»Jag kan älta i timmar«

Alla har vi våra svagheter.
Själv har jag min »scen-skam«, det vill säga den ångest som kommer efter scenframträdanden. Och minns då att jag är föreläsare till yrket och älskar att stå på scen – medan jag gör det. Men inte efteråt.

När scenskammen varit som värst har jag ägnat timmar efter en föreläsning åt att verbalt misshandla mig själv. Jag har rackat ned på felsägningar, dåliga svar på frågor, taskiga exempel och uselt uttal.

Jag har sagt saker till mig själv som det aldrig skulle falla mig in att säga till någon annan. Jag har legat dubbelvikt av ångest och prövat allt: gått i terapi, förträngt, ätit kolhydrater, mediterat och motionerat.

Det enda som har hjälpt, i alla fall lite grann, är att acceptera skammen. Inte kämpa emot, utan låta den komma och tänka att den försöker säga mig något.
Oftast har jag landat i att det bakom skammen döljer sig en längtan efter kommunikation. Då har skammen plötsligt känts mycket lättare att hantera och när jag dessutom har påmint mig själv om att många har liknande problem och att det finns viktigare saker har tillvaron blivit uthärdlig igen.

Jag tror att det är ett exempel på det man kan kalla självempati, eller på engelska self-compassion. Och tyvärr visar forskningen att jag är långt ifrån ensam om att behöva träna det. Vi är många, särskilt kvinnor, som har lätt att vara förstående när andra gör fel men svårt att förlåta oss själva. Som har vår värsta kritiker inom oss som utvärderar allt vi gör, attackerar vid minsta miss och konstant hasplar ur sig spydigheter.

Om man kunde dömas för ärekränkning av sig själv skulle många av oss tillbringa våra liv i fängelse.
Får man tro forskare på området, som Kristin Neff, skulle både vi själva och omgivningen må bättre av att vara lite barmhärtigare mot oss själva. Om vi för­likade oss med att vi också gör fel ibland och varken är bättre eller sämre än någon annan. Om vi slutade överidentifiera oss med det negativa, slutade förstora vår egen roll och började acceptera i stället för att konstant utvärdera oss själva.

Självempati handlar om att acceptera sina svag­heter. Det är på många sätt ett ödmjukt förhållningssätt – mer österländskt än västerländskt, måhända.
Det ligger också i linje med den samtida ledarskapsforskningen, som betonar det »post-heroiska«. Om chefen tidigare betraktades som en ensam hjälte på vars axlar allting vilade ser man i dag mer till samspelets betydelse, till delat ansvar och medledarskap. Hjälteidealet är överspelat.

Fast då krävs det förstås att man kan släppa sitt ego och se sig själv som del av ett sammanhang.
Kanske är självempati till och med extra viktigt i chefskapet. Vi behöver ju kunna leda oss själva för att leda andra.

Men vad menar vi med att leda andra? Är det att kontrollera och kritisera? Att slå ned på minsta fel och älta det i timmar? Att så gott som dagligen tala om för våra medarbetare att de är fullkomligt värdelösa? Är detta vår ledarskapsfilosofi?
Nej förlåt, jag glömde. Så skulle vi ju aldrig behandla någon annan än oss själva.