Årets Hederspris 2019: Bertil Hult

”Kära lilla Mamma!”

En ung Bertil Hult skriver brev från studentrummet i Lund. Ute har det regnat en del, den skånska hösten är dimmig och grå, men det gör ingenting för han har just fått en idé. En alldeles strålande idé, som han bara måste berätta om för sin mor. Det är den 23 september 1964.

”Nu tänker mamma att det hela låter alldeles vansinnigt, men det är inte alls fallet, jag har faktiskt tänkt över det hela i varje liten detalj …”

Idén höll. Av Bertil Hults blygsamma språkreseförmedling för ungdomar, till en början inhyst i en källare, har blivit den globala utbildningskoncernen Education First med tiotusentals anställda och över 600 skolor och kontor i 50 länder. I år får Bertil Hult Chefgalans hederspris för sin livsgärning, för att ha satt Sverige på kartan internationellt och bidragit till otaliga barn och ungdomars utveckling inom språk och kultur över nationsgränserna.

”Det fanns inga som helst tankar på att det skulle bli så här stort. Det var bara ett kul sätt att försörja sig på”, säger den numera deltidspensionerade Bertil Hult på telefon från Colorado, USA där han sedan många år äger ett hus och tillbringar delar av vintern.

”Visst har det varit fantastiskt att se hur firman har vuxit från en anställd, Else Andersson, till nu 50 000 medarbetare. Jag började med ett kapital på 5 000 kronor som under årens lopp har vuxit till väldiga belopp. Det har varit ett stort privilegium och jag har alltid älskat mitt arbete”, säger han.

Att just Bertil Hult skulle bli en av Sveriges mest framgångsrika entreprenörer genom tiderna, och just inom språkutbildning, kan te sig förbryllande mot bakgrund av att han en gång var pojken som inte kunde lära sig läsa.

Bertil Hult var ordblind, eller dyslektiker som vi säger i dag. Skoltiden var en enda lång plåga, något han berättat om många gånger.

”I småskolan blev jag överöst med örfilar av fröken Fagerlind som stod bakom mig och domderade: ’Läs, unge!’. Sedan hamnade jag i hjälpklass, och det var inte kul. Där gick alla möjliga ungar, vissa jättebusiga, andra förståndshandikappade och det var ingen ordning alls. Jag lärde mig absolut ingenting, och blev hopplöst efter”, säger Bertil Hult.

Var det ett revanschbehov som föddes, där och då?

”Det vore en efterhandskonstruktion. Vi ska inte överdriva det där. Nej, jag konstaterar bara att det tog väldigt, väldigt lång tid för mig att lära mig läsa. Och att det därför blev svårt med de andra ämnena också.”

”Jag är inte en person med en massa idéer. Mer typen som försökt göra saker mer exakta, mer strömlinjeformade. Om jag nu har någon styrka, är det väl det.”

Han tillägger:

”Jag är väl lite pedantisk. Eller förresten, många skulle nog betrakta mig som mycket pedantisk. Ja, det är det jag är – pedant! Ordning och reda är min grej”, säger Bertil Hult som under sin långa tid som chef gjort sig känd för en ”rent skrivbord”-policy där odiskade kaffekoppar, familjefoton och högar med papper på medarbetarnas arbetsplatser varit närmast tabu.

Bakom den lågmält modesta ytan döljer sig en målmedvetenhet och driftighet som, om inte annat, framgår vid närstudier av hans cv och EF-koncernens officiella historia.

I tio-tolvårsåldern var han en hejare på att sälja jultidningar och majblommor. Den som sålde flest majblommor i Sverige kunde vinna en cykel; Bertil Hult som väldigt gärna ville ha den där cykeln gav sig tusan på att bli bäst. Han nådde inte hela vägen, men nästan – Bertil Hult kom tvåa och kammande hem en kamera.

Samtidigt var det nära att han som ung skoltrött springpojke på Enskilda banken tackade nej till erbjudandet om att få åka till London och lära sig engelska på arbetsgivarens bekostnad. Skolböcker hade han fått nog av, den plågsamma skoltiden hade lärt honom att det inte lönade sig att plugga, och vad skulle han i England att göra när det enda han dög till var att springa runt med en låda på magen och dela ut internpost?

”Jag ville inte åka. Men chefen för springpojkarna – ja, det var nog bara grabbar på den tiden – hotade med att jag skulle få sluta om jag inte for. Så då gjorde jag det.”

