Cissi Elwin: Jag vill kunna möta Harrys blick

Den nittonde augusti förändrades mitt liv i grunden. Då födde min dotter Harry och jag blev mormor. Den känslostorm som följde var helt omvälvande. Som min kompis Meta sa; du får tillgång till ett helt nytt rum i ditt hjärta. Och precis så känns det. Så starkt. Och samtidigt skört. För med den där starka kärleken kommer också oron och lyhördheten för annalkande faror. Och de är ju inte långt borta. Man behöver bara vakna och öppna mobilen. New York under vatten, stormar av en styrka ingen sett förut. Utbrända skogar i Grekland. Och så coronapandemin, nya smittvågor, nya mutationer.

På första redaktionsmötet efter sommaren pratade vi om det nummer av tidningen som snart kommer att landa hos prenumeranterna. Vår klimatspecial. Siffrorna från vår undersökning hade kommit och de visade att tre fjärdedelar av cheferna är oroliga över hur snabbt klimatförändringarna nu går och över att effekterna så påtagligt börjar påverka allas våra liv. Vi pratade om klimatångest när en av våra reportrar utbrast;

”Ja, men ska vi skriva om hur man ska hantera sin klimatångest? Det är väl bra om folk har ångest. Det är väl helt nödvändigt och helt adekvat. Jorden håller ju för helvete på att gå under”.

Vi blev tysta ett tag. Såklart ska vi inte försöka trösta och skyla över. Det finns inga andra sätt att hantera ångesten över hur allvarligt läget faktiskt är än att agera. Men undersökningen visar också att det är just handling man saknar. För endast hälften av cheferna i undersökningen uppger att deras högsta ledning arbetar aktivt med att minska organisationens klimatpåverkan. Den högsta ledningen verkar i dessa fall lika handfallna som alla andra. Eller är det kanske så att alltför högt ställda klimatambitioner krockar med företagets affärsmodell?

” Jag är så trött på alla fina ord om hållbarhet från företag som tillverkar saker som vi inte behöver”, sa en redaktör.

”Ja, fyllde en annan reporter i. Vi måste ändra vårt sätt att leva på i grunden. Och egentligen vet vi ju det. Men det är så stort så man vet liksom inte var man ska börja. Shoppa mindre, flyga mindre, sortera soporna. Allt känns så futtigt”.

Jag satt och tänkte på Harry. Jag såg hans stora, mörka ögon framför mig, ögon som tittar så intensivt på en så att man på något vis känner sig avslöjad. Hur ska det vi menar med ett vanligt liv se ut om städer svämmar över, extremhetta och bränder gör stora delar av jorden obeboelig, strömmar av desperata människor som förlorat allt försöker hitta någon plats att slå sig ner på med konflikter och spänningar som följd?

Ska man göra som Pontus Bergendahl, chefen på omslaget till nästa nummer av tidningen, som sa upp sig från ett välbetalt chefsjobb och nu ägnar sig heltid åt att försöka rädda jorden?

Forskaren Christine Wamsler, professor i hållbarhetsvetenskap och också medverkande i tidningen, menar att klimatkatastrofen handlar om hur vi väljer att agera, för alla möjligheter att stoppa utvecklingen finns. Men ändå gör vi inte tillräckligt. Allt hänger ihop, menar hon. Klimatförändringarna, pandemierna och konflikterna. Det enda sättet att komma åt det är att förändra vårt inre. En transformation som inbegriper alla.

Vi måste kämpa emot vår känsla av uppgivenhet. Vi måste kavla upp ärmarna och sluta prata och börja göra. Vi måste göra nya och bättre val, även om det kostar på. Vi måste ställa krav. Vi måste våga, vi måste orka. Om inte vi, som ändå har en ledarposition och möjligheter att påverka, klarar det, vem ska då göra det? Vi har nog alla en Harry i vår närhet, någon som vi måste kunna se i ögonen.

Vi hoppas att vi på något litet sätt kan bidra till att du känner dig stärkt och redo för handling efter att ha läst vårt septembernummer av Chef.