Calle Fleur: Återhämtning – något magiskt och ouppnåeligt

Mitt under styrelsemötet vibrerar telefonen. Det har börjat skymma. Klockan är snart 19 och den enda ljuskälla som lyser upp våra djupt veckade pannor är ledamoten som närvarar på distans.

Hennes gigantiska ansikte fladdrar som en lykta genom den nittio tum stora bildskärmen. 

”Dagis föreslår utvecklingssamtal för Harry på tisdag kl 15”, skriver min fru.

Jag känner direkt hur stressen börjar riva i mig. Inte bara för att Harry är en labrador. För låt oss konstatera faktum: En labrador borde varken behöva dagis eller utvecklingssamtal.

Stressen handlar inte heller om att jag egentligen borde ägnat kvällen åt att skjutsa barn till någon luggsliten innebandyhall eller sorgsen konstgräsmatta på andra sidan stan. Utan för att min tisdag – precis som min måndag, onsdag, torsdag och fredag – ser helt galen ut.

Det är kundmöten, workshops, mässor, medarbetarsamtal, avstämningar med it-leverantörer, AW:s och nätverksträffar.

Tandhygienisten ska visst hinna skrapa bort tandsten också, med sitt vidriga tortyrredskap, och så ska någon komma och byta elmätare i villakvarterets samfällighet. Som jag förstås hade den dåliga smaken att bli ordförande för. 

Så där håller det på. Inte konstigt att jag lusläser Chefs undersökning om det magiska och näst intill ouppnåeliga ordet återhämtning.

Det visar sig förstås att många har det precis som jag.

Var fjärde chef känner att de inte hinner vila eller få ny energi under en normal arbetsvecka. Långa arbetsdagar och ständiga krav, både på jobbet och privat, tar knäcken på cheferna. Och alltför få gör något åt saken.

Boven i dramat kallas ”återhämtningsparadoxen” – den jobbiga insikten att återhämtningen är som svårast att få till när vi behöver den som mest. Träna? När då? Meditera? Yeah right.

Jag har förstås ett eget ansvar här. Mot mig själv och min kropp. Men också mot mina medarbetare som påverkas av mitt beteende och de strukturer jag har bidragit till att sätta upp.

Därför gör jag det jag kan. Jag lägger mig tidigt. Stänger av skärmarna. Hänger kvar en extra stund vid kaffe­maskinen. Jobbar hemma när det går. Blockar tid i kalendern för fokustid. Övar på att andas ”i fyrkant” (ett utmärkt sätt att snabbt komma ut ur en negativ stresspiral).  

Och så tar jag långa promenader med hunden Harry.

Experterna skulle vara stolta om de såg mig. Lugnet lägger sig, larmet i skallen dämpas. Det är sen septemberkväll, jag går längs strand­linjen och ser hur trädkronorna liksom brinner när de speglar sig i vattnet.

Plötsligt piper telefonen. ”Calle! Kan du slå mig en snabb signal när du hinner?”

Och så var vi igång igen.

Calle Fleur, chefredaktör Chef