Jan Helin: ”Jag vägrar låta hatet påverka mig”

Jan Helin har inte googlat på sitt namn på länge. Det kanske är lika bra. Det här kan man läsa när man söker på hans namn:

”Denna jävla lömska individ Helin som gillar att förstöra vårt land.”

”Han verkar väldigt otäck den här Helin, han ser ut som en pedofil tycker jag (min egen åsikt).”

Den digitala teknikens landvinningar har gett oss tillgång till information – och interaktion – som vi aldrig tidigare har varit i närheten av. Samtidigt har en sorts skuggvärld vuxit fram på nätet, där hatet tillåts spridas okontrollerat. På anonyma forum, bloggar och högerextrema nyhetssajter kan vem som helst säga i princip vad som helst.

Avsändarna är inte många, men de är högljudda. Chefer i utsatta verksamheter måste förhålla sig till deras åsikter varje dag. Som Jan Helin.

”Helin är en bondfångare. I äldre tider hade man sett honom stryka omkring med sitt oljiga hår och opålitliga ögon med kattguld och illa brännevin längs landsvägarna.”

”Nu är det dags att dra fram det allra smutsigaste skvaller som finns om Sveriges svin nummer 1: Jan Helin. Gärna något som kan driva på en skilsmässa eller liknande.”

”En riktigt sliskig och dryg översittare som borde hotas till att avgå från sin position på Aftonbladet.”

I egenskap av publisher (chefredaktör och vd) för Aftonbladet har Jan Helin blivit den främsta måltavlan för dem som kritiserar mediernas rapportering om invandrings- och integrationspolitiken.

Eller, som Jan Helin själv väljer att betrakta det, ”den ena dumheten efter den andra”.

Aftonbladet har tagit aktiv ställning mot rasism och främlingsfientlighet i krönikor, kampanjer och på nyhetsplats. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig.

”Kvällstidningens roll i presskören är att vara den som är engagerad och berättar med temperament. Det provocerar. Om man dessutom tar ställning, framför allt i frågan kring Sverigedemokraterna, provocerar man vissa till vansinne”, konstaterar Jan Helin torrt.

LÄS OCKSÅ: En av sex chefer har blivit hotad

Han sitter i sitt arbetsrum, ett slags glaskub, i det stora Schibstedhuset intill Stockholms centralstation. Ytter- och innerväggarna utgörs av glas från golv till tak. Utsikten över Norrmalm och det glittrande vattnet i Klara sjö är vidunderlig. På väggen hänger en enorm guldmakrill, uppfiskad i Florida på 80-talet, i korridoren en bronsbyst av Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta.

Säkerhetsavdelningen håller noggrann koll på vad som skrivs om Jan Helin och övriga Aftonbladet-medarbetare på nätet. Själv försöker han att ignorera de hårda orden, men ibland når hatet ända fram. Som när branschmedierna ringer och ber honom kommentera att nazister spikat upp plakat i hans trädgård. Eller när dödshoten blir väl flagranta.

Samtidigt erkänner Jan Helin villigt att hans tålamod med de anonyma belackarna har tagit slut:
”Man får tala klarspråk: Människor som håller på så här är idioter. Man måste våga säga det och inte vara förment förstående eller skylla på olika orsaker. De är idioter! Och jag tror att varje tänkande människa inser det.”

Jan Helin har utarbetat en egen strategi för att hantera näthatet. Framför allt går det ut på att separera skitsnacket, som han försöker ignorera, från de faktiska hoten. Han kommenterar aldrig enskilda hot eller säkerhetsläget runt honom. Däremot försvarar han gärna Aftonbladet utåt så ofta han kan.

LÄS OCKSÅ: Chefen som sparkar sönder skåp

”Jag gillar ju att vara i hetluften, jag gillar polemik. Jag blir inte sårad för att någon har en annan uppfattning om mig eller Aftonbladet så länge som jag står på fast mark”, säger Jan Helin och fortsätter:

”Men tar du del av näthatet mot dig påverkas du. Så är det. Man ska inte skämmas för att erkänna det. Det kan vara bra att orientera sig i de här miljöerna, men till slut måste man koppla bort sin person från det. Det gör man enklast genom att inte läsa så mycket. Jag har personer som läser det åt mig. Behöver jag reagera på något så gör jag det.”

Kritikerna gillar att göra Jan Helin till galjonsfigur för det svenska samhällets ”förfall”.

