Jag gillrar lite illmarigt fällan direkt när jag träffar dessa nybakade, unga och oförstörda chefer. »Varför ville ni bli chef«, undrar jag och lägger huvudet på sned.
Det slår aldrig fel. Jag får ungefär samma provkarta på käcka och lätt scoutaktiga svar. »Gillar människor. Tycker om att leda. Känner ett ansvar för gruppen. De andra valde mig.«
Ja, och så vidare. De nästan tar ordet ur munnen på varandra i sin religiösa övertygelse om att chefskap är något fint, något som tar fram det goda inom oss. Om jag inte stoppar dem i tid så kommer de säkert yra om förebilder som Martin Luther King och Mahatma Ghandi …
