”Jag vill kompensera min skuld som överlevare”

Vinterdagen var mild.

Sam Joukhadar hade just vaknat. Nu stod han på balkongen och blickade ut över floden, ännu stinn efter årstidens regn. Vinden lekte med bladen i en palm, flodvattnet glittrade i morgonsolen. Det var januari 2013, i den syriska staden Aleppo.

Men vad är det där?

Något slags bylte kommer flytande.

Strax ett till, och ännu ett. Mängder av bylten, färgade i brunt och rött, sakta glidande med strömmen söderut.

”När byltena närmar sig, ser jag att det är kroppar och kroppsdelar. Döda människor, bakbundna, med ansiktena vända neråt. Femtio, hundra, kanske ännu fler. Det är ren fasa. En syn jag aldrig glömmer, och verkligen aldrig velat se”, berättar Sam Joukhadar om händelsen nu ett drygt decennium senare.

Vi befinner oss i SEB-bankens bankpalats i Solna. Tre skarpskurna, glasklädda byggnader, upp till 14 våningar höga. Lounge-musik strömmar ut över de stora ljusgårdarna, kaffet serveras av baristor och en magnifik konstsamling finns för de tusentals anställda att njuta av.

Det här är Sam Joukhadars arbetsplats och en betydande del av hans nya tillvaro i Sverige.

Han lämnade Syrien ungefär ett år efter den upprörande synen vid floden, som visade sig vara följden av en massaker utförd av mördarsekten Islamiska staten IS.

Sedan några år är Sam Joukhadar chef för bankens internationella talangförvärv, eller Global Head of Talent Acquisition som man säger här.

Sam Joukhadar är också ensamstående heltidsförälder till en liten son, målar tavlor på fritiden och är i full färd med att skriva en barnbok om de negativa effekterna av sociala medier.

Resan har varit lång. Sam Joukhadar är stolt över vad han åstadkommit i Sverige.

Att han så framgångsrikt etablerat sig i det nya landet, gjort karriär inom it och hr, med begrepp som mångfald och förändringsarbete som ständiga ledstjärnor.

Men det syriska inbördeskriget kastar en skugga över tillvaron även här.

Sam Joukhadar lever med vad som brukar kallas den överlevandes skam. Ett dåligt samvete över att just han har det så bra, medan så många andra fallit offer för massakrer och krigsbrott i Syrien.

Borde han ha stannat, och i kraft av sin privilegierade ställning försökt lindra lidandet i hemlandet?

Det kunde mycket väl ha lett till hans död; kristna hör till IS främsta hatobjekt och Sam Joukhadar tillhör den kristna minoriteten. Och dessutom en familj som av terrorgruppen särskilt utpekats som måltavla.

Frågan är vad ett sådant offer i slutändan vore värt.

”Jag tänker så här, att jag i Sverige kan hjälpa människor på andra sätt. Att bidra till samhället, och kompensera för skulden jag känner som överlevare. I rollen som chef handlar det om att få människor att utvecklas, hjälpa dem att finna större mening med sina jobb”. Säger Sam Joukhadar, och fortsätter:

”Att berätta om övergreppen jag utsattes för som barn är också det ett försök att hjälpa och visa tacksamhet. Ämnet är delvis tabubelagt, även här i Sverige, och det finns så många utsatta barn. Jag vill ingjuta hopp, och lindra de känslor av skam och mindervärdighet som jag vet kan bli följden av övergrepp.”

Sam Joukhadar växte upp inom den lilla gruppen mycket förmögna syrier. Kock och husa var en självklarhet i den representativa familjebostaden i Aleppo med rymlig salong och sällskapsrum.

Men bakom den välmående fasaden härskade rädslan. Fadern var mäktig industrialist, charmig, begåvad, intelligent. Enligt Sam Joukhadar också en tyrann som styrde och ställde med våld.

Sam Joukhadar berättar hur han i åtta-nioårsåldern började försvara sin mamma från faderns ständiga misshandel. Hur han skrek åt pappan att sluta slå, att han hatade honom.

Från och med den dagen blev också Sam måltavla för faderns aggressivitet. Han blev slagen med bälte, knytnävar och sparkad på, långt upp i ungdomen.

Sam Joukhadar berättar att han var 23 sista gången pappan gick till attack, genom att slunga ett askfat av glas mot honom med sådan kraft att det brast. Ärret på kinden finns fortfarande kvar.

Men vad som än mer förmörkade tillvaron var de sexuella övergrepp han utsattes för som barn.

Förövaren var en grannpojke i 18-årsåldern vid namn Juan. Denne hade familjens uppdrag att hämta Sam och hans syskon från skolan.

En dag drog Juan med sig Sam ner i en källare, för att visa honom en ”hemlighet”. Där och då började övergreppen. Sam var liten och utlämnad och vågade absolut inte säga emot eller berätta för föräldrarna.

Så här berättar Sam Joukhadar i den självbiografiska boken Äldste sonen, skriven av Elisabet Wohlfahrt:

”Till slut kulminerade övergreppen mot mig med en våldtäkt och min mamma upptäckte vid läggdags på kvällen att jag hade blod i kalsongerna. Jag stod framför henne i barnkammaren, naken och redo att ta på mig pyjamas. Mamma satt på huk framför mig med de blodiga kalsongerna i handen. Hon frågade vad som hade hänt. Jag berättade att det var Juan som hade gjort mig illa. Hennes ögon vidgades, säkert i förskräckelse, men jag tyckte hon såg arg ut. Hela jag skälvde i en överväldigande längtan att få tröst, att få slutas i hennes famn och vaggas fram och tillbaka. Men i stället för att trösta mig, utbrast min mor ’Är du helt galen, du hade kunnat få kolera!’. Det var en absurd sak att säga till ett litet barn. Att detta var det första hon kunde komma på att säga till mig förstår jag än i dag inte. Det gav mig en chock.”

