Kerstin Skarp: ”Jag inser att jag har stor makt”

I dagarna tog utredningen i Palme-mordet ny fart i och med att kriminologen och polisprofesserion Leif GW Persson lämnade in en pistol till polisen för analys som ansågs kunna vara ett misstänkt mordvapen.

Nyligen kom beskedet från Kerstin Skarp, som leder utredningen, att pistolen inte kopplas till utredningen.

Du leder en mordutredning som rymmer 250 hyllmeter dokument och hela 130 erkännanden. Hur känns det?

”Jag var åklagaraspirant när mordet begicks. Hade någon då sagt att jag skulle leda utredningen hade jag svarat att de inte var kloka. Då kändes det väldigt svindlande. Men man växer in i chefskapet. Man går inte från att pyssla med enkla mål till att ta hand om Palmeutredningen över en natt. Jag har jobbat med utredningen sedan 1997 och har haft gott om tid att sätta mig in i den. Men det är klart att jag fortfarande kan känna viss häpnad över att jag är inblandad.”

Hur leder man Palmegruppen?
”En grupp erfarna poliser, just nu är de fyra, arbetar med detta dagligen. Varje gång något nytt dyker upp stämmer spaningsledaren av med mig, som är förundersökningsledare, och frågar hur vi ska gå vidare. Ibland, som när medierna drar igång något, har jag kontakt med dem flera gånger om dagen. Ibland går det veckor.”

Palmegruppens arbete hårdgranskas i medierna. Hur hanterar du trycket?
”Som åklagare måste du förstå att du har makt. Vi kan fatta beslut om att frihetsberöva någon eller att gå in i någons hem, beslut som får ödesdigra konsekvenser för enskilda personer. Ibland ska man tänka på den makten och vad det innebär. Medierna misstror inte mig, deras roll är att granska makten. Om man tänker så blir det lättare att förhålla sig till trycket.”

Vilken är den största utmaningen i att leda Palmegruppen?
”Jag vill inte klandra media, men de springer ofta åt samma håll. De kan få för sig att något är jätteintressant, och ska ha kommentarer. I en vanlig brottsutredning förväntas vi kommentera vad vi själva har kommit fram till, som ett fynd eller ett erkännande. Här förväntas vi hela tiden förhålla oss till vad andra personer påstår eller gör. Det har ju skrivits så mycket om mordet att det, för en utomstående, snart är svårt att veta vad som är sanning och vad som är fiktion.

Ett problem är när någon som Leif GW Persson skriver en tv-serie som handlar om mordet, som bland annat bygger på hans romaner. Då ska vi plötsligt kommentera en blandning av fakta och vad som står i hans böcker. Det kan bli väldigt besvärligt.”

Palmeutredningen har pågått i 28 år. Hur gör du för att motivera dig själv och dina medarbetare när ni känner att ni har kört fast?
”Någon gång, som när vi begärde resning men fick nej (Riksåklagaren begärde resning mot Christer Pettersson 1997 men fick avslag, reds. anm.), har jag känt att luften har gått ur mig. Men det är en kortvarig känsla. Jag tror att det faktum att vi i gruppen har varandra, att vi kan materialet och att vi kan prata med varandra, skapar en trygghet som hjälper oss att gå vidare.”

Känns det hopplöst ibland?
”Vår målsättning – och det är inte bara något jag säger – är att hitta en lösning på det här. Jag känner inte någon uppgivenhet. Och jobbet är aldrig tråkigt. Som vice riksåklagare ägnar jag mig mest åt administration. Därför känns det spännande att ha en fot kvar i det operativa åklagarlivet.”

Det är också ett ensamt chefsjobb. Du tvingas fatta snabba beslut på stående fot som, om du har otur, kan förfölja dig i decennier?
”Ja, när polisen står på plats och väntar på ditt avgörande kan du inte be att få återkomma i morgon. För att klara sig som chef i den här världen behöver man dels ha väldigt lite kontrollbehov, dels vara naturligt lat. Det säger jag inte för att raljera, men man behöver faktiskt inte överdriva jämt. Man kan nöja sig när något är tillräckligt bra.

Sedan måste man även våga stå upp för sin sak och synas. I rättssalen spelar du en roll: Där ÄR du åklagaren. Då fungerar det inte att vara en liten anonym varelse.”

Spelar inte alla chefer en roll?
”Det är lättare i rättssalen. Som chef har du en roll, men det fungerar inte om du inte är dig själv. Jag är nog inte så annorlunda till sättet nu mot hur jag var för 25 år sedan. Jag har slutat att gå runt och sjunga i korridoren, har jag förstått, men det måste ha med åldern att göra.”

Vad är drömscenariot i Palmeutredningen? Telefonen ringer och meddelar … Vad då?
”Att någon kan ge detaljerade, trovärdiga och kontrollerbara uppgifter, gärna kopplade till vapnet. Någon måste ju veta vad som faktiskt hände.”