IBM-chefen om flykten från Iran, munskydd – och att överträffa en pandemi

Han har vant sig vid att ha munskydd på jobbet. På den internationella IT-jätten IBM, där Vahid Zohali är ny Sverigechef sedan oktober, är det amerikanska rekommendationer som gäller.

”Nu känns det normalt”, konstaterar han i ett av de stora konferensrummen på huvudkontoret i Kista utanför Stockholm.

Men munskyddet tas av, för ljudkvalitetens skull, när han slår sig ner på behörigt avstånd från Cissi Elwin som intervjuar honom för det nya avsnittet av podden Chef Dilemma.

Vahid Zohalis start på det nya jobbet har skett helt i pandemins skugga.

”Innan jag började så hade jag lite panik. Undrar hur det här kommer att gå?! I min roll är det väldigt viktigt att jag snabbt når ut till folk.”

Men det gick över förväntan.

”Jag kan ha ett möte med 150 människor på morgonen, och ett till med 150 personer på eftermiddagen. Och dagen efter en aw med hela personalen.”

Vad är ditt svåraste dilemma just nu?

”Jag tror inte det särskiljer sig så mycket från andra ledares. Det handlar om omställningen som vi alla gör – från den tidigare affären och den nya affären. Hur växlar man och hur balanserar man?”

”Men om jag tänker efter, så är mitt riktiga dilemma egentligen att få folk att INTE stirra sig blinda på transformationen. Jag vill att vi ska se bortom transformationen.”

”Jag har ett exempel. När man var barn och första gången bar på en bricka med vattenglas, då gick man och tittade på den där brickan, och skakade. Min mamma sa: men titta framåt istället. Så fort jag tittade framåt kunde jag gå hur rakt som helst, utan att spilla, utan att skaka. Jag tror att vi alla ledare nu fokuserar så otroligt mycket på den här transformationsbrickan, så att vi blir paralyserade. Vi lägger så mycket energi på det, och så lite energi på varför vi gör den här transformationen. Om man tittar framåt, så blir transformationen lättare.”

”Ju mer vi fokuserar på slutmålet, desto enklare blir aktiviteterna för att ta oss dit. Men ju mer vi fokuserar på själva aktiviteterna, desto mer glömmer vi bort varför vi valde den här vägen över huvud taget. Så fort jag går på möten så pratar alla om det de gör, men ingen som pratar om varför man gör det.”

”De ledare som lyckas se bortom transformationen – och förmedla det de ser – är de som kommer att lyckas med sin transformation. Det där är nyckeln och jag vill gärna lyckas med det själv. Det är det som är mitt riktigt dilemma”, säger Vahid Zohali, som i sin roll som Sverigechef är ansvarig för att sätta en svensk strategi för IBM.

Du har tankar om hur man ska tänka som ledare, just nu i pandemisituationen.

”Ja. Det är lätt att man ser hur inget går som man har planerat. Man behöver tänka om, och det tar mycket kraft och energi. Men samtidigt missar man att det alltid finns en möjlighet. Möjligheterna kommer oftast när det är kris, när det är annorlunda.”

”På raksträckan kan du inte köra om någon. Det är i kurvan du kan köra om. Vi är precis i en kurva nu. Det är nu det är dags! På IBM tänker vi inte att vi ska överleva pandemin. Vi ska överträffa pandemin.”

Att överträffa förväntningar är något som Vahid Zohali själv har gjort om och om igen i sitt liv. Han kom som ensamkommande flykting från Iran till Sverige i slutet av 80-talet, några dagar efter att han fyllt 17 år.

När kriget mellan Iran och Irak hade pågått i åtta år och krävt en miljon människors liv så tog hans föräldrar det ofattbart svåra beslutet att skicka iväg sina två söner, för att de inte skulle behöva ta värvning.

”Och mina föräldrar var sådana att jag inte fick vara ute själv i fem minuter, utan att meddela vad jag gjorde. Vi var väldigt tajta, men ändå väljer de att ta ett sånt beslut. Vi kom ifrån varandra i 25 år.”

”Mina barn är 12 och 14 nu och jag är i den ålder som mina föräldrar var då. Jag har tänkt på det. Jag vet inte om jag i den positionen hade vågat, om jag hade kunnat ta ett sånt beslut.”

Din flykt var väldigt dramatisk, du höll på att dö.

”Ja, det gick inte som planerat. Det var väldigt hårt. Jag flydde i princip tre gånger. Det tar egentligen tre timmar att berätta, de gånger jag har valt att berätta för någon om det här. Första gången blev det snökaos och smugglarna tappade riktningen, så vi virrade runt hela natten i minusgrader, utan mat eller vatten. Jag blev väldigt svårt nedkyld.”

