”Jag visste att det skulle bli hat och ilska”

Maria Ros Hjelm leder mig nedför en liten stig bakom fjällstationen.

Precis hit, på en träbänk intill den forsande ån, sökte sig Svenska Turistföreningens generalsekreterare när det kändes som mest hopplöst. När förhandlingarna med samebyarna inte verkade röra sig ”en millimeter”.

”Jag bara satt här och tog in fjällen”, suckar hon och rättar till sin illgula anorak.

Vi träffas på den pampiga fjällstationen Storulvån, en regnig försommardag innan midsommar. Säsongen ska strax starta och inne på fjällstationen råder febril verksamhet.

Kökspersonalen provlagar menyn, säsongsarbetarna har introduktionspass och har precis genomgått en brandskyddsutbildning.

På ytan är det mesta som det brukar. Men ändå är allt annorlunda i år.

Tidigare har fjällstationerna längs den berömda Jämtlandstriangeln – Sylarna, Blåhammaren och Storulvån – öppnat samtidigt.

Men 2024 öppnade de två förstnämnda stationerna först i juli. Antalet sängplatser har minskat. Och den prisbelönta restaurangen på Blåhammaren, välkänd för sina trerätters middagar med vinpaket mitt på fjället, har stängt för gott.

I en samtid som kännetecknas av tillväxt och snabba klipp är beslutet att avsluta en välfungerande verksamhet högst ovanligt. Men så är STF:s verksamhet i fjällvärlden också något unikt. 

Vandringslederna löper som ett spindelnät över fjället, mitt i samebyarnas renbetesland. Det starkt ökande intresset för friluftsliv i Sverige har inneburit svåra påfrestningar för den känsliga naturen och för rennäringen i området – samerna har länge hävdat att djuren inte har kunnat få den betes- och kalvningsro som de behöver.

Frågan om vem som egentligen äger rätt till fjället har diskuterats i decennier och blivit allt mer infekterad.

Eller som ett reportage i Utemagasinet, där flera av de medverkande talande nog inte ville ställa upp med namn, sammanfattade det: ”I det allt högre tonläget ställs grannar mot grannar, kultur mot kultur, näring mot näring. Men framför allt ord mot ord.”

Nu hade länsstyrelsen satt ner foten och sagt upp arrendeavtalet med STF, för att tvinga fram nödvändiga förändringar. Klockan tickade.

Nyheten att STF och fyra berörda samebyar hade förhandlat fram ett nytt avtalsförslag för verksamheten i Jämtlandsfjällen slog ner som en bomb.

Inte minst på grund av generalsekreterarens ordval kring den egna organisationens tidigare tillkortakommanden:

”Vi borde ha haft en dialog med samebyarna redan tidigare och det är förbaskat olyckligt, men jag kan inte ändra det som varit. Men jag kan se till att vi gör annorlunda framåt”, sa hon på en välbesökt presskonferens den 31 augusti 2023.

Jag ber Maria Ros Hjelm ta mig tillbaka till den stunden. Hur kändes det?

Hon tar sats:

”Jag har nog inte riktigt satt ord på det här tidigare, inte högt i alla fall. Det var väldigt blandade känslor. Jag visste att det skulle bli reaktioner i samma sekund som vi släppte det här. Det skulle bli hat och ilska, och vissa skulle tänka ’äntligen’. Jag var oerhört nervös. Representanterna från samebyarna var också nervösa, de tycker att de alltid blir mer eller mindre misshandlade och feltolkade av media. Samtidigt var det en lättnad att äntligen få prata högt, att inte längre behöva använda kodspråk.”

Vi har slagit oss ner i konferensrummet Ripan, ett spartanskt inrett mötesrum med vita strukturtapeter och lysrör.

Inte för att något annat behövs. Utsikten utanför fönstret är magnifik: fjällbjörkar, den forsande Storulvån och, i fjärran, det respektingivande bergsmassivet Sylarna.

Det var just i det här rummet som den första riktiga förhandlingen mellan STF och Handölsdalens sameby ägde rum i juni 2022. Ett möte som kännetecknades av misstro och skepticism.

”Jag älskar STF, men det var helt nödvändigt att våga vara ödmjuk inför att vi inte hade skött det här på bästa sätt. Vi hade gasat på. Men vi hade inte använt dialog som ett verktyg, inte på riktigt. Jag har fått mycket skit för att jag säger så, men jag menar inte att skylla på någon viss person. Jag pratar om organisationen som helhet över ganska lång tid”, säger Maria Ros Hjelm.

Efter bara några månader som generalsekreterare, mitt under brinnande pandemi, skrev Maria Ros Hjelm ett mejl till Handölsdalens sameby. Maria Ros Hjelm ville träffas. Lyssna.

Det tog ett halvår, till augusti 2021, men sedan stod hon där, hembjuden till renskötaren Jonas Kråik, med en påse fikabröd i handen. Med på mötet var även samebyns ordförande Arne Omma.

