Suad Ali: Jag kommer aldrig att smälta in

Den här artikeln skrevs 2016. Suad Ali sedan dess bytt uppdrag i sin karriär.

Hösten 1991. Suad Ali är ett och ett halvt år. Inbördeskriget i Somalia har brutit ut. Ett klankrig.

Familjen skiljs åt. Suad Alis pappa är hotad och flyttar mellan olika städer. När hotbilden förvärras måste familjen lämna landet, precis som många av deras släktingar. Valet står mellan färja till Nairobi eller flyg.

I sista sekund bestämmer sig Suad Alis familj för flyget medan den möjligheten fortfarande finns. Många av de släktingar som i stället väljer båt kommer aldrig fram, två stora färjor går under.

I Kenya finns möjligheten att stanna i det temporära flyktinglägret, Dadaab, och hoppas på att få återvända till Somalia eller att starta ett helt nytt liv i ett land långt borta. Suad Alis familj sökte och fick asyl i Sverige.

Våren 2015. Tjugofyra år senare återvänder Suad Ali till flyktinglägret som kunde ha blivit hennes hem och troligen även hennes liv.

Dadaab, som ligger 70 kilometer från den somaliska gränsen i Kenya, är inte längre ett temporärt flyktingläger för 90 000 personer. Det har blivit ett permanent flyktingläger för mer än en halv miljon människor.

I 40–45 graders torr ökenvärme, så varmt att det knappt går att andas, bor människor i hyddor eller i UNHCR:s tält under extremt utsatta förhållanden.

Suad Ali har nu hunnit bli 25 år, hon är utbildad statsvetare och i Migrationsverkets tjänst. Hon är delegationsledare för ett svenskt team som förbereder 200 somaliska flyktingar på att få komma till Sverige på flyktingkvoten (som totalt för år 2015 var 1 900). Hon är där för att informera dem om deras resa och den första tiden i sitt nya land.

”Jag mötte en tjej som var precis lika gammal som jag. Hon hade vuxit upp i den miljön. När man förstår språket och kulturen och ser likadan ut som alla andra, ja, då funderar man mycket på vilka vändningar livet kan ta”, säger Suad Ali när jag träffar henne i Norrköping.

Suad Ali har med sällan skådad målmedvetenhet och hårt arbete tagit sig till en betydelsefull position inom Migrationsverket direkt efter avslutade universitetsstudier. Vid 16 års ålder hade hon bestämt sig för att bli ledare i syfte att påverka världsutvecklingen. Och redan då tog hon en prenumeration på tidningen Chef för att lära sig allt hon kunde om ledarskap.

2012 var hon den enda svenska representanten på världens största forum för unga ledare, One Young World. 2015 var hon nominerad till listan över framtidens kvinnliga ledare och till Kompassrosen av Konungens stiftelse för unga ledare. Och som en av Sveriges 101 unga supertalanger 2016 av Veckans Affärer. Siktet är inställt på att bli diplomat eller kanske ännu hellre verka utifrån FN-högkvarteret i New York.

”Det hade lika gärna kunnat vara jag som satt där i flyktinglägret, så man blir väldigt ödmjuk inför sina uppdrag. Man inser hur viktiga de är och hur avgörande den mänskliga rättigheten att få skydd faktiskt är. Jag har funderat mycket över det.”

Suad Ali är lågmäld och lugn. Utan överord eller stora gester. När vi kommer in på det uppenbart angelägna och nära sambandet mellan henne och Dadaab pratar hon lite tystare. Hon är märkbart påverkad av tankarna på människorna där.

”Klockan fem på morgonen fick jag ett samtal från UNHCR:s säkerhetschef och vår ambassad som informerade mig om att det pågick en terrorattack i Garissa (bara några mil från Dadaab, reds anm). Det var ungefär tio döda då, sedan var det 20, plötsligt 45… Antalet döda ökade fort och jag tog tillsammans med mina chefer beslutet om att evakuera mitt team inklusive SVT som var med och filmade för programmet Fosterland. Innan vi reste dit hade jag gjort bedömningen att det var säkert, men när man arbetar internationellt är man alltid medveten om att situationen snabbt kan förändras. Jag var beredd på att evakuera teamet om något skulle komma att hända. Så det gick bra.”

Var du rädd?

