Helena Bergström: »Jag vågade ta risken«

Scenen är Hagaparken i Stockholm och det är första inspelningsdagen för Helena Bergström som regisserar sin egen film »Se upp för dårarna«. Som skådespelare har hon medverkat vid otaliga filminspelningar. Men nu befinner hon sig för första gången på andra sidan kameran.

I spetsen för sitt team är hon denna dag i full gång med att leda kameramän, ljudtekniker, skådespelare och statister. Då, plötsligt, promenerar en manlig regissör förbi. Hon känner honom, han har regisserat henne som skådespelare. Nu står hon själv där som regissör, till på köpet med delar av »hans« team. Ridå!

Så pinsamt. Hon skäms. »Vem tror hon att hon är? Vad motiverar att just hon får stå där som regissör och inte han? Vad ska han tänka om henne?« Tankarna piskar i hennes huvud. Men så vänder det. Sakta men säkert börjar hon att peppa sig själv och hittar ett jävlar anamma som blir en del av hennes drivkraft.

Hon berättar om inspelningsstarten nedsjunken i en soffa på hennes och maken Colin Nutleys produktionsbolag. Här sitter en plansch från filmen. Där finns en återkommande replik som lyder: »Du klarar allt som du vill.« Och
visst, säger Helena Bergström, som mantra är det inte så dumt, när hon nu efter 20 år på scen och ett 30-tal
filmhuvudroller gått in i en helt ny roll – kanske den svåraste någonsin – chefsrollen.

Som regissör har hon tagit steget från utsatt medarbetare till chef med makt. Men utsattheten finns kvar.
»Det var faktiskt först i efterhand som jag insåg vilken risk jag tog. Det finns så många i branschen som önskar en åt helvete. Det går inte att tänka på det. Då skulle jag aldrig ha vågat. Jag väljer att ta smällarna i efterhand om de kommer. «

Smällarna visade sig komma i portioner redan under resans gång, när hon gång på gång fick försvara och bevisa sin ledarroll under inspelningen.
»Ibland märkte jag hur det liksom blev en liten fördröjning efter att jag sagt vad vissa personer skulle göra och tills att de verkligen utförde det. Det himlades med ögonen och jag kände ett tyst ifrågasättande av mig. «
Som tjej måste du ta i lite mer för att få som du vill och visa vem det är som bestämmer, är hennes slutsats. Och vips blir du betraktad som en bitch…
»Ibland måste man våga vara en bitch om det är det som krävs och våga ta plats. «

För egen del avskyr hon chefer som inte vågar ta beslut. Därför bestämde hon sig för att ta beslut – hela tiden. Bättre fel beslut än inget beslut alls, resonerar hon.
»Var ska vi ställa kameran, hur ska vi göra här? Jag får frågor hela tiden och tänker att inte sjutton vet jag! Men jag säger ändå: Ställ den där, gör så här. Jag ger tydliga ja eller nej. Sedan kan jag ändra mig om det blir fel.«

Men, betonar hon flera gånger, det var inte makten i sig som lockade i ledarskapet utan att få arbeta med helheten. Och att få uttrycka sig genom andra snarare än att själv exponeras.
»Jag har aldrig varit lyckligare än nu. Jag har hittat ett hem till. Det är en lycka att få tänka hela tankar. Som skådis står jag för en liten tårtbit. Som regissör får jag baka hela tårtan. Nu får jag göra båda delarna. «
Nu är genrepet som regissör och arbetsledare över. Som alltid med genrep är det bara början. Helena Bergström skriver redan på sin nästa film. Regissörsjobbet gav mersmak.
»Nu är det bara att köra och ta ett steg till, mot en ny utmaning. Nu vet jag att jag kan själv. «