”Efter traumat blev jag en bättre chef”

Annika Bevington var chefsjurist på Google i Norden, hade arbetat hårt och klättrat i karriären under många år – när hela hennes liv vändes upp och ner.

Plötsligt stod hon ensam, med ett krävande chefsjobb och två söner på fyra och sju år, varav den ena har en kromosomvariation och särskilda behov.

”Hela min framtid försvann. Jag har alltid varit driven av framtida mål men när allt blev som en blank canvas blev jag helt vilsen.”

Annika Bevington förlorade sin man i terrordådet på Drottninggatan.

Crispin ”Chris” Bevington krossades under lastbilen som terroristen Rakhmat Akilov körde under sin vansinnesfärd nerför Stockholms populära gågata den 7 april 2017.

Under ett antal timmar svävade hon i total ovisshet om hur det gått för Chris och den sjuårige sonen som varit på ett läkarbesök på Drottninggatan vid tidpunkten för dådet.

Tre timmar efter att hon hört om terrorattacken fick hon beskedet att sonen var återfunnen välbehållen.

Men då visste ingen ännu något om hennes man.

”Jag skulle bara hitta Chris och sedan skulle allt bli bra igen. Jag hade problemlösarhatten på mig. Hans död var inte ett alternativ. Men samtidigt som jag var effektiv och handlingskraftig i mitt sökande efter honom, rann tårarna. Kroppen visste vad som hänt.”

Det dröjde hela 30 timmar innan två poliser ringde på dörren med beskedet att Chris Bevington hade identifierats som en av de fem dödsoffren.

Även om arbetet i ett slag blev helt oviktigt blev chefsjobbet på Google också en livlina för henne.

Den starka relationen till kollegerna och hennes närmaste chefs stöttning gav henne tillbaka ett uns av trygghet.

”Det sociala på jobbet blev min räddning”, säger hon.

Ett år efter terrordådet flyttade hon till den lägenhet där hon nu bor, för att komma närmare sina föräldrar på Kungsholmen i Stockholm. Här trängs storbladig monstera med yogamattor och tv-skärmar, stora skåp och en omisskännlig doft av rökelse.

I våras kom hennes bok Jag ska leva för oss båda – en resa från mörker till ljus ut. Där skriver hon om det kaos som uppstod efter Chris död, hur hennes nervsystem var påslaget dygnet runt, hur hon varken kunde sova eller komma till något slags vila.

Hur sorgen rev och slet och hur omöjligt det var att få till en fungerande vardag.

Men också hur hon så småningom hittat läkande metoder som gjorde det möjligt för henne att komma ur krisen. 

”Min kärnfamilj krossades, min situation har inte förändrats. Sorgen är kvar, men det är som att den är näring i jorden där jag står. Jag har förändrats. Jag är inte längre den där tuffa karriärkvinnan som var snudd på utbränd, för att jag sprang i ekorrhjulet med karriär och familj utan tid för återhämtning.”

”Jag har fått ett nytt förhållningssätt till livet, till hur jag tar mig an utmaningar och väljer att agera utifrån min kraft i stället för ur ett offerperspektiv.”

Hon fick sju veckors betald ledighet av Google. När det var dags att återgå till jobbet tog hon kontakt med sina chefer. Hon ville förbereda medarbetarna på att hon snart skulle börja arbeta igen.

”Många på mitt jobb var själva chockade över det som hänt, det fanns risk för att det skulle bli elefanten i rummet. Jag ville också förmedla att det var oerhört svårt för mig att svara på frågan om hur jag mådde, men att det gick bättre med att fråga ’hur mår du i dag?’ Det underlättade för många. Och för de som hade svårt för att säga något alls skulle det gå lika bra med en kram. Som ett tyst erkännande av att jag ser dig och jag bryr mig.”

Sju veckor var i sammanhanget kort tid och Annika Bevington befann sig fortfarande i kris när hon återvände till Google.

”Det var som att jag inte hade några filter, inte kunde jag ljuga heller. Så jag vet faktiskt inte hur det var för mitt team. De kämpade på och stöttade mig så mycket de kunde.”

Samtidigt blev hon chockad över alla väntande mejl med orden ”Annika är tillbaka nästa vecka, då tar hon hand om det här”.

”Det förväntades att jag skulle vara en produktiv person när jag kom tillbaka – medan jag knappt förstod vad som stod i mejlen.”

Hon förklarar att när man utsätts för en chock eller ett svårt trauma går delar av hjärnan sönder. Hippocampus (som har med minnesfunktionen att göra) minskar och amygdala (vår känslohjärna och vårt rädslocentrum) växer.

