Panelhöna på Twitterfest

Twitter är det perfekta kommunikationssättet. Snabbt, ofta kul, pang på budskapet. Jag hittar så mycket bra idéer där och får mig alltid ett skratt.

Men själv har jag inte sagt ett ord. Noll tweets. Jag vet faktiskt inte hur jag ska förklara det. Känner mig pinsam och direkt oprofessionell. Töntig. Gammal. Min digitala självbild stämmer inte alls med den jag tror att jag är i det verkliga livet.

Anser faktiskt att jag är en väldigt social person. Gillar att träffa nya människor. Är genuint och uppriktigt nyfiken på hur folk tänker och känner. Och jag jobbar ju med kommunikation. Har i hela mitt yrkesliv haft utåtriktade uppdrag, stått på scener och synts i tv, där jag både utsatt mig för risken att bli sågad offentligt och tufft granskad. Självklart har det många gånger gjort mig rädd eller nervös, men mest av allt har jag drivits av lust och helt enkelt inte tänkt på konsekvenserna. Så varför denna kompakta Twittertystnad?

Tittar i Twitterflödet; Helle Klein har tappat upp ett bad, Jenny Östergren har räddat en katt som klättrat för högt upp i ett träd.

Inget är för litet att dela med hela världen. Hur vågar de? Själv vrider jag mig i ångestkramper vid tanken på hur det skulle kännas när man tryckt iväg en tweet.

Jag har förstått en del av reglerna. Den viktigaste verkar vara att man inte bara kan vara professionell, utan också måste outa sig själv. Man ska vara personlig men inte privat. Snälla, kan någon berätta var gränsen går.

Har bråkat med min man? Åt upp hela godispåsen som var till barnens fredagsmys?

Här på redaktionen twittras det så friskt att vi häromdagen trendade, dominerade Twitterflödet, i hela Sverige och fick ett grattis av själva Emanuel Karlsten (Twitterguru). Alla smarta, snygga medarbetare dansar omkring helt självklart och deras chef står som en borttappad panelhöna i ett hörn och harklar sig och är torr i munnen.

När vi arrangerade Stora Chefsdagen nyligen var alla framgångsrika toppchefer på scenen överens om vikten av att agera som föredöme i ledarrollen. Det gör inte jag i det här fallet.

Någon dag ska jag prova. Men nu ska jag skriva färdigt den här krönikan som känns långt mer privat än personlig. Sedan ska jag äta upp barnens godis och ta ett bad.

2 tips

Podcast, American life
Rolig, drabbande och intelligent underhållning med ett tema i varje program.

I ett av de senaste avsnitten med namnet ”What doesn’t kill you” får vi bland annat höra komikern Tig Notaro, som gick upp på scenen dagen efter ett cancerbesked och gjorde sitt bästa stand-up-framträdande någonsin.

Dansa loss
Zumba. Så roligt. Stenhård konditionsträning i en timme, man är genomsvettig och helt slut efteråt, men har inte hunnit tänka på hur jobbigt det är eftersom man är fullt koncentrerad på att hänga med i stegen.

Man ser ut som en idiot, men det hinner man inte heller tänka på. Efteråt är man rosig och har ett fånigt leende på läpparna.