”Väldigt mycket hade kunnat gå fel”

Skredet inleds. Det ser ut som att någon har tagit en gigantisk slägga och bankat den rakt ner i betongen. Motorvägen har splittrats i bitar och flyttats 50 meter i sidled. Flera bilar har flugit över den raserade vägen, rakt ner i skredområdet. Ett fordon står och blinkar med varningslamporna på i ett buskage, ett annat har kraschat in i mitträcket. Vid en närliggande bensinmack har flera långtradare vält, omkringliggande byggnader har stora skador. Vattnet omkring motorvägen är grönt – ett bevis för att ledningarna i marken läcker fjärrvärme. Ännu vet ingen hur de stora kraft- och gasledningarna i området har påverkats.

Natten mot 23 september 2023 vänds den sömniga trafikplatsen Stenungsundsmotet, knappt fem mil norr om Göteborg, bokstavligt talat upp och ner. Otroligt nog skadas bara tre personer i skredet, men de samhällsekonomiska konsekvenserna är oöverblickbara. E6 är en viktig pulsåder för arbetspendlare och transporter i stora delar av Västsverige – och snart kablas de dramatiska bilderna från skredet ut över hela världen.

Sex månader senare hälsar Daniel Gillesén oss välkomna med ett fast handslag. Vi befinner oss på Gårda brandstation, en tegelröd byggnad mitt i Göteborg där Daniel Gillesén arbetar som biträdande avdelningschef och vakthavande räddningschef. Han är oklanderligt klädd i uniform och slips, har det långa håret uppsatt i en hästsvans.

Jag och kollegan Sofia, som ägnat lunchrasten åt att köra upp till skredområdet men mest mötts av avspärrningar och snålblåst, får en rundtur bland brandbilar och ribbåtar och, ja, den obligatoriska brandstången. Men framför allt får vi en genomgång av chefsbesluten som togs under den där dramatiska natten i september.

Första samtalet till SOS Alarm. Det första larmsamtalet kommer från en bilist som själv har kört över skredkanten. Samtalet beskriver en väg som har rasat, sjunkit och rest sig upp igen – och ett stort svart hål i marken. Dessutom ser hamburgerrestaurangen vid sidan av vägen påverkad ut. Nu försöker personen som ringer in hindra andra trafikanter från att köra ner i skredområdet.

”Trots dessa beskrivningar är det svårt för operatörerna att bilda sig en uppfattning om vad som har hänt. De första uppgifterna på radion nämner en buss som har kört in i någon typ av vattenpöl. Det har också skett någon form av ras i vägkanten, vilket inte är ovanligt i sig”, berättar Daniel Gillesén.

Räddningschefen kallas in. Hemma i villan i Kungälv ringer telefonen. Daniel Gillesén har gått och lagt sig, men förstår snabbt att det här är någonting alldeles extra. Han hoppar in i bilen och kör mot ledningscentralen. På vägen möter han blåljuspersonal från Göteborg som är på väg åt andra hållet – mot Stenungsund.

”Jag blev inkopplad tidigt. Det är inte självklart: Vi tar emot 11 000 larm per år, så det kan hända ganska mycket innan det sker. Min magkänsla säger mig att jag behöver åka in för att förstå mer, för att sätta inriktningen. På vägen lyssnar jag på radiotrafiken. Då inser jag att det är en större händelse som har inträffat. Den lokala insatsledaren kommer inte ens fram till olycksplatsen, eftersom vägen har rasat där han tänkt köra. Samtidigt kämpar räddningspersonalen mot mörkret. De hör muller i skredets bakkant”, säger Daniel Gillesén.

Räddningsinsatsen pågår. Sjöfartsverkets räddningshelikopter hovrar över motorvägen utanför Stenungsund.

Det är kolsvart ute, den enda ljuskällan är en stark strålkastare. På den skakiga, gryniga videofilmen ser man hur en ytbärgare vinschas ner mot det okända under honom. Ingen vet hur ostadig marken är. ”Vilka jävla krafter alltså”, konstaterar han i mikrofonen.

När Daniel Gillesén kommit in till brandstationen i Gårda har lägesbilden förbättrats. Nu väntar det första stora beslutet: Ska han skicka ut ett så kallat VMA, Viktigt meddelande till allmänheten, via radio och tv? Daniel Gilleséns första tanke är nej.

”Jag hamnade i en mycket pressad situation. Ska jag, ska jag inte? Vi hade förstås redan stoppat trafiken, men behövde vi göra mer? Ett problem är att vi inte vet när vi kan gå ut med ett ’faran över’-meddelande – den här insatsen kom ju att pågå i fyra dygn. Jag ringer den regionala insatsledaren som är på plats, vi har samma bild av situationen. Vi skickar inte ut något VMA utan har täta avstämningar med radions trafikredaktion i stället”, säger Daniel Gillesén.

Förståelsen ökar stadigt. På ledningscentralen råder febril aktivitet. Daniel Gillesén och hans kolleger står framför en fullklottrad whiteboardtavla och försöker få överblick av läget. Sakta men säkert checkas punkterna av. Begäran om resurser från intilliggande räddningstjänster och polisen. Sökhundar. Flygförbud över området. Telefonerna går varma. Man får tag på Statens geotekniska institut, representanter från kommunen, polisen, Trafikverket och ägarna till alla drabbade verksamheter och intilliggande industrier i området.

”Vid fyratiden har vi börjat få kontroll över situationen. Vi skriver listor, strukturerar och prioriterar. Det är alltid utmanande att få kontakt med andra aktörer mitt i natten, vi kan ju inte deras rutiner men behöver säkerställa att lokalerna står tomma. Det är fullt fokus och allvar, inget småsnack”, konstaterar Daniel Gillesén.

