”Mod är att våga släppa det och lita på gruppens förmåga”

Linus Niva suckar. Vi sitter och väntar på grönt ljus vid en ”legendarisk” fyrvägskorsning i gamla Kiruna centrum – ökänd för att trafikljusen aldrig slår om.

Niva är ansvarig chef för gruvbolaget LKAB:s samhällsomvandling i staden och min guide för dagen.

Nu pekar han genom vindrutan mot ett stort område med flerfamiljshus och tomma affärslokaler. Strax bakom tornar Kirunavaara upp sig, fjället som rymmer världens största underjordiska järnmalmsgruva.

”Kvarteren till vänster här kommer att finnas kvar. Men allt du ser till höger om dig, det kommer att avvecklas och försvinna. Vi skapar utrymme för det i den nya staden”, konstaterar han torrt.

Vi kör förbi öde hyreshus, villor, kiosker och restauranger. Utblåsta fönster och trasiga huskroppar.

Vissa byggnader har redan flyttats, andra har rivits – bland annat höghusen ”Spottkoppen” och ”Snusdosan”.

I stadsdelarna närmast gruvan har byggnader och vägnät redan ersatts av grönområden med promenadstråk och utegym. Det är nästan surrealistiskt att tänka sig att samma öde kommer att drabba kvarteren vi kör runt i.

Gruvan i Kiruna är världens största och rikaste järnmalmsfyndighet. Brytningen av järnmalmkroppen har pågått i 130 år och nått så djupt under fjället – 1 365 meter – att en tredjedel av staden måste avvecklas och flyttas.

Ända sedan beslutet fattades 2004 har samhällsomvandlingen i Kiruna väckt nyfikenhet. Från långa reportage och böcker till katastroffilmen Avgrunden, som handlar om hur hela staden rasar ner i ett underjordiskt hålrum.

Sedan sex år tillbaka ligger ansvaret för det gigantiska projektet hos en man.

När Linus Niva hämtar upp mig vid flygfältet beklagar han sig över att jag besöker hans hemstad ”när den är som fulast”.

Det hänger fortfarande istappar från taken men snön, som håller den arktiska utposten i sitt järngrepp sju månader om året, har precis smält och lämnat en svartbrun hinna av smuts efter sig. Gräset är fortfarande grågult. 

Linus Niva är född och uppvuxen i Kiruna. Han älskar sin hemstad. Men han är också chef på bolaget som bokstavligt talat river ner den. Hur fungerar det?

Linus Niva är van vid frågan:

”Kiruna kom till ett vägskäl för många år sedan. Att det ska drivas en gruva här är ingen naturlag, utan det är ett val som LKAB och samhället gör tillsammans. Antingen flyttar vi en tredjedel av staden och fortsätter med gruvverksamheten, vilket innebär jättestora förändringar för Kiruna. Eller så gör vi inte det. Då försvinner gruvverksamheten, vilket också innebär enorma förändringar. Valet att det ska förbli som det alltid har varit finns inte.”

Linus Niva parkerar bilen och guidar mig runt i Kirunas berömda träkyrka, 40 meter hög och bred.

Sommaren 2025 ska hela kyrkan lyftas upp och flyttas i ett stycke, längs en gigantisk flyttväg anlagd för just detta ändamål. Ett enormt projekt i sig – för något som är så mycket mer än en byggnad. 

”Det finns inga ekonomiska incitament för att flytta en kyrka, för det är extremt dyrt, utan det gör man på grund av andra värden. Alla Kiruna-bor har en relation till kyrkan. De har haft sina skolavslutningar, dop och begravningar och här. Det är en viktig plats”, säger Linus Niva.

Han tar sats igen:

”Vi gör det här för att rädda Kiruna, därför har jag svårt att känna jättemycket sorg. Det finns byggnader som jag växte upp i som är bortrivna nu, de kände jag inte så mycket inför. Men vi får se. Min sambo och jag förlorade vårt första barn, hon vilar i minneslunden vid kyrkan.  Jag vet inte riktigt hur jag kommer att känna när den försvinner.”

Linus Nivas personliga koppling till Kiruna har varit en grundförutsättning för framgång, menar han:

”Jag tycker att det är superviktigt att någon som kommer härifrån har rollen som jag har. Jag förstår Kiruna för att jag är Kiruna-bo, det gör det enklare för mig. Jag lever och bor här, mina barn går i skolan här.”

När Linus Niva började arbeta med samhällsomvandlingen på LKAB handlade det mesta om planering, att skapa förutsättningarna för de förändringar som sker just nu.