Fadern reagerade än starkare. Spände blicken i Sam med ett uttryck av enorm skam och besvikelse. Han hölls därefter isolerad i pojkrummet under lång tid, blev ut- och ivägsläppt till skolan först efter vad han uppfattade som en evighet. Vid det laget var Juan försvunnen från kvarteret och syntes aldrig mer till.

Ingen i familjen talade någonsin om övergreppen.

Tortyren var över, men ändå inte. Traumat satt kvar i själen som en tagg.

Sam såg bara en väg ut ur mörkret han hamnat i, och att återvinna föräldrarnas respekt: att aldrig mer misslyckas.

”Så jag såg till att alltid ha högsta betyg i skolan, i allt. Jag var rädd för vad som skulle hända annars. Skulle jag bli utkastad och tvingad att bo på gatan? Det var så jag tänkte. När jag sedan tog examen i 16-årsåldern, var det som den elfte bästa studenten i hela Syrien. Ändå grät jag i två-tre dagar, för att jag tyckte att resultatet var så dåligt.”

Till slut bar det inte längre.

Den lyckade universitetsstudenten och givne arvtagaren till faderns fabrik för djurpellets avvek från den utstakade vägen.

Sam Joukhadar insåg att han behövde hitta lindring och ro på annat sätt.

Vilket ledde honom till ett kloster i Libanon.

I över två år vistades han som novis bland franciskanermunkarna i klostret Sankt Antonius de Padua norr om Beirut och byggde upp en bräcklig självtillit. Tanken var att han skulle vistas där resten av livet.

Sam Joukhadar tränades i att tjäna mänskligheten och de allra mest utsatta. I det syftet skickades han också till ett Moder Teresa-kloster i Calcutta under en period.

Det blev en skakande upplevelse bland sjuka, svältande, desperata människor som levde i obeskrivlig misär.

Men Sam Joukhadar insåg att han faktiskt betydde något.

”Det är mycket som händer i huvudet i ett kloster. Allt ovidkommande oväsen liksom bara försvinner, all oro över framtiden, hur folk ska uppfatta en, stolthet, ovidkommande önskningar och begär. Av munkarna lärde jag mig att tro på mänskligheten och livet. Att allt i slutänden kommer att bli bra. Det är fortfarande mitt starkaste vapen, min tillit till andra människor.”

Det var också i klostret han för första gången vågade prata om de sexuella övergreppen, med en av munkarna, fader Ibrahim, en före detta kirurg.

”Han gjorde ingen stor grej av det, visade inga direkta känslor. Säkert för att avdramatisera, vilket nog var bra. Fader Ibrahim var också tydlig med att övergreppen inte var mitt fel. Det där bidrog till att min ilska och de ständiga tankarna på vad som hände i källaren med tiden klingade av.”

Föräldrarna ansåg att Sam Joukhadar valt fel väg i livet.

Tankarna kring att han kanske var en svikare skapade ny oro, som höll honom vaken på nätterna bakom de månghundraåriga klosterväggarna.

Till slut flyttade han hem igen.

I Aleppo blev han föreläsare på universitetet, bland annat i Java-programmering, och fick jobb som personalchef på läkemedelsföretaget El Saad med omkring 500 anställda. Ett bekvämt liv, med egen lyxig lägenhet och fästmön Elena som han var djupt förälskad i.

Det här var runt 2007, några år innan inbördeskriget bröt ut och tillvaron vändes upp och ner. Medan Sam under stor vånda valde att fly till Sverige, stannade Elena kvar och paret splittrades.

Vad är skillnaden mellan att vara hr-chef i Sverige och i Syrien?

”En enorm skillnad. I Syrien råder maktmissbruk, det finns inga regler som skyddar de anställda, lönerna för medarbetarna ligger på en mycket låg nivå och detsamma gäller allt som rör arbetsrätt, arbetsmiljö, arbetsmoral”, svarar Sam Joukhadar.  

”När jag som personalchef försökte rucka på det här, skydda människorna omkring mig i stället för att bara försöka trycka ner kostnaderna, blev det problem. Ingen var intresserad av att lyssna. Till slut var jag tvungen att lämna företaget.”

Hur är du som chef?

”Jag tror att jag uppfattas som varm och känslomässig. Medarbetarna ser mig nog som den person jag är, inte i första hand som ledare. Jag vill ha det så, har aldrig skapat några skarpa gränser i mitt team, vi snackar mycket om livet. Grät mycket tillsammans, när en av medarbetarna fick cancer. Jag vill inte kalla det vänskap, men en respektfull och personlig kontakt.”

Hur tänker du kring rekrytering?

”Jag fokuserar mycket på potential. Vill bryta mindset och rutiner, testar gärna folk med annan bakgrund, människor som inte alltid har de typiska erfarenheterna. En lärdom är att det fungerar, faktiskt mycket bättre än kanske förväntat. För trots alla våra olikheter – någon är introvert, en annan extrovert, folk bär med sig olika sorters mentalt bagage – är vi alla människor. Och därmed i grunden så lika. Vi är förenade i vårt behov av acceptans, våra glädjeämnen och vår smärta.”

Hur ser du på framtiden?

”Jag vill fortsätta bidra. För min son, och människorna omkring mig. Men är det här tillräckligt? Kanske jag kan gå lite djupare, hamna på en plats där jag kan bidra ännu mer, även om det skulle innebära en lägre levnadsstandard.”