På plats vid skredet. Det är fortfarande mörkt, men Daniel Gillesén håller i en karta som visar var marken är tillräckligt fast. Den regionala insatsledaren har beslutat att alla ska hålla 50 meters avstånd från skredets kant. Han vet hur många fordon som är drabbade, hur de skadade mår och vilka byggnader som är påverkade. Samtidigt behöver personalen åka hem och vila.

”Vi gör ständigt nya riskbedömningar, vi jobbar säkert och kontrollerat. Personalen som har jobbat hela natten måste bytas ut. Som chef handlar det om att växla rätt personer vid rätt tillfälle: De som kommer in måste veta vad de tar över, och var i processen man är.”

”På morgonen vaknar samhället till – inte minst medierna. En kille som heter Ulf ska lösa av räddningsledaren, men som chef kan jag inte låta Ulf komma in och hantera media direkt – han behöver sätta sig in i arbetet och få rätt saker gjorda. Så jag bestämmer mig för att ta hand om pressen själv.”

Medierna anländer. Daniel Gillesén står framför ett blåvitt avspärrningsband. I bakgrunden skymtar blåljuspersonal, hundar och flera brand- och polisbilar. Han ser trött ut, den svarta hjälmen sitter lite på sned. Medietrycket är stort. Daniel Gillesén tror att han ska möta två nyhetsredaktioner, men sju dyker upp och står på kö för att få svar på sina frågor.

”Det är en svår situation. Man har inte all information men behöver berätta det viktigaste, samtidigt som man måste se till att räddningsarbetet fungerar på plats. Känslorna som snurrar i huvudet handlar dels om att ge rätt fakta om kritiska detaljer, dels om att man ju har fullt upp – varför måste media ligga på så mycket just nu?”, minns Daniel Gilleseén och fortsätter:

”Samtidigt förstår jag ju att allmänheten behöver få information. Jag har stått framför kameran många gånger förut och vet vad som gäller: Berätta vad som har hänt, visa empati och berätta vad som görs. Och lita på att journalisterna gör sitt jobb”, konstaterar han.

Under helgen råder febril aktivitet. Eller: ”Alla jobbar på”, som det kapitlet kallas i räddningstjänstens utvärdering.

Räddningsinsatsen i Stenungsund kommer att pågå i fyra dygn – från natten mot lördagen till tisdag kl 18. Daniel Gillesén och hans chefskolleger arbetar outtröttligt på. Det hålls konferenser med länsstyrelsen och kommunen, möten med polisen och andra samhällsaktörer.

Dessutom tillkommer andra arbetsuppgifter, som att guida runt infrastrukturministern, landshövdingen och självaste kungen på olycksplatsen.

Till slut är man redo att lämna den akuta fasen och låta andra aktörer ta sitt ansvar. Nu väntar återuppbyggnaden – en lång och komplex process som vi ännu inte har sett slutet på.

När Daniel Gillesén tänker tillbaka på den där natten fylls han av en ”god känsla”. De skadade personerna omhändertogs fort och samarbetet mellan arbetsledarna hos de olika aktörerna fungerade bra:

”Det var ett otroligt lagarbete. Vi tvingades fatta många beslut trots att vi inte visste att riskerna var under kontroll. Kunde vi ha missat något? Det var en utmanande situation som många av oss inte varit med om tidigare. I efterhand inser jag att väldigt mycket hade kunnat gå fel.”

Vilken är din största chefsutmaning i din roll generellt?

”Att prioritera på rätt sätt. Det är svårt att göra en riskbedömning när man inte har en ordentlig helhetsbild. Det gäller att kontakta rätt personer och kartlägga vad vi ska lägga resurser på. Det spelar ingen roll om vi är på en stor industri som kan explodera, om vi är i ett skred eller i en situation med pågående dödligt våld. Vi kan hamna i jättesvåra avvägningar om hur vi ska tillämpa vårt uppdrag.”

Vad är mod för dig?

”Att på ett konstruktivt sätt våga utmana! Det är positivt att ifrågasätta: Varför gör vi så här? För att komma framåt måste man utmana både den egna organisationen och andra. Det behövs för att komma framåt.”

Hur vågar man fatta beslut i osäkra lägen?

”En stor del av vårt uppdrag handlar om att jobba under osäkerhet. Är man van vid noggranna utredningar och dokumentation i vardagen blir det förstås svårt när man inte har tid för det. Då gäller det att våga ta sig framåt utan att vara rädd för att göra fel.”

Vilket är ditt bästa tips till andra chefer som tvingas fatta svåra, snabba beslut?

”Gå inte i fällan ’vänta och se’. Ibland är det bra att dela upp besluten i faser och steg. Då kommer man i alla fall igång och åtgärdar det kritiska. Sedan skapar du en procedur i stunden: Klockan tre har vi nästa genomgång, då fattar vi nya beslut. Ta små steg hela tiden.”

Hur modig känner du dig?

”Jag och många omkring mig har något drag som gör att vi vågar sätta igång. Det är inte hela världen om det blir fel, så länge vi inte misslyckas med att rädda liv. Den stora skräcken är att ta beslut som innebär att vi inte klarar vårt uppdrag, men det undviker man genom att kunna sin verksamhet väl. Vi är många i arbetsledande befattningar som fattar olika beslut under resans gång. Vi blir modiga på grund av tilliten vi känner till varandra.”

Research: Nelly Franzén