Cissi Elwin: ”Jag tycker att det är svårt att leda en verksamhet från mitt vardagsrum”

Hösten har alltid varit min favoritårstid. Jag mår aldrig så bra som när allt börjar om på nytt. I augusti har sommarens kravlöshet förvandlats till degighet och det spritter i mig av lust att ta tag i några riktigt bitiga projekt och få träffa mina arbetskompisar igen. Men nu? Jag har skaffat fiber i sommarhuset för jag har något slags panik inför att åka tillbaka till stan och tillbringa en termin till vid mitt matbord och i min soffa. De första månaderna gick ju så bra. Över all förväntan. Det var krishantering, laga efter läge och zoom-aw och det fanns ingen hejd på uppfinningsrikedomen. Men i slutet av våren gick luften lite ur oss alla. Ingenting kan i längden mäta sig med den energi som uppstår i det fysiska mötet mellan människor.

Sommaren blev fönstret som släppte in syret vi alla behövde. Smittan mattades av, färre blev sjuka, inläggningarna på IVA minskade, reserestriktioner hävdes. Jag grävde ner huvudet i den solvarma sanden och tänkte att i höst kan vi ses igen. Sprita händer och hålla avstånd har vi vant oss vid och kramandet har vi slutat med. Men ses, det kommer vi att kunna göra. Återigen kommer de glada skratten, de knattrande tangenterna, de skärande ringsignalerna och de snabba stegen tvinga mig att då och då ta på mig bygglurarna.

Men så kallade Tegnell och Hallengren till extrainsatt presskonferens och då var det bara att inse faktum – vi som kan jobba hemifrån kommer att behöva fortsätta göra det. I alla fall tills vi ser hur smittspridningen påverkas av att folk börjar jobba igen. En riktig kick-off för distansjobbande, kallade Tegnell det. Och visst har vi sett det komma. Och det finns så mycket bra med det.

Vi vet alla argumenten. Men Tegnell, jag längtar ihjäl mig efter mina kolleger, efter pulsen som uppstår när många människor samlas. Jag tycker att det är svårt att leda en verksamhet från mitt vardagsrum. Jag missar så mycket när jag bara pratar med folk i telefonen eller möter deras överkroppar på skärmen. Jag saknar mötenas för- och eftersnack. Pratet som föder helt nya tankar och idéer.

Men nu är det som det är. Nu är det bara att kavla upp ärmarna och gilla läget. Här kommer min syster som är sångerska och musiklärare in och läser vad jag skrivit och påpekar att de flesta inte kan jobba hemma, de är tvungna att gå till jobbet fastän de är lika rädda som alla andra för att bli smittade och sjuka. Själv har hon fortfarande problem med andningen trots att hon blev smittad väldigt tidigt. Och så säger hon strängt att man också ska vara tacksam för att man har ett jobb. Många av hennes frilansande musikkompisar står nu helt utan både gig och bidrag.

Jag skäms lite. Hon har rätt. Det kommer att bli en tuff höst för många. Och vi som är privilegierade nog att ha ett jobb, som inte är sjuka, vi måste påminna oss om att vi ändå ska vara tacksamma.

Vi kallar nästa nummer av tidningen Chef för nystart. Och vi har fyllt det med konkreta tips, råd och hjälp till oss alla för att ändå gå in i hösten med energi och lust. Tillsammans, fast på distans för vissa av oss, ska vi klara det!