”Då var jag nervös, kan jag säga. Jag knackade på och sa som det var: ’Min farmor talade om för mig att man aldrig hälsar på någon utan att ha med sig någonting.’ Det blev tyst en lång stund. Sedan tittade de på mig och sa: ’Då har du fått en bra uppfostran.’ Där någonstans började det”, säger Maria Ros Hjelm.

Ledarna samtalade i tre timmar. Om hur samebyn upplevt STF:s närvaro på deras renbetesmarker, om hur illa de ansett sig behandlade.

Mötet ledde till nya möten och ett knappt år senare, i juni 2022, skedde den första riktiga förhandlingen.

Parternas ingångar var minst sagt väsensskilda. Maria Ros Hjelm berättar om ändlösa diskussioner i trista konferensrum i Sveg och Östersund. Länsstyrelsens deadline började närma sig. Man behövde komma överens för att rädda turismen i fjällen.

Vändningen skedde efter ett och ett halvt år av samtal:

”Till slut gick topplocket. Jag kände att jag inte kunde sitta en gång till och lyssna på hur dåliga vi är, hur STF inte går att lita på. Jag blev heligt förbannad och kände hur tårarna steg i ögonen. Du vet, jag var så jävla arg. Och jag sa det också, att nu har vi passerat gränsen. Nu måste vi hitta en lösning så att vi börjar prata framåt. Jag kan ärligt säga att det hände något efter det.”

Efter ytterligare några turer var parterna överens. Personalen på STF fick information om beslutet strax innan allmänheten.

För Maria Ros Hjelm var hemlighetsmakeriet ett obekvämt men nödvändigt val:

”Jag var tvungen att välja att bygga tillit i relationen till samebyarna. Det betydde att jag inte kunde berätta om vad vi pratat om för mina medarbetare, utan bara för styrelsen. Samtalen behövde ske bakom stängda dörrar, utan protokoll. Det var jobbigt. Jag tror än i dag att det var rätt väg att gå, men det har kostat på – i min mage ibland och i mitt hjärta ibland.”

Hur gör man för att inte vackla i en sådan situation?

”Jag gick in i det här med en grundkänsla kring vad vi står för. Vi måste göra förändringar. Vill vi på allvar stå för att vi driver en hållbar turism och ett hållbart friluftsliv kan vi inte fortsätta att bara gasa, gasa, gasa. Ju mer jag pratade om det här, desto mer upplevde jag att många höll med. I förändringsprocesser behöver man hitta de där första personerna som vill vara med på resan. Det är dem man behöver hämta kraft ifrån.”

STF-ledningens beslut väckte stark kritik, både internt och externt. Mot hemlighetsmakeriet och oviljan att släppa in fler aktörer i förhandlingarna. Men också mot att man valt att svika fjällturismen och lokala näringsidkare – och för att man överhuvudtaget valt att prata med samerna.

”Frågan om samer och renskötsel är så polariserad. Men jag hade inte trott att det skulle vara så provocerande att vi ens pratade med samebyarna. Det finns ett samehat som har spelat in jättemycket i den här frågan”, säger Maria Ros Hjelm och fortsätter:

”Våra kritiker säger att vi har gett upp allemansrätten. Nej, det har vi inte. Vem som helst kan fortfarande gå ut på de här fjällen. Men att kunna få en trerätters middag på fjället, det är inte allemansrätt.”

När jag frågar Maria Ros Hjelm om när hon känt sig som modigast i hela den här processen, är hon tyst i nästan en minut.

Till slut försöker hon, trevande:

”När jag skickade det första mejlet och sa ’hej, jag heter Maria, vi behöver prata’ hade jag ingen projektplan, inga kontrollpunkter. Vi hade helt ärligt ingen aning om hur vi skulle angripa frågan. Vi vågade dra igång ett stort och komplext förändringsarbete utan att ha en kristallklar plan. Trots att vi visste att det skulle påverka vår ekonomi, att vi säkert skulle tappa några medlemmar”, säger Maria Ros Hjelm och fortsätter:

”Vi gömde oss inte bakom faktumet att frågan är komplex. Om alla skulle resonera så skulle vi aldrig komma någonvart i världen. Jag hoppas att det vi gjort kanske kan inspirera någon annan. Att fler vågar ta tag i det som är jobbigt.”

Tillbaka till presskonferensen, den där ödesdigra morgonen 31 augusti 2023:

”Jag vaknade på morgonen med en stolthet över att vi faktiskt sitter här, tillsammans med samebyarna, och presenterar någonting som vi är överens om och tror på. Att jag säger så har retat gallfeber på folk – hur kan jag säga att jag är stolt när vi minskar på servicen? Men jag är stolt över att vi vågade förändra. Det betyder inte att jag inte sörjer förändringarna, för det gör jag. Men jag hade sörjt ännu mer om vi inte hade gjort någonting.”

Research: Nelly Franzén