Ledare med övervälsignat uppdrag

Tänk dig ett ledarskap som bara sällan handlar om Excel-ark, personalfrågor och administration. Men desto mer om tillvarons mysterier.

Med tjänsten kommer en personligt utformad vapensköld, en mycket märklig hatt, samt hederstiteln primus inter pares, den främste bland jämlikar.

Martin Modéus har det uppdraget.

Som ärkebiskop är han Svenska kyrkans främsta företrädare, ledare för Sveriges största medlemsorganisation med 5,4 miljoner medlemmar, ålagd att vara en klartänkt teologisk röst i frågor som rör tro, samhälle och människovärde, och kallad att vaka över läran i Kristi efterföljd.

Med en 2 000-årig tradition och kyrkans svårslagna resurser i ryggen har Martin Modéus betydande möjligheter och makt.

Han säger sig vara ”övervälsignad” med spännande arbetsuppgifter, det svåra är bara att prioritera, en ledarskapsutmaning som gör arbetet oavbrutet intressant.

Till hjärtefrågorna hör närvaron av en lokal, levande kyrka över hela landet, även i utsatta områden och avfolkningsbygd.

Martin Modéus kan samtidigt beskrivas som ledare för en organisation i kris.

De allra flesta församlingar har krympt sedan mitten av 1930-talet. Över 100 kyrkor har lagts ner sedan millennieskiftet och medlemmarna blivit uppåt två miljoner färre.

Men något har hänt på sistone.

Rekordmånga valde att aktivt gå med i Svenska kyrkan förra året: nästan 15 000 personer, med en tydlig övervikt av unga.

Fortfarande är det nästan tre gånger så många som lämnar kyrkan, men räknar man bort barndop och avlidna är de nya medlemmarna sedan några månader fler än de som aktivt hoppar av. Jesus trendar, enligt Ungdomsbarometern.

Ett tillfälligt blipp, eller början på en verklig vändning att Jesus trendar?

”Det är en trend, törs jag nog säga”, säger Martin Modéus när vi träffas i biblioteket i anrika Ärkebiskopsgården i Uppsala, svenska ärkebiskopars tjänstebostad sedan 1691.

Rummet är uppkallat efter en av hans mer bemärkta företrädare, Nobel-fredspristagaren Nathan Söderblom vars porträtt hänger i guldram på väggen. 

Mest iögonfallande bland representationsavdelningens många artefakter är en elefantbete som enligt inskription på tyska skänkts av ett tacksamt ogawe-folk i dåvarande Ekvatorialafrika, i en annan tid då sådant var politiskt korrekt.

”Vi märker att något händer”, fortsätter Martin Modéus, ”det är ett nytt och ökat intresse för vad kyrkan gör och säger. Inte bara i Sverige, utan på många håll i västvärlden, enligt vad jag hör från mina utländska kolleger.”

”Och rotar man lite i det, tror jag att den här vindkantringen började längre tillbaka än vi kanske förstått. Jag ser flera förklaringar. En är att sekulariseringen har nått vägs ände.”

”Jag syftar på den sekulära statsreligion som, om jag ska beskriva den lite spetsigt, går ut på att ha ateismen som gudsbild. Alltså en människosyn där individualism och konsumism är meningsbärande struktur. Ja, du hör själv – det blir rätt tunt när livet ansträngs. Många har nog en känsla av att det finns något mer och större. Även migrationen kan ha bidragit till att fler börjat fundera över sin religiösa identitet”, utvecklar Martin Modéus.

För kyrkan gäller det att visa kraft och ledarskap för att fånga upp denna ”vindkantring” mot ökad andlighet, menar han.

Kyrkan får inte kännas liten, instängd och trång.

Utan den ska vara lika välkomnande för Generation Z som fått sin världsbild från digitala medier, jobbar som youtuber, tycker det är självklart att vara vegan eller leva i en polyrelation men är främmande för trons berättelser, som för de mer traditionella och bibel­sprängda.

