner, samtidigt som de bär på bagage som triggas i olika situationer. Att inte tycka att en konflikt är läskig behöver inte betyda att man är skräckslagen. Men att i dessa svåra tider inte känna någon form av oro, som i sin renaste form står för omtanke och ambition, det är märkligt”, säger Mia Törnblom.  

I frisvaren på frågan om vad man kan göra för att bättre hantera sin rädsla och oro dyker ett konkret förslag upp. På den svarande chefens företag erbjuds gemensam chefshandledning för alla avdelningschefer en eftermiddag i månaden under ledning av en kompetent person van vid att handleda just chefer.  

Om fler införde liknande forum skulle chefernas ensamhet minska och de skulle kunna få hjälp att bearbeta det som oroar dem. För även om 95 procent av cheferna ändå tycker att de duger som chefer är fyra av tio chefer rädda för att avslöjas som en bluff.  

Det är ett vanligt förekommande problem som framför allt drabbar högpresterande människor. Cheferna är i gott sällskap med såväl företagsledaren Sheryl Sandberg, USA:s före detta första dam Michelle Obama och domaren i USA:s Högsta domstol, Sonia Sotomayor, som alla har uppgett att de lider av bluffsyndromet.  

I en helt ny position är det naturligt och snarare ett tecken på att man tar sitt uppdrag på fullaste allvar. 

”Vissa chefer som jag jobbar med får en ny befordran vartannat år, de hinner inte hitta in i sin roll innan de ska ta en ny”, säger Mia Törnblom som vill ge lite extra kärlek till dem som känner sig som en bluff. 

”Det är bara ambition och en drivkraft för framgång. Många har en stark inre kritiker och borde vara snällare mot sig själva. De som tillåter sig att känna sig som en bluff kanske samtidigt vågar lite mer. Säger ja till svåra utmaningar. Medan de som säger nej och aldrig är oroliga kanske inte någonsin går utanför sitt ansvar.” 

Dessutom tillägger hon, är det ju inte så konstigt om man i rollen som ledare under pandemin har tappat lite självkänsla.  

Att det mer generellt ingår i ledarskapet att känna sig vanmäktig betonar även Pelle Niemandius.   

”Om man är engagerad och gör något som man uppfattar som viktigt är baksidan av det att man är rädd för att göra fel. Och ju mer viktigt det är, desto större är riskpotentialen.” 

Han vill verka för en normalisering av att känna tvivel. Att vi inte ska tro på självkänsla är synonymt med att inte känna tvivel.  

”Tvärtom, det är osunt att inte känna tvivel. Att tvivla är mänskligt. En klok person sa en gång: ‘You play out of your weaknesses and vulnerabilities. You don’t play out of your strengths’. Det psykologiskt mogna är att förstå och kunna empatisera med andra människors tvivel.” 

Just psykologisk flexibilitet har framhållits som en allt viktig ledaregenskap på senare tid. Att kunna vara i kontakt med utmanande privata känslor men ändå göra något som ligger i linje med vad en verksamhet behöver göra.  

”Det handlar inte om att känna eller göra det som situationen kräver, det handlar om att känna och att göra.” 

Pelle Niemandius tar också upp att det faktiskt är hela 93 procent som bara undantagsvis är rädda för att avslöjas som en bluff. Att känna det någon gång är fullt normalt. Det är endast sex procent som uppger att de ofta gör det. Troligen samma sex procent som säger att obehaget någon gång har blivit så stort att de överväger att sluta som chef. 

Sammantaget tolkar PBM-psykologen siffrorna i undersökningen som oväntat positiva, vilket han menar inte riktigt överensstämmer med det han själv möter i sin yrkesroll. 

”Jag arbetar till 70 procent med offentlig förvaltning. Och de här cheferna ser ut att må bättre än många inom offentlig sektor där upplevelsen av otillräcklighet många gånger kan vara massiv…”