Sedan dess har det mesta otroligt nog klaffat. Projektet höll tidsplanen för den hittills största milstolpen: Invigningen av nya Kiruna centrum, en hel stadsdel tre kilometer öster om den gamla stadskärnan, hösten 2022.

Hemligheten? Att bestämma sig.

”Ingen trodde på det förutom vi, men vi bestämde oss för att lyckas. Vi vek inte en tum. Det hade varit tusen gånger lättare att släppa taget och skjuta fram datumen, men vi gick för det. Det är vi jätteglada och stolta över.”

Samhällsomvandlingen i Kiruna är ett unikt projekt, där ingen har svar på förhand och där det mesta kan gå fel.

Men Linus Niva har hanterat kriser tidigare.

Han var chef för fjällstationen i Kebnekaise 2012 när ett norskt Hercules-plan flög rakt in i bergväggen och fem människor dog.

Linus Niva beskriver händelsen som en månad lång utbildning i krishantering. Det har visat sig komma till användning i de många stormöten med oroliga och arga medborgare som berörs av förändringarna i Kiruna.

”I grunden ber vi Kiruna-borna att göra enorma uppoffringar. Vi ber människor att lämna sina hem, att vända upp och ner på sina liv. Det är klart att det rör upp tankar och känslor. Vår grundpolicy är att alltid ställa upp om någon grupp eller individ i samhället vill prata med oss. Vi säger aldrig nej. Om någon skriker åt oss i två timmar så är det ändå bra, för då behövs det. Det är ett steg åt det håll vi ska”, säger Linus Niva och fortsätter:

”Det är viktigt för oss att låta oss påverkas av samhället, men på rätt sätt. Det handlar om att våga hålla kursen och lita på planen, för annars blir det inte bra. För att kunna driva en sådan här process kan vi inte byta riktning var och varannan dag beroende på hur vinden blåser.”

Vilken är den viktigaste chefsegenskapen för att lyckas driva det här?

”Jag har inte något superrecept. Jag tror på att bygga ett starkt lag, där vi är fysiskt närvarande för varandra. Och på att skapa en trygg miljö där vi vågar utmana och pusha varandra. Vi kan inte förutse hur korten ska falla ut. Hur berget rör sig, hur samhället eller kommunen kommer att reagera. Jag behöver bygga en dynamisk organisation som är rustad för att många av våra antaganden inte kommer att stämma.”

Hur modig är du?

”För mig har det handlat mycket om att inte bara våga lita på planen, utan att våga lita på gruppen. Jag vet inte allt om våra byggprojekt, det river i mig att jag inte har kontroll på allt hela tiden. Det finns väl ett mod i att våga släppa det och lita på gruppens förmåga. Sedan handlar det om att våga hålla kursen. Det är lätt att svaja när ingen tror på det vi gör. Hela gruppen har en viktig roll i att gjuta mod i varandra.”

Linus Niva guidar mig genom splitternya Kiruna centrum. Höga, täta byggnader med fasader i olika färger och material.

Här finns bibliotek, tre gallerior, butiker, restauranger och två stora hotell. På torget intill det nya stadshuset ståtar klocktornet som prydde taket på det förra.

Att blanda gammalt och nytt är en medveten strategi för att skapa band mellan då- och framtid.

Centrumområdet utvecklas i rasande fart. Det nya polishuset invigdes bara för några veckor sedan – ännu en milstolpe.

Det byggs överallt i de nya stadsområdena.

Linus Niva och hans team på 35 personer har cirka 30 projekt igång samtidigt. Arbetet finansieras helt av LKAB.

Hittills har samhällsomvandlingen kostat bolaget 14 miljarder kronor, Linus Niva har ytterligare 10 miljarder kronor i sin budget.

Hisnande summor, kan tyckas. Men under fjället i utkanten av Kiruna fortsätter maskinerna att gräva dygnet runt. Gruvan är beroende av staden. Och staden överlever inte utan gruvan.

Just därför måste samhällsomvandlingen bygga på långsiktighet, förklarar Linus Niva.

Med ett kortsiktigt tänk kraschar allt:

”Här finns världens största och rikaste järnmalmsfyndighet. LKAB ska ingenstans, vårt värde skapas här. Så vi har ett jättestort intresse av att det här ska bli bra, att den här staden ska må bra. Vi är inte bara beroende av Kiruna-borna just nu, vi är beroende av dem i framtiden. Vi vet det – och staden och folket vet det också.”

Research: Nelly Franzén