”Man kan ju inte veta hur man reagerar när det väl händer, men där och då var mitt fokus på att ta hem mitt team. Det var oerhört tragiskt, vi samarbetade ju bland annat med tolkar som bodde i Garissa. Men jag var inte rädd, jag är försiktig och säkerhetsmedveten.”

Nu ett halvår senare har Suad Ali även varit på Arlanda och välkomnat flyktingarna från Dadaab till Sverige. Kanske har du sett henne i tv-programmet Fosterland?

”Det var så häftigt att få ett avslut. Vissa av dem har väntat i över två år på att få komma hit. Så mäktigt att se dem få chansen att börja om.”

Besöket på Arlanda var en mikrobekräftelse på att hon gör skillnad med sin insats på Migrationsverket. Makroperspektivet är svindlande.

När Sverige fick uppdraget från UNHCR att arbeta för ett ökat flyktingmottagande fanns det 7 000 platser i hela världen för syrier och när det svenska ordförandeskapet var slut efter ett år hade Suad Ali och hennes kolleger arbetat fram 130 000 platser.

”Det hemska som händer med folk som försöker ta sig över Medelhavet i en gummibåt fick mig att arbeta ännu hårdare för att fler länder skulle ta emot fler personer.”

Sedan i augusti förra året tjänstgör Suad Ali i generaldirektör Anders Danielssons stab i en vidareutbildning med honom som mentor. Hon följer Migrationsverket på ledningsnivå och arbetar med allt från att ta fram underlag till att delta i möten tillsammans med Anders Danielsson.

Hon har träffat statsminister Stefan Löfven, inrikesminister Anders Ygeman och hans majestät konungen. Hon har diskuterat rasism med Kitimbwa Sabuni, talesperson för Afrosvenskarnas Riksförbund, deltagit i en paneldebatt på Sida om diasporans roll i utvecklingen, haft möten med International Organization for Migration och ingått i en expertpanel med Jens Orback, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center, Thomas Hammarberg, EU:s tidigare kommissionär för mänskliga rättigheter med flera och diskuterat flyktingars lagliga vägar. För att bara nämna några av hennes arbetsuppgifter det senaste halvåret.

”Jag känner att jag verkligen tajmade den här perioden. Det är så mycket som händer i frågorna som blossar upp just nu. En intressant tid”, säger hon och tar en klunk av chailatten framför henne på fikabordet på Arbetets museum i Norrköping.

Den lilla rullväskan som står bredvid verkar vara hennes ständiga följeslagare. I arbetet reser hon varje vecka, såväl i Sverige som utomlands. Det minsta pendelavståndet är mellan bostaden i Linköping och arbetsplatsen i Norrköping.

I Linköping har hon sin familj. Dit kom de efter ett par månader på flyktingförläggningen i Karlslund utanför Stockholm och dryga fem år i Åtvidaberg. Suad Ali har kvar ett tidningsklipp från när de anlände till Sverige. Det sitter på anslagstavlan på hennes jobb. En ständig påminnelse.

”Jag vet inte hur lång tid det tog innan vi fick uppehållstillstånd, jag var så liten då. Men shit vad mina föräldrar måste ha varit rädda… Undrar om jag var en skrikande skräckslagen bebis? Jag vet att vi blev svenska medborgare 2001 för det var första gången vi flög utomlands. Jag har inte reflekterat över det innan jag kom till Dadaab, men 2001 är inte alls länge sedan.”

I Linköping bor mamma, pappa, farmor och tio syskon.

Men det är inte hela ligan som är hemma, några pluggar på annan ort.

”Min familj betyder mycket för mig, när man reser så mycket som jag gör ser man vad som är viktigt i livet.”

Några av hennes ledaregenskaper härleder hon just hemifrån.

”Jag är väldigt lugn och hetsar inte upp mig i onödan. Har man tio syskon har man ganska lång stubin. Jag tycker också att det är roligt att ta ansvar och leda. Att hantera konflikter och vara flexibel faller sig naturligt.”

Mängder av bling-bling-armband kontrasterar den svarta slöjan, de rasslar lite när hon lyfter latteglaset till munnen. Slöjan bär hon av religiösa skäl. Hon ser det som en del av sig själv. Ber gör hon fem gånger om dagen.

