Bollnäs starke man? ”Jag har varit oerhört målinriktad”

Abdullahi Cadaani, den första politikern med somalisk bakgrund som leder en svensk kommun, hade lika gärna kunnat gå under i inbördeskriget: ”Det jobbiga blev en källa till kraft.”

Ledarskap
Publicerad
Abdullahi Cadaani. Foto: Oskar Omne

Från sitt arbetsrum på sjunde våningen blickar Abdullahi Cadaani ut över vad som tveklöst är bland det vackraste han vet: Bollnäs.

Han är hälsingemetropolens sedan årsskiftet nytillträdde kommunstyrelse­ordförande, och den första politiker med somaliskt ursprung som styr över en svensk kommun.

Med ömhet i rösten talar han om det gula jättebygge som tornar upp i norr: nya bandyhallen. En hundramiljonerssatsning som utgör hörnsten i omdaningen av det så kallade SJ-området, nyligen omdöpt till Bangården. Ett tidigare nedgånget industriområde invid järnvägsspåren där kommunen rivit, röjt och banat väg för vad man hoppas ska bli en helt ny, blomstrande stadsdel.

”Det blir ett jättelyft för Bollnäs”, säger Cadaani som i egenskap av kommunalråd (S) är centralgestalt i satsningarna på att gjuta nytt liv i tätorten, och en kampanj riktad mot regeringen i syfte att skapa massor av nya jobb.

I ryggen har han hela Gävleborgsregionen och Arbetsförmedlingen, som enats om att just Bollnäs med pendlarvänligt läge mitt i länet är den idealiska platsen för utlokalisering av myndigheter och annan statlig verksamhet.

Abdullahi Cadaani på toppen av sitt älskade Bollnäs. Foto: Oskar Omne

Siktet är inställt på hela 1 200 nya jobb, förklarar denne Bollnäs starke man när vi träffas högst upp i det 60-talsmodernistiska höghus där kommunförvaltningen residerar.

Fast just så vill Abdullahi Cadaani ogärna kalla sig.

”Bollnäs ödmjukaste man, kanske”, säger Cadaani – Abbe i folkmun – som föddes i Mogadishu 1982 och inte kunde ett ord svenska så sent som 2003.

”Vissa verkar tro att jag kan peka med hela handen och bestämma alldeles själv. Men som förtroendevald måste jag ha respekt för en ibland ganska långsam politisk process, vara ödmjuk inför medborgarna och verkligen lyssna på dem. Det är helt centralt. Samtidigt som jag behöver prioritera och vara tydlig som ledare, för att inte skapa onödig oro i organisationen”, säger Abdullahi Cadaani, som efter att i Bollnäs ha nått toppen såväl bildligt som bokstavligt gärna ikläder sig rollen som förebild, inte minst inför andra svensksomalier.

Abdullahi Cadaani

Gör: Kommunstyrelsens ord­förande (S), Bollnäs. Tjänstledig från en anställning inom socialtjänsten i samma kommun.

Familj: Gift med Nimo. Sonen Adnaan, 14 och dottern Ayaan, 15.

Ålder: 41 år.

Bor: Hyreslägenhet i Bollnäs.

Karriär i korthet: Kom till Sverige som flykting från Somalia 2003. Började på kommunens integrationsenhet 2005. Arbetat med ensamkommande barn på HVB-hem och med stöd till unga. Utbildad socialpedagog och tolk.

”Men jag vill vara tydlig: Det är inte i egenskap av somalier som jag hamnat i den här positionen. Utan genom mitt engage­mang i politiken, och en mängd olika samhällsfrågor”, säger Abdullahi Cadaani och understryker att hans i sammanhanget ovanliga bakgrund ibland får lite väl stor plats, inte minst i medier.

En människa är så mycket mer än sitt ursprung.

Samtidigt är det inte konstigt att den somaliska aspekten av framgångssagan Cadaani tonar fram som uppseendeväckande, när så många andra som flytt Somalia eller har somaliska föräldrar har så omvittnat svårt att komma in i det svenska samhället.

En rapport från stiftelsen Global Village visar att inte ens hälften av svensksomalierna mellan 20 och 64 år har ett jobb att gå till. Samtidigt som uppåt 80 procent av svenskarna som helhet är i jobb, enligt rapporten från 2021.