”Det är jätteviktigt för chefer att veta att när något traumatiskt händer förlorar människor ofta många förmågor, däribland förmågan till inlärning.”

Det tog flera år för Annika Bevingtons hjärna att komma i närheten av sin tidigare kognitiva förmåga.

Hon som var van vid att läsa långa, komplicerade domar, göra analyser och hålla 30–40 ärenden i huvudet kunde nu inte längre komma ihåg pinkoden till sin telefon.

”Det innebar en stor identitetskris för mig”, säger hon.

Annika Bevingtons team på Google hade, enligt henne, sedan länge varit underbemannat. Hon var ensam jurist i Norden med bara en medarbetare.

Ganska direkt efter att hon börjat jobba igen blev hon sjukskriven på halvtid – vilket hon sedan var i fyra års tid – och Google tog in ytterligare en medarbetare i teamet.

”Det var väldigt värdefullt att ha chefer som var snällare mot mig än vad jag själv var. Det hjälpte min självmedkänsla och jag behövde inte vara så stressad över att något skulle falla mellan stolarna.”

Men samtidigt var det akuta överlevnadsläge hon befann sig i som att få på sig ett par väldigt klara glasögon.

”Jag kunde se vad som var viktigt och vad som faktiskt var ganska oviktigt och bara tog energi och tid. Inte bara gällande mitt jobb, utan inom hela organisationen.”

”Det som fortfarande gav energi var det medmänskliga. Att jag som chef kunde stötta mina medarbetare. Jag insåg att allt jobb med mig själv, flera år av traumaläkning och personlig utveckling, hade gjort mig till en bättre chef.”

Hur är du en bättre chef i dag?

”Jag har insett att det viktigaste för mig som chef är att se till att mina anställdas hjärnor håller. På Google och i väldigt många andra organisationer är det ett otroligt överflöd av information. Min främsta uppgift är att vara en gatekeeper och sålla i informationshavet.”

”Jag har också gått från att vara en chef som sa: ’Så här gör du’ till att lyfta blicken från det lilla och fråga: ’Vad behöver du för att uppnå det större målet?’”

Vad är det för slags jobb du har gjort med dig själv?

”Grundprincipen är ett ’commitment’. Att förbinda sig till att göra ett arbete för sitt eget välmående. Tyvärr gör man det sällan förrän det uppstår en kris. Jag gjorde det för mina barns skull, och efter ett tag när jag började må lite bättre började jag vilja ge mig mer självkärlek och omtanke.”

Annika Bevington har byggt sin egen verktygslåda. För hennes del började det med att praktisera självmedkänsla.

”Jag har många vänner i höga näringslivspositioner och många, liksom jag, tror att om man inte har sin egen piska blir man lat och slutar prestera. Ofta är man inte ens medveten om den hårda, kritiska och negativa röst som man använder mot sig själv. Inte heller förstår man att man har en möjlighet att välja en annan röst, som inte orsakar stress.”

Hon upptäckte att när hon blev snäll mot sig själv och ”gav sig lite slack”, kunde hon prestera på en annan nivå.

”Vad är det som gör en bra ledare? Jo, en riktigt bra ledare agerar utifrån det högre perspektivet, driven av en stark känsla av syfte och tillit och inte av rädsla för misslyckande.”

Det tar tid för hjärnan att koppla om nervbanorna. I flera månader efter attacken fick hon en ny chock varje gång hon påmindes om det fruktansvärda som hänt.

”Det var därför jag började meditera. Det var bara då jag kunde fly från kaoset. Det var den enda lugna platsen i allt som pågick runt omkring mig”, säger hon och tillägger:

”Vissa dagar kan jag meditera en timme, andra dagar har jag bara tio minuter. Men jag försöker på något sätt återkomma till det under dagen.”

Hon började även göra aktiva meditationer, yoga, dans och ”breathwork”. Och under covidpandemin började hon kallbada tillsammans med ett gäng andra kvinnor.

”Allt det där var otroligt läkande för mig. Självmedkänslan kombinerade jag med nyfikenhet. Hur känns det i bröstet när sorgen är närvarande? Kan det vara okej att känslorna faktiskt är här? Det är så lätt att avfärda sig själv som inte så viktig – och därför inte ta hand om sorgen och andra känslor som kommer upp utan bara fortsätta leverera på andras förväntningar.”

Hon betonar vikten av att kunna både stress- och känsloreglera.

”Det är egentligen de två viktigaste sakerna vi behöver lära oss i livet. För att upprätthålla hälsosamma relationer. För att kunna vara bra chefer på jobbet, medmänniskor och föräldrar.”

