7 nackdelar med tävlingskultur på jobbet

Konkurrens sporrar till framgång, sållar agnarna från vetet och gör oss till vårt allra bästa jag.

Så lyder en överväldigande vanlig tankegång i dagens värld, där vikten av ambition och tävling på ett självklart vis lyfts fram i de flesta sammanhang.

Sveriges riksdag vill att landets ekonomi ska vara konkurrensutsatt, eftersom det anses leda till ökad effektivitet och välfärd. Skolor tävlar numera mot varandra på den fria marknaden.

Betydelsen av att vara en vinnarskalle lyfts fram inte bara på idrottsplatsen, utan i högsta grad även på Linkedin, i styrelserummen och i olika chefs- och ledarskapssammanhang. Folk som anses sakna ambitioner lätt blir sedda över axeln och betraktade som ”losers”.

Men stämmer det verkligen att konkurrens leder till förbättringar? Roland S Persson, professor i pedagogisk psykologi med särskild inriktning på talang och högpresterande individer, vill med stöd av sin och andras forskning ifrågasätta bilden av den välgörande konkurrensen.

I en artikel i magasinet Third Factor beskriver han hur människan visserligen är genetiskt betingad till konkurrerens på olika sätt, men att det business-influerade konkurrenstänkande som i dag breder ut sig globalt kan vara både problematiskt och farligt. Budskapet är att vi bör bli mer medvetna om konkurrenskulturens underskattade baksidor.

Medan konkurrens kan stimulera koncentration, produktivitet och intresse, hör självcentrering, minskad empati, fusk, slarv, stress och förstörd hälsa till tävlingskulturens mer sällan diskuterade nackdelar.

”Det som är problematiskt är när tävling eller konkurrens förs ned till en individnivå. Det är ett stort misstag att försöka få individer att tävla mot varandra. Det är inte heller optimalt att grupper, eller företag, gör det även om det är mer försvarbart”, säger Persson, verksam vid Jönköpings universitet, och utvecklar:

”Forskningen har visat att företag och grupper skulle uppnå betydligt mer om de samarbetade snarare än tävlade. Det enda tävlandet individ mot individ som stämmer någorlunda överens med vår evolutionära programmering är idrott. Men att konkurrera i kreativitet, konst, musik, intellektuell verksamhet eller för att bli bäst i sammanhang utom de idrottsliga, är problematiskt. Det utsätter individer för ohälsosam stress och åstadkommer inte alls det som alla vanligen hoppas på: högre och bättre kvalitet hos individen, eller att vinnaren ska vara den bästa. Detta händer nog mycket sällan, om ens någonsin. Jag tycker om vad den tyske ekonomen Marco Sahm har observerat genom åren, nämligen att begåvning som sådan sällan är avgörande för att vinna.”

I sin forskningsgenomgång framhåller han att kreativa och intellektuellt högt begåvade människor är särskilt känsliga för yttre kontroll och påtvingad konkurrens, då de redan drivs av en inre motivation att bli experter inom sina fackområden.

Att som arbetsgivare försöka pressa sådana individer att oavbrutet förbättra sig kan få motsatt effekt, menar han, med dämpad skaparlust eller utbrändhet som följd.

Det betyder inte att chefer och arbetsgivare helt bör träda tillbaka. De gör dock klokt i att uppmuntra processer som mer betonar problemlösning än tävlande, menar Persson.

Om konkurrens långtifrån alltid leder till förbättringar, hur kommer det sig då att samtiden i så hög grad underblåser tävlingsbeteendet?

”Det finns inget enkelt svar, men mycket tungt vägande är att tävling är en stark del av ett amerikanskt ideal som världsekonomin till stor del bygger på”, säger Roland S Persson och fortsätter:

”Jag tror inte vi kommer undan tävlingsidealet i samhället just därför att vi tillbringat många årtionden med att bygga in det i samhällssystemen under amerikanskt inflytande. Men ett företag som bestämmer sig för att avstå från ‘performance management’, provisioner och prestationslöner har sannolikt mycket att vinna. Både vad gäller produktionen av originella idéer och personalens trivsel på arbetsplatsen. Ett problem med tävlingsmomentet är nämligen att det överskuggar meningen med själva arbetet. Detta förhindrar i sin tur kreativa initiativ och gör de anställda mindre noggranna. De kommer att i högre grad ta risker och fuska i stället för att ta ett genuint ansvar och odla noggrannhet”, menar Roland S Persson.