”Kyrkan har ett hårt, tufft arbete framför sig, i att hitta nya sätt att vara och verka i dagens miljö. Mitt budskap är att kyrkan är generös i sitt tillhörighetsbegrepp. Ingen ska behöva känna sig diskvalificerad för att man inte kan ställa upp fullt ut på allt vad kyrkan säger”, säger Martin Modéus och tillägger:

”Vi har en enorm kunskapsbank för utforskandet av relevanta livsfrågor, öppen för alla att söka sig till.”

Svenska kyrkan anklagas ibland för att tycka likadant som övriga samhället, bara tjugo år senare. Finns risk att kyrkan i sin inkluderingssträvan blir för vag?

”Nej, inte så länge kyrkan är tydlig med att sammanhanget är kristet, att institutionen bär sin tro med glädje och frimodighet. Och det gör vi.”

Martin Modéus föddes 1962 och växte upp i Jönköping. Båda föräldrarna var lärare.

”Vi bodde i en villa med trädgård där vi lekte mycket. Nära till fotbollsplanen, som andra hade mer glädje av än jag – fotboll var inte en av mina främsta begåvningar, om man säger så”, säger Martin Modéus som däremot tog djupt intryck av föräldrarnas kyrkliga engagemang.

Redan som treåring lekte han präst därhemma, ställde upp ett litet kors i papper på tjock-tv:n och höll ”predikningar” inför övriga familjen som församling.

Vid 17 fick han sitt prästkall och någon annan yrkesbana har aldrig varit aktuell, möjligen med undantag för en kort period i ungdomen då han funderade på att bli arkitekt.

”Jag är fortfarande passionerat intresserad av gamla hus. Jag hade nog blivit byggnadsvårdsarkitekt om jag gått åt det hållet. Förmodligen någon som skruvat på gamla kyrkor.”

Det speciella i att en av hans båda bröder, Fredrik Modéus, också är biskop och ställde upp i senaste ärkebiskopsvalet glider vi snabbt över, då frågan avhandlats många gånger förut.

Om brödrarelationen säger Martin Modéus:

”Vi har båda rört oss på nationell nivå i Svenska kyrkan i ett kvarts sekel. Att våra vägar korsas ibland är för oss helt okontroversiellt. Att vi båda ställde upp i valet till ärkebiskop har inte försämrat vår relation, det har det inte.”

I ärkebiskopsrollen ingår att ha pulsen på samhällslivet, bygga relationer med beslutsfattare från fält som näringsliv, politik, kultur och akademi och vara ett stöd vid katastrofer, som när han efter masskjutningen höll högmässa i Örebro.

Ärkebiskopen kan sägas vara ett slags själasörjare för hela samhället.

Hur mår Sveriges chefer?

”Det är nog både och. Samtidigt som det på många håll finns en god omsorg om medarbetare, och därmed också chefer, tycker jag mig se ett gränslöst arbetande i vårt land som gör mig verkligt orolig”, svarar han och exemplifierar:

”Det kan handla om flöden av mejl som inte går att distansera sig från, krav på prestation och produktivitet som får människor att känna sig klämda som i ett skruvstäd. Vilket gör att man lätt kan fara illa som chef, till och med mer än vad man alltid är medveten om. Så att livet till slut känns hopplöst.”

Vad kan en sådan pressad mellanchef göra?

”Jag tycker att man som chef alltid bör ha någon utomstående att tala med. En handledare, coach eller själavårdare, en andlig vägledare. En erfaren person, inför vilken man kan framträda i sin helhet, blir synlig och tydlig som människa. Kan ställas inför sina val och frågor som ’Hur ser ditt liv egentligen ut? På vilka grunder väljer du som du gör? Hur kommer du att se tillbaka på ditt liv som pensionär?’”