Hon läste också på om hur hjärnan och kroppen fungerar, lärde sig om neuroplasticitet och trauma. Förstod att även om Chris död var det största trauma hon varit med om, hade hon flera mindre trauman bakom sig. Och att det var dessa som format hennes personlighet.

”Jag var med om olika utfrysningssituationer när jag gick i mellanstadiet. Jag ingick i ett tufft tjejgäng, där man ibland fick vara med och ibland inte. Den perioden, har jag insett först på senare tid, formade mig extremt mycket, till att alltid bära på en känsla av att om jag inte håller mig framme så får jag inte vara med.”

Annika Bevington är uppvuxen på Kungsholmen, inte långt från där hon nu bor. Hennes pappa var hovrättsråd på Svea hovrätt, mamman jobbade i reklambranschen. Hon har en äldre syster.

Tonårstiden var rätt så vild. Hon beskriver hur hon rakade av sig håret, men ändå inte lyckades chocka föräldrarna. Hur hon gick klädd i den musikstil hon för tillfället gillade – syntare, depprockare, hiphoppare.

”Jag flyttade till London och började på Atlantic Records. Pappa var Stikkan Anderssons jurist ’back in the days’. Det var tydligen han som skrev avtalen inför utlandslanseringen av Abba.”

Efter fyra år flyttade hon hem igen och började jobba på MTV, för att sedan bli chefsjurist på Warner Music Group i Norden.

Det var då hon mötte Chris Bevington på en jobbfest i London. De hade varit kolleger när han jobbade på samma företag fast för Warner Music International. De hade sneglat på varandra tidigare, men nu uppstod ljuv musik (!).

Efter två år av pendlingskärlek flyttade Chris till Sverige och fick jobb här.

Vi tar oss tillbaka till nutiden och hur hon och hennes chefsroll förändrades när hon återvände till Google.

Hon såg hur hennes nya agerande, med vad hon beskriver som mer empati och omsorg om sina medarbetare, spred sig som ringar på vattnet. Och att hon genom att coacha i stället för att ”chefa”, som hon uttrycker det, inspirerade andra till att göra ett ännu bättre jobb.

Hennes närmaste chef uppmuntrade henne till att göra mer av det som hon tyckte var kul, och att delegera mer av det som kostade för mycket av hennes energi.

”’Pick the cherries’, sa han, ’välj det som funkar för dig och som ger dig energi, det är din förmån som chef att kunna göra det.’”

Under covidpandemin kom Google att prata mycket om välbefinnande, många medarbetare mådde dåligt i distansjobbandet och den ökade isoleringen.

Då frågade hennes chef om hon kunde ta fram en online-workshop. Vanligtvis träffas teamen från hela världen i Kalifornien, men nu var de hänvisade till skärmen.

”Jag höll min första wellbeing-workshop digitalt för 50 Google-jurister från Nordeuropa. Efter det skapade jag en workshop om mental hälsa på kontoret inför vår årliga Mental Health Month i maj, för att sedan börja bygga mer och mer mot ledarskap.”

Ryktet började sprida sig och hon blev tillfrågad om att hålla allt fler workshops för ledningsgrupper inom flera olika Google-organisationer globalt. Det kändes oerhört givande.

”Jag började känna att jag behövde skapa utrymme i mitt liv för att bjuda in mer av det som jag brinner för.”

Efter tolv år med många fantastiska vänskaper och möjligheter, var det svårt att lämna Google, säger hon. Men samtidigt upplevde hon det som svårt att ha ett så krävande jobb och vara ensamstående mamma.

Hon hade redan tidigare varit på gränsen till utbrändhet, och hon och maken hade haft många samtal och långt framskridna planer på att växla ner, flytta utomlands och få mer tid för barnen.

”En del av min djupa sorg handlade också om att jag hade så höga förväntningar på min och familjens framtid”, säger hon.

”Jag tror att vi människor skulle må bra av att i större utsträckning leva i nuet och känna tacksamhet för det vi redan har, i stället för att vara experter på att bestämma målbilder. För då kör vi på även om det är jobbigt – vi bränner vår energi och missar det som faktiskt är vårt liv.”

Nu vill hon se vart livet tar henne, befinna sig i ovisshet.

”Jag kanske skriver fler böcker, jag kanske vidareutvecklar mina Google-kurser till online-program eller håller retreat med inriktning på personlig utveckling och självledarskap. Vi får se. Jag har massor med affärsidéer men mitt nya jobb är i första hand att ta hand om mitt välmående.”