Bertil Torekull: »Uppbrott kan göra dig starkare«

Ska man verkligen uppmana
människor att bryta upp?
»Ja, oftare än vi gör. Men viktigast är att visa på uppbrottets möjligheter. Vi har en negativ inställning till uppbrott i Sverige, trygghetsfixerade som vi är. Här står trofasthet och lojalitet högt i kurs. Fler chefer borde sätta sitt ledarskap på spel och säga ifrån i stället för att kompromissa, jamsa med och tvingas ta konsekvenserna av beslut de egentligen inte ställer upp på. Dessutom vill jag ingjuta lite styrka hos dem som tvingas till uppbrott. Jag fick sparken från mitt drömjobb, så jag vet hur smärtsamt det är, vad det kostar.«

Varför är det så svårt att göra uppbrott?
»Behovet av trygghet, av ordnad ekonomi, är självklart en viktig anledning. Men också rädslan för att bli ensam och övergiven. Förändring och uppbrott betraktas med misstänksamhet och avståndstagande.«

Ändå ska man göra det?
»Ja, det är förödande för en människa att vantrivas och lika negativt för arbetsplatsen. En del tar ut sin inre frustration genom att bli griniga och håglösa, se fel i allt och klaga. Andra vänder det enbart inåt. Det håller inte i längden. Kierkegaard sa ’Att våga är att förlora fotfästet en stund, att inte våga är att förlora sin själ.’ Det är precis vad det handlar om.«

Kan man förbereda sitt uppbrott?
»Studera andras exempel. Många berättar om frustrationen, om hur dåligt de mått, men hur de sedan insett vad som är viktigt i livet och vågat ta steget. Självklart är det bättre att ta det steget själv än att bli utlyft. Vrede är också en bra katapult om man vill bryta upp.«

Hur reagerar omgivningen
när någon bryter upp?
»Du ska inte förvänta dig några applåder. Du kan bli anklagad för att vara illojal. Människor ser det som en provokation. Andra blir avundsjuka för att de också vill, men inte törs.
Men du kan också möta beundran: Vad modig du är.«

När är det fel att göra uppbrott?
»Det är fel och ofta fegt att göra uppbrott i hastigt mod, om man därmed medvetet skadar medarbetare och kolleger eller sitt företag, utan att de har skuld i det som sker. Att sova på saken är därför ett anständigt och klokt råd till en vuxen människa. Att bryta upp utan eftertanke och moget övervägande för att man inte får sin vilja igenom, det är snarare symtom på bortskämdhet eller självupptagenhet.«

När är det rätt?
»När du i djupet av ditt hjärta känner att du hindras i ditt arbete och lurar dig själv att spela ett spel i stället för att sätta ned foten och handla, som den hela människa du egentligen är. Men problemet är ofta ett annat: när andra till varje pris vill att du ska bryta upp, du blir uppsagd, friställd, får sparken därför att du inte längre passar i sammanhanget. Häng dig inte kvar! Ta chansen att förlora fotfästet en stund och gör klart för dig själv vad du vill göra.«

Hur klarade du ditt uppbrott?
»En uppsägning kommer sällan som en blixt från klar himmel. Jag höll mig i god fysisk kondition, det hjälper en del. Men visst drabbades jag först av monumental ensamhet, inte minst eftersom allt skedde så offentligt. Det gäller att ha vänner att gråta ut hos.«

I nöden prövas vännen.
»Fast somliga hörde aldrig av sig, kanske av finkänslighet, men också för att man inte gärna vill dras med in i andras misslyckanden. För så kändes det ju, jag skämdes. Jag hade som det verkade inte klarat jobbet och drabbades av sårad fåfänga. Vad skulle alla säga?«

Men det blev positivt till sist?
»Absolut. Det hängde en blomsterkvast på min dörr när jag kom hem från en person jag varit mentor åt. Där stod: Välkommen till friheten! För så är det när man blir utkastad, man är plötsligt svindlande fri, står inte i någon skuld längre. Jag fick ett erbjudande att ge ut en bok. Att författa var en gammal dröm. 60 år gammal hittade jag plötsligt hem.«