Du och din bror flydde tillsammans, men kom ifrån varandra.

”Under flykten blev det många olika rutter man tog i Europa. Min bror blev tillsagd att ta en annan väg. Han kom till Göteborg och jag till Stockholm, med någon månads skillnad.”

Vahid Zohali berättar om hur bröderna kom ifrån varandra under flykten, men återförenades i Sverige. Efter en tid på olika flyktingförläggningar fick de uppehållstillstånd och placerades i Härnösand.

”För oss var det viktigast att det fanns skolor. Härnösand verkade vara en bra skolstad.”

Att säga att han började från noll är en överdrift.

”Jag började egentligen från minus. Jag kunde inte ens språket. Men jag lärde känna en del svenskar och fick vara med. Jag vågade prata. Ibland skrattade de åt hur jag sa, men jag tyckte det var bra bara att få vara med. Jag lärde mig språket genom att prata med svenskar. Jag lär mig genom att lyssna på en person som säger en mening i en situation. Nästa gång jag hamnar i en liknande situation säger jag samma mening, med samma betoning.”

”För mig handlade det om att sätta språket. ’Jag måste prata precis som de, för att lyckas.’ Det har jag haft med mig.”

När språket satt efter ett år, så var det mer som skulle hämtas ikapp. Bland annat en gymnasieutbildning.

”Jag tänkte att jag ligger så mycket efter alla andra. Nu måste jag kämpa för att komma ikapp! Jag sätter alltid höga krav på mig själv. När jag mötte en kille med fyraårig teknisk utbildning var det viktigt att komma dit.”

Sedan följde högskolestudier på Mitthögskolan, och hela tiden jobb parallellt med studierna.

”Jag tog det som gavs. Jag har städat, stått i garderob, varit bartender, jobbat i butik, sålt fel jeans till fel personer… Men det jag bär med mig är att jag har vågat. Jag gillar att lära mig saker. Jag blir så tänd på att få lära mig, att det går ganska snabbt för mig att nå den vanliga medelnivån, och efter det är det bara att öka”, säger Vahid Zohali och skrattar.

Efter studierna var det dags att söka jobb. På 70 sökta jobb fick han komma på två anställningsintervjuer.

”Mina kompisar sa: Byt namn så kommer du på anställningsintervjuer.”

Han vägrade.

”Allt annat har jag anpassat. Namnet var det enda jag hade kvar.”

”Men jag fick ju båda jobben. Jag var så taggad! När det finns så få chanser – och du får två! Det är klart jag satte dem båda. Jag var så förberedd för de där anställningsintervjuerna. Personerna som faktiskt gav mig jobb är fortfarande otroligt viktiga för mig.”

Vad tänker du om de unga ensamkommande som kom 2015?

”Hade jag haft en formel på det här så hade det varit bra att dela med sig. Men det finns ju inte.”

”Det är klart att jag såg mig själv i dem. Det var därför jag har valt att prata om det. Dels för dem, så att de ser att det går. Man behöver inte gå andra vägar. Jag tror inte att det finns så många andra länder som har ett så pass strukturerat sätt att utveckla sig.”

”Bara man vill, och får lite vägledning, så ska man ta kliven själv. Det är ingen annan som ska ta dig i handen och dra dig igenom alla systemen och infrastrukturen i Sverige. Det hänger på en själv. Det är hårt. Det är svårt. Det måste man säga dag ett. Du ligger i underläge.”

”Men det finns alltid en nedförsbacke efter en uppförsbacke. Alltid. Alltid. Bara man har ork kvar att ta sig upp för backen, så kommer du till nedförsbacken. Det har jag sett.”

Vad skulle du vilja säga till chefer och ledare i det här?

”Är man chef och ledare så är anledningen till att du har fått det jobbet att du ska skapa en konkurrenskraftig grupp, ett konkurrenskraftigt företag. Då kommer man till mångfaldsdiskussionen. Det är din roll att våga ta in olikhet. Det är den enda nyckeln för att lyckas skapa konkurrenskraft.”

En sista fråga. Mamma och pappa? Var är de nu?

”De bor i Stockholm. Min pappa fyller 80 år imorgon. Jag har förberett hur vi ska fira honom via nätet. Vi har beställt tårta och presenter.”

Hittade ni tillbaka till den här närheten igen?

”Ja. Det tog ett tag. Men som jag säger: efter alla uppförsbackar kommer nedförsbackar. Då njuter man så mycket mer av det istället. Så det är värt det, med uppförsbackarna.”