Abdullahi Cadaani är bekymrat medveten om fördomarna mot väl så kompetenta utomeuropéer. Hur ogärna det svenska majoritetssamhället släpper in dem, och hur de ständigt tenderar att förknippas med olika former av problem.

”Man fick status av att gå med i någon milis – det funkade ungefär som med gängkriminalitet. Många av mina jämnåriga som blev barnsoldater finns inte i dag.”

Han anser att integrationen av den somaliska gruppen fungerar märkbart sämre i Sverige än på andra håll, exempelvis i Kanada och Storbritannien, där somalier lyckas etablera sig och göra klassresor i högre grad.

Under sina sex år som vice ord­förande för Somaliska riksförbundet har mötena med inte minst kvinnor ur den somaliska gruppen berört honom starkt. Kvinnor som bär sjal har många gånger berättat om hur de utsätts för särbehandling, elaka kommentarer och ren rasism på sina jobb. Vilket i längden kan bli så jobbigt att de slutar.

Andra kvinnor från Somalia kan ha bott i Sverige i decennier men då varit hemma med barnen, aldrig haft en inkomst eller lärt sig svenska, och nu vara i dryga 50-årsåldern. Chansen att i det läget få ett jobb är förstås mikroskopisk.

Tragiskt, menar Abdullahi Cadaani, men vill i samma andetag betona det ansvar som vilar på varje nyanländ individ. För någonstans måste föräldrarna tänka efter, laga efter läge och inse att det svenska samhället inte bygger på att man har tio barn, har han tidigare sagt i Dagens Samhälle.

Ingen ovanlig syn. Abdullahi Cadaani i samspråk med någon vän eller tidigare kollega ute på stan i centrala Bollnäs. Foto: Oskar Omne

”Många misslyckas med integrationen, men av det följer inte att felet är deras eget. Med det sagt anser jag att de nyanlända kan behöva vara mer rörliga än i dag. Jag förstår tryggheten som ligger i gemenskapen med ens egna landsmän. Men bor man i en invandrartät förort där utanförskapet är stort, och det samtidigt finns jobb i Skellefteå, kan man behöva flytta dit. Skaffa den kompetens som behövs och gå vidare, i stället för att sitta mer passiv i sin förort”, säger han till Chef.

Det är just en sådan anpassningsförmåga och rörlighet, såväl fysisk som mental, som till inte ringa del tagit Abdullahi Cadaani dit han är i dag, menar han själv.

Abdullahi Cadaani. Foto: Oskar Omne

”Alltså, jag har inte suttit ner på bänken och gnällt. Jag är inte bättre än någon annan, men varit så oerhört målinriktad. Velat lära mig saker. I min värld finns inga svårigheter”, säger Abdullahi Cadaani som anlände till Sverige och Karlskrona som blott 19-åring 2003, och till Bollnäs när han fick uppehållstillstånd och egen lägenhet året därpå.

”Jag hade aldrig hört talas om Bollnäs, utan fick leta upp det på kartan. Och tänkte okej – jag flyttar!”

Väl på plats kompletterade han sin fortsatta SFI-undervisning med att hänga på Röda Korsets café, för att snacka med folk och vässa svenskan. Vilket ledde till sommarjobb, med uppgift att eskortera äldre besökare till och från sagda café.

Sedan rullade det liksom bara på.

Hösten 2005 fick ”Abbe” jobb på kommunens integrationsenhet, mycket tack vare hans redan vid det laget goda svenskkunskaper.

Genom åren har han utbildat sig till socialpedagog och tolk, varit med och startat ett hem för ensamkommande flyktingbarn, engagerat sig politiskt och i olika kommunala nämnder, inom Rotary, ABF och Somaliska riksförbundet. Aktiviteter som gjorde honom känd och profilerad ute ”på byn” långt innan han blev kommunalråd.

”Jag är inte bättre än någon annan, men har varit så oerhört målinriktad. Velat lära mig saker. I min värld finns inga svårigheter.”

”Att komma till ett nytt land, där man saknar kulturell förankring och ser så pass annorlunda ut, men bli så väl mot­tagen och nå så långt som till posten som KSO (kommunstyrelsens ordförande) – det är stort. Och något jag verkligen är stolt över”, säger Cadaani med emfas.

Om ödet bara velat lite annorlunda kunde Abdullahi Cadaani ha varit någon helt annan, befunnit sig på en helt annan plats. Skadats till liv och lem, blivit galen, bandit eller på annat sätt gått under i det somaliska inbördeskriget.

