Anonyma chefen: ”Jag vågar inte utöva mitt ledarskap längre”

Nu introducerar vi artikelserien ”Mitt liv som chef – chefernas egna berättelser”. Här delar chefer med sig av sådant de kanske tidigare inte berättat för någon annan. I första artikeln möter vi Cajsa. Hon heter egentligen något annat, och detaljer i texten kan vara ändrade för att skydda berättarens identitet.

”Jag började på mitt jobb för snart fyra år sedan, mitt andra chefsjobb. Jag fick ärva en rätt skakig arbetsgrupp som länge haft bekymmer. Det hade varit omorganisation och uppsägning av personal. Samtidigt hade man länge rekryterat personal på fel grunder, utifrån relation snarare än från kompetens, något som jag tror är vanligt inom civilsamhället och den ideella sektorn.

De riktiga problemen uppstod när jag väl hade hunnit sätta mig in i verksamheten, och inte minst i regelverkets föreskrifter. Jag insåg att några i personalen konsekvent bröt mot direktiven och förhållningsreglerna. De har hanterat pengar på fel sätt och har vägrat utföra kontroller som vi är ålagda att utföra. Det förekom helt enkelt saker inom organisationen som vi själva skulle polisanmält andra för!

Det var speciellt två personer som vägrade jobba enligt regelverket. De hade inte den bästa kompetensen, men de hade makt i och med att de varit längst på arbetsplatsen och de talade även om för nyanställda att det var okej att strunta i reglerna.

Där började det som skulle bli ett flera år långt arbete med workshops, utbildningar och samtal. Jag försökte verkligen stödja dem i att göra rätt. Men det hjälpte inte. I samråd med min chef kom vi till slut överens om att ge dem en skriftlig varning.

Om vi jobbat på bank eller någon annanstans i den privata sektorn hade varningen nog kommit mycket tidigare. Men vår värld är sluten; man har levt i en skyddad verkstad länge. I stället för att reagera med ’oj, nu är det allvar’ gick de två till facket och hävdade att det var dålig arbetsmiljö för alla på arbetsplatsen.

Det regionala skyddsombudet svarade med att mejla mig och förklara att den psykosociala arbetsmiljön var så dålig att om inte vi rättade oss direkt skulle de lägga en 66:a-anmälan till Arbetsmiljöverket, alltså en begäran hos verket att arbetsgivaren ska genomföra arbetsmiljöåtgärder. Jag upplevde det som ett hot.

Jag svarade på en lång rad frågor från skyddsombudet och berättade om situationen, vårt systematiska arbetsmiljöarbete, regelverket och de kompetenshöjande utbildningarna. Jag bifogade protokoll från alla möten med personalen, som de fått signera förstås, och skickade över. Sedan hörde jag ingenting.

Sommaren kom. Och gick. Jag fick aldrig något svar.”

”På insidan vill jag bara gråta mest hela tiden”

”Jag tror att skyddsombudet helt enkelt chansade på att han skulle kunna sätta dit mig. Ett normalt fackombud hade ju från början ställt frågan vad som ligger bakom missnöjet. Man börjar inte med att hota med 66:a-anmälan. Men han lyckades inte sänka mig. Jag hade ordning på allt, genom dokumentation av rutiner som han påstod inte fanns på plats.

Sedan dess har jag försökt vara som vanligt på jobbet. Jag vill hålla fokus på det vi ska göra.

Men på insidan vill jag bara gråta mest hela tiden.

Jag har känt mig extremt stressad av det här, attackerad. Jag har haft fantasier om att jag ska dras inför arbetsdomstolen och hamna i fängelse. Jag har blivit paranoid och kan tänka ’om jag är tydlig nu kommer det upplevas som en kränkning’, ’om jag inte låter glad på mötet kommer de ta upp det som en arbetsmiljöfråga’. Jag har blivit rädd och vågar inte riktigt utöva mitt ledarskap längre.

Som tur är har jag en chef som backar mig och andra chefskolleger att vända mig till. Jag har min familj. Jag har inte jättemånga vänner, men ett tillräckligt bra nätverk för att få hjälp med att hålla koll på vem jag är som person. Jag är en kärleksfull fru, omsorgsfull mamma och en bra kompis. Någon som är bra på matlagning. Sådant är viktigt att komma ihåg när man blir ansatt.

Utan det stödet hade jag nog varit sjukskriven nu.

Ibland undrar jag vad som hade hänt om jag inte hade delat ut varningarna. Hade jag sluppit allt då? Jo. Men det hade ju inte löst problemet. De här personerna hade fortsatt göra fel. Det är en pågående strid om detta än i dag. De menar att det tar tid att ställa om. Men det har gått snart fyra år sedan jag tog tag i det och chefen före mig höll på med samma förändringsarbete i flera år han också. Så jag vet inte vad de menar. Det är i grunden en kultur som hänger ihop med arbetssättet. Jag har försökt förändra arbetssättet men har inte lyckats förändra kulturen.

I mina mörka stunder tänker jag att det är lättare att vara chef om man inte är så noga med rätt och fel. Visst, samhället behöver chefer som orkar strida för det som är rätt. Men det kanske ska vara någon annan än jag. Åtminstone just nu.”

Cajsa är är snart 50 år, är gift och har två barn. Hon bor i en mellanstor stad och jobbar som mellanchef i en ideell organisation inom kultursektorn. Cajsas historia är berättad för vår reporter Yasemin Bayramoglu. Vill du också dela med dig av din chefsberättelse ur verkliga livet? Mejla Chefs redaktör Lotta Byqvist på lotta.byqvist@chef.se. Du kan vara anonym.