Han omnämns som landsförrädare i norska terroristen Anders Behring Breiviks ökända manifest. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har förklarat medvinden i opinionen med ”Jan Helin-effekten”. Och Facebook-gruppen ”Avgå Jan Helin” har till dags dato 652 medlemmar.

Det blåser hårt på toppen.

”Det är inte lätt alla dagar. Det är klart att det kan kännas deppigt. Men jag har en förmåga att ägna mig åt annat när jag är hemma. Jag har två barn i en jäkligt spännande ålder. Då finns det viktigare saker att fundera på än att någon dåre har vräkt ut hat på en anonym sajt som ingen vågar stå för. Man skulle bli tokig om man låg och ältade vilka de är”, säger Jan Helin.

Aftonbladets chefredaktör vägrar sätta på sig offerkoftan. Men Jan Helin måste ändå förhålla sig till faktumet att hans medarbetare, särskilt kvinnliga sådana, utsätts för ännu grövre hot- och hatkampanjer än han själv.

Under senvintern har näthatet mot kvinnliga medieprofiler diskuterats intensivt, bland annat i SVT:s Uppdrag granskning.
Strax före jul skrev Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg en uppmärksammad krönika med rubriken ”Förföljd av hatet”.

I artikeln beskrev hon hur vålds- och våldtäktshoten tvingat Afton-bladet att installera säkerhetsfönster vid hennes arbetsplats. Hur hon tvingats lämna bort sitt barn och bo på skyddad adress. Och hur det känns att väckas mitt i natten av hotfulla sms-meddelanden.

”När de här människorna ger sig på kvinnliga publicister tillkommer ytterligare en dimension till hatet. Att vara idioter och rasister verkar inte vara nog, utan de här människorna är även sexister i väldigt hög utsträckning. När det gäller kvinnor går de även på kroppen, det blir ännu mer personligt”, säger Jan Helin och tillägger:

”Det är en särskilt påtaglig känsla av maktlöshet. Inget av det jag själv varit utsatt för kan jämföras med detta. Jag brukar tänka på Åsa Linderborgs text när hon gick ut och vägrade möta det råa, sexistiska hatet hon blev utsatt för med tystnad. Hennes agerande fyller mig med beundran.”

Jan Helin poängterar att det viktigaste är att företaget har ett klimat och en företagskultur där det är okej att prata om hur man mår. Och att cheferna lyssnar.

”Det är viktigt att de får berätta hur de upplever det. Som chef får -man lyssna. Man ska vara lyhörd och sträva efter ett klimat där man snackar med varandra. Man ska inte sitta i tystnad om man upplever att något är jobbigt. Vi har rutiner för hur vi hanterar situationer när hat övergår i hot.”

Jan Helin anstränger sig för att leva ett så normalt liv som möjligt. Han åker tunnelbana och han säger att han sover bra på nätterna. Samtidigt har hans yrkesroll inneburit ett kändisskap som han inte känner sig helt bekväm med:

”Jag ser och accepterar att den här rollen innebär en viss offentlighet. Jag är inte emot den, men jag märker att jag passar allt mer på min person. I längden innebär det förstås att jag blir tråkigare och tråkigare. Jag blir allt mindre intresserad av att uppträda som mig själv i sociala medier.”

I intervjuer har Jan Helin beskrivit tröttheten som uppstår när han öppnar mejlkorgen på morgonen och ser 300 nya, obehagliga mejl. Ändå har han aldrig känt att priset har varit så högt att han har funderat på att ge upp.

”Nej, jag har faktiskt aldrig känt det. Det är klart att jag är trött vissa dagar, eftersom en kvällstidning också är en miljö där man jobbar väldigt hårt. Samtidigt får jag mer energi av redaktionen än det tar. Om jag känner mig lite hängig går jag ut till desken – då hamnar jag omedelbart i spännande samtal”, säger han.

En nätsökning på en offentlig person, ett snabbt skrap på ytan, räcker för att floden av hat bokstavligen ska välla över en.
Frågan är hur stor vikt man ska fästa vid det. Jan Helins överlevnadsstrategi har alltså blivit att stänga av flödet:

”Det är en komplex känsla. Man ska inte trycka undan känslorna, men man vill inte heller vara ett offer. Jag känner mig mest trött på att förhålla mig till det. Jag har läst vad de har skrivit, jag har sett allt. Vad kan de säga mer?”