Som så många av kompisarna han växte upp med i de norra delarna av Mogadishu. Kriget bröt ut när han var nio. Döda människor längs gatorna, utbombade hus och förbipasserande pansarfordon med FN-trupper är tidiga minnen som etsat sig fast.

I gott sällskap. Foto: Oskar Omne

”Det var lätt att dras in i kriget men utan att riktigt reflektera. Man fick status av att gå med i någon milis – det funkade ungefär som med gängkriminalitet. Många av mina jämnåriga som blev barnsoldater eller vad man nu ska kalla det, de finns inte i dag. Min pappa sa att han skulle skämmas om även jag anslöt mig till de stridande. Den hederskänslan är jag otroligt tacksam för i dag. Att han var så tydlig. Men vad som också räddade mig, var ett bageri där jag och kompisarna brukade träffas.”

När striderna i närområdet inte var för intensiva, var bageriet en skuggig tillflykt dit gänget drog sig undan den stekande solen, trängseln hemmavid och den tristess som uppstod när skolorna hölls stängda i veckor eller månader i sträck.

På bageriet utvecklade de sex-sju kompisarna ett närmast maniskt intresse för italiensk ligafotboll. Med analys av matcher, resultat och spelarinsatser in i minsta detalj. Först med hjälp av en tidning som Abdullahi Cadaani brukade högläsa ur för de andra, och så småningom via satellitsänd tv.

Kriget hamnade i skymundan. Italienska Serie A blev ett löfte om allt det goda i tillvaron. En färgstark påminnelse om att livet trots allt går – måste gå – vidare.

”Det blev ett helt annat fokus. Det var väldigt intensivt”, säger Abdullahi Cadaani och berättar om den underliga skärpning av livskänslan han upplevde då, i glädjen och gemenskapen kring fotbollen i farans omedelbara närhet.

På jobbet. Foto: Oskar Omne

”Den euforiska glädjen över att bara finnas till, den kan jag faktiskt sakna i dag. Jag har det förstås jättebra, men kan ibland känna mig ensam i all den här tryggheten.”

Han fortsätter:

”Om jag dragits in i striderna skulle jag inte haft ett bra liv. Nu har jag i stället en grundtrygghet i att ha klarat av stora svårigheter. Det jobbiga har blivit en källa till kraft”.

I framtiden kan han tänka sig att åka tillbaka till Somalia och försöka påverka landet i demokratisk riktning.

”När det blir av, det vet jag inte. Men med min erfarenhet av svensk politik och samhällsstyrning, tror jag mig ha en hel del att tillföra. Ett av de största problemen i Somalia är korruption. Där skulle den svenska principen om insyn i offentlig verksamhet kunna bidra till en rejäl förbättring.”

Hur ser du på samhällsutvecklingen i stort? Blir världen bättre eller sämre?

”Jag är optimist. Visst, det pågår ett krig i närområdet, vi har energikris, och så vidare. Men det finns ju möjligheter i alla de här kriserna. Europa står enat gentemot det farliga Ryssland, och överhuvudtaget ser vi hur människor vaknar till liv, inser att allt inte går att ta för givet. Så jag väljer att se positivt på utvecklingen, och har stora ambitioner. Framför allt för Bollnäs.”

Abdullahi Cadaani om:

Ledarskapsfilosofi:

”Jag jobbar lösningsfokuserat. Som högsta ansvariga politiker måste jag prioritera. Var brinner det mest? Som ordförande kan jag inte skynda på processen, men äger dagordningen och har möjlighet att styra vilka ärenden som kommer upp först.”

Att alltid bli igenkänd ute på stan:

”Det är en del av mitt liv här, och oproblematiskt för mig som utåtriktad person, att folk hela tiden kommer fram för att hälsa och prata. Men för någon som helst sitter instängd på ett kontor skulle det nog vara problematiskt.”

Barndomsminnen:

”Det är kriget. Förödelsen, döda människor längs gatorna, militärer och deras fordon. Och hur vi levde som flyktingar utan riktig bostad, i flera månader långt från vårt vanliga hem. Det var en svår situation.”

Läs webbartiklar kostnadsfritt

0:-

  • Tillgång till våra låsta artiklar och webinar gratis!

Skapa ditt gratiskonto

Se alla våra erbjudanden