”Vi har ett vilorum på jobbet, så det är aldrig några problem.”

Suad Alis mamma jobbade på motsvarigheten till socialtjänsten i Somalia. Pappan hade möjlighet att ta en civilekonomexamen i USA, men valde till skillnad från många av sina landsmän att återvända till sitt hemland för att arbeta där. Sedan har han läst om hela sin utbildning i Sverige. Ingen av föräldrarna har fått arbeten som de är kvalificerade för.

”Det har alltid varit självklart att göra bra ifrån sig i skolan och plugga vidare. Jag har fostrats till att bli självständig och få, ja i varje fall någorlunda lika förutsättningar som alla andra, även om det inte har varit så lätt.”

En berättelse som hon återkommer till är när hon hindrades från att försöka bli elevrådsordförande i fjärde klass. Hennes lärare sa åt henne att dra tillbaka sin ansökan för att det inte passade sig eftersom hon läste Svenska 2, vilket inte berodde på kunskapsnivå utan på att alla med utrikesfödda föräldrar placerats i den gruppen.

”Jag fick ta tillbaka min röst, jag blev så besviken, jag är ju typ född här! Har aldrig haft några problem med svenskan och älskar att skriva.”

I ett av hennes Instagram-inlägg läser jag att Suad Ali så nyligen som för en månad sedan bemött den kvinnliga chef som sa: ”Vilken bra svenska du pratar. Du har ju ingen brytning”, med svaret: ”Detsamma.”

Från att tidigare ha varit blyg, lågmäld och inte velat synas har hon vänt de – för många – förminskande omständigheterna att vara svart, muslim och kvinna till något positivt. Hon vill stå upp för sig själv och inte behöva kompromissa. Hon vill både höras och synas i syfte att göra skillnad.

”När jag var yngre fick jag ofta höra att jag inte kunde lyckas för att jag var annorlunda och att det inte finns någon som jag, som jobbar med det som jag jobbar med. Men jag insåg att jag ville jobba internationellt, att jag hade den kulturella förståelsen och kunde en massa språk. Så jag har byggt mitt självförtroende parallellt med mina drömmar. Det spelar inte längre någon roll vad folk säger. Jag kommer ändå aldrig att smälta in. Och jag låter min ilska och min frustration ge mig energi till förändring.”

Det gjorde hon redan under studietiden då hon startade en egen insamling när svältkatastrofen på Afrikas horn bröt ut 2011.

”Jag kände att jag inte kunde vänta tills jag gått ut skolan för att göra något åt det. Jag bakade bröd och sålde för att få in pengar, fler engagerade sig, vi knackade dörr och spred budskapet på sociala medier. Tv och tidningar skrev om det och på kort tid samlade vi ihop 60 000 kronor till Läkare Utan Gränser och hjälporganisationen Islamic Relief.”

Hon har också arrangerat informationskvällar för somaliska ungdomar, efter att ha sett statistik som visade att somaliska grupper är underrepresenterade på universitet i Sverige.

Suad Ali har bestämt sig för att säga ifrån. Oavsett om det är hon eller någon annan som blir utsatt för fördomar och diskriminering. Senast i slutet av oktober satt hon på tåget från Stockholm till Norrköping när fyra byggnadsarbetare från Jönköping började prata om flyktingar.

”En av gubbarna säger ’om jag hade fått välja mellan tält i Skåne eller flyktingläger i Libanon skulle jag valt att stanna kvar i Libanon. De har ju det mycket bättre där. Dessutom tar syrianerna våra jobb när de kommer hit’.”

”Det roliga var att jag hade varit i Libanon i maj så jag frågade honom om han hade varit där. Hans kompisar började direkt hetsa honom, men när han lugnt och sansat svarade nej berättade jag om hur situationen var i det informella flyktinglägret och vi började prata. Om vilka det är som flyr, varför folk flyr och hur de reser över havet, att det aldrig har flytt så många högutbildade som nu och vad som definierar en flykting.”

”Det var så kul, vi pratade i nästan en timme. När jag skulle gå av i Norrköping säger han ’vad häftigt ändå att du vågade säga emot fyra gubbar på tåget. Får jag skaka din hand!’ Och jag tänkte att det var tur att jag sagt något, i stället för att gå och vara arg hela kvällen.”