”Samtal som inte nödvändigtvis behöver handla så mycket om karriären, mer om att utforska gåvor och komma till sin rätt. Det kan vara så att man inte ska vara chef. Alla är inte kallade eller rustade för det. En insikt som kan komma som en befrielse. Det finns andra vägar att gå.”

Ovanstående ska inte tolkas som kritik mot människors vilja att göra karriär eller att åta sig en ledarroll, understryker han. ’vanstående ska inte tolkas som kritik mot människors vilja att göra karriär eller att åta sig en ledarroll, understryker han. 

”Nej, jag tycker det är roligt att människor är villiga att ta ansvar och anta utmaningar. Men jag menar att det finns för- och nackdelar med det hela”, säger Martin Modéus

Runt halsen bär han sitt gyllene ärkebiskopskors, ytterligare en betydelsebärande symbol, mer utsmyckat än ett ”vanligt” biskopskors och med strålar från korsets mitt.

Apropå karriär finns det inom kyrkans värld gott om exempel på stenhårda maktstrider, där folk gått till ytterligheter för att erövra de mest glansfyllda posterna.

Under 1950-talet skakades Strängnäs stift av en skandal där biskop Dick Helander anklagades för att ha skickat anonyma brev som smädade andra präster i samband med ett biskopsval.

För att inte tala om medeltidens kaotiska påvestrider där kyrkans män bekämpade varandra med egna arméer.

Martin Modéus lär knappast gå till kyrkohistorien för sina vassa armbågar, för någon tävlingsmänniska är han verkligen inte.

”Nej, jag har tvärtom orsakat förvirring i innebandy, när jag jublat över att motståndarsidan gjort ett snyggt mål”, säger han.

Att han ändå lyckats ta sig ända till ärkebiskopsstolen är inget konstigt alls, menar han, för det är så det går till i kyrkan.

”Andra ser vad man gör, och så blir det kanske en valprocedur, det är så kyrkliga ledare blir till. Jag var väldigt osäker på om jag skulle ställa upp i ärkebiskopsvalet. När pratet kom igång var det andra som puffade på mig. Jag ställde mig – vad är det där uttrycket som alltid undflyr mig? – indifferent. Jag valde alltså att inte vilja, och inte motsätta mig. Och så bad jag och väntade på vad som skulle hända. Och mitt beslut blev att ställa upp.”

Vad är din styrka som ledare?

”Det ska du egentligen fråga andra. Men man brukar säga att chefskap är en roll och ledarskap en relation. Och grunden i relationer är att göra sig medveten om sina svagheter. Därför vill jag att mina medarbetare talar sanning med mig om sådant som inte är bra. Jag försöker hela tiden fiska efter sådant, och sedan förhålla mig till det.”

Som i nästan alla samtal nuförtiden, landar vi till slut i ämnet artificiell intelligens.

Tech-världens fascination kring AI har lett till övertygelser och riter som lätt kan liknas vid religionens – övernaturliga krafter i svang, moraliska koder, fruktan inför evig förbannelse om människan tappar kontrollen.

Sam Altman, vd för Open AI, har i princip sagt att han försöker bygga en gud, eller ”magisk intelligens i skyn” som han uttryckt det.

”Att naturvetenskapen i vissa sammanhang betraktas som religion, det hör vi i kyrkan rätt ofta. Jag har den största respekt för vetenskapens rådighet och möjlighet. Men religions roll är en annan, att bottna i den storhet som är livet. Det liv som är långt mycket större och rör andra dimensioner än det tekniska”, säger Martin Modéus.

”Jag är teknikoptimist. Det är helt klart bra för människan om destruktiva, farliga, slitsamma arbeten åtminstone kan underlättas på något sätt. Gud skapar människan och ger människan ansvar att utveckla världen. Och där är tekniken en god gåva. Men som allting annat kan tekniken användas på olika sätt. En tumregel kan vara att ställa sig frågan: Vad är bra för människan?”