Det blev en vändpunkt. Utan den banksponsrade språkresan, i vilken även springpojksjobb på en brittisk skeppsmäklarfirma ingick, skulle Bertil Hults liv och karriär sannolikt artat sig rätt annorlunda.

”Jag var nog ganska otacksam egentligen! Det reflekterade man inte över då, men det var ju helt otroligt hur banken tog hand om sina anställda på den tiden. Stod för resa, uppehälle, allting. Som ensam svensk i den engelska miljön lärde jag mig språket väldigt snabbt. Det var också där som det första idéfröet till EF föddes, och på den vägen är det.”

Framgångarna för det som i dag är världens största privata utbildningsföretag har gjort Bertil Hult fantastiskt rik. Affärstidningen Forbes har beräknat hans förmögenhet till cirka 56 miljarder kronor, men Bertil Hult framhåller att pengarna till största delen alltid återinvesterats i företaget.

”Det är väl en av nycklarna till det hela. Redan på 70-talet började vi köpa egna skolbyggnader, och nu äger vi en förfärlig massa över hela världen. Till skillnad från våra konkurrenter har vi därför nästan inga hyreskostnader, vilket gör att vår marginal blir mycket större.”

När TT och SVT för ett par år sedan rapporterade om den så kallade paradisläckan framkom uppgifter om att Bertil Hult och EF minimerat skatten via avancerade upplägg i skatteparadis. Då liksom nu vill han dementera att han och företaget skulle ägna sig åt aggressiv skatteplanering, eller spelat ut olika skattesystem mot varandra:

”Jag har aldrig smitit från någon skatt, utan alltid följt reglerna. Alltså, det går inte att driva ett företag med 50 000 anställda om vi skulle hålla på och smita från skatten. Det har vi aldrig gjort, utan betalar det vi ska.”

Engagemanget handlar inte enbart om affärer. Bertil Hult och EF står bakom en rad sociala projekt som går ut på att förbättra villkoren för världens utsatta.

Tillsammans med bland andra drottning Silvia har Bertil Hult grundat stiftelsen Mentor, som arbetar med att förebygga drogmissbruk bland barn och unga. Han har instiftat EF Global Classroom Foundation, som bygger grundskolor i fattiga och olycksdrabbade områden, och står bakom det årliga Hult-priset som under en tioårsperiod bidragit med närmare en halv miljard kronor till affärs-idéer som syftar till att lyfta människor ur nöd.

Bertil Hult, som av egen erfarenhet vet vilket handikapp dyslexi kan vara, står även bakom ett årligt pris till den svenska grundskola som gjort den bästa insatsen på det området.

”När man lyckats någorlunda i affärer, känns det både roligt och viktigt att kunna ge tillbaka till samhället. Det är också motiverande för de som arbetar i företaget. Utan en strävan att göra gott, tror jag inte man får de här ansvarstagande personerna att trivas”, säger Bertil Hult.

Du är 78 år. Hur ser du på åldrandet?

”Tittar man i spegeln får man en chock. Det är inget roligt! Annars tänker jag inte så mycket på det. Förr jobbade jag alltid, det gör jag inte längre. Det är därför jag kunnat vara här i Colorado sex veckor i sträck i år, till exempel, och åkt skidor varenda dag, både på tvären och utför … Sedan har vi 13 barnbarn som det finns tid att leka med, och det är skoj. Vi har ett kontor här uppe också med ett par hundra man som jag besöker, så jag är inte helt fri. Jag trivs jättebra med livet.”

Vad har du fått offra?

”Jag har inte offrat någonting. Däremot kan man väl säga att min fru Lisbeth fått göra det. Vi har flyttat runt väldigt mycket, och det är hon som fått ta det stora jobbet med vårt sociala liv och barnens uppfostran. När vi bytt land, och barnen skulle in i nya språk och nya skolor – utan henne hade det aldrig gått.”

Vad är du mest stolt över?

”Svårt att svara på. Men det klart jag är stolt över att mina söner driver företaget vidare, sedan rätt många år. Och de gör det lysande. Klart bättre än jag gjorde – och det är inte bara vad jag tycker, utan resultatmässigt gör de faktiskt det. Det är roligt. Ja, roligt tror jag är ett bättre ord än stolt.”