Calle Fleur: ”Alla dessa felrekryteringar…”

”Rekrytering är fan i mig en religion” suckar jag en sen februarikväll när jag återigen hamnar i bråk med någon brådmogen ”talent aquisition manager” på Linkedin.

Många slår knut på sig själva för att framstå i god dager på sociala medier, inte minst jag själv, men griniga rekryteringskonsulter som mässar om den enda sanna vägen (läs: deras egen) och högljutt kritiserar allt som utmanar deras världsbild (läs: deras affärsmodell) klarar jag mig utan. 

Jag har anställt en herrans massa människor genom åren. De flesta av dem är helt fantastiska, förstås: Jag blir pirrig och mallig bara jag tänker på dem. Stjärnor som har axlat ansvaret, tacklat motgångar och lett hela organisationen – och mig! – framåt. Och så … De andra. De som är så svåra att prata om. Felrekryteringarna. 

Rekrytering är det viktigaste vi chefer kan ägna oss åt. Men att hitta en ny medarbetare är oftast ett heltidsjobb inklämt i ett annat heltidsjobb. Därför går det bara inte att garantera framgång i förväg.

Något kvasivetenskapligt test, två-tre intervju­situationer och snabba referenssamtal räcker inte för att förstå vidden av en hel människa, hur hen kommer att fungera i just min arbetsgrupp eller i den hysteriska berg-och-dalbana som det moderna arbetslivet utgör.

Just därför behöver jag veta vad jag vill, uttala förväntningar, prata om skav – och våga agera.

För ett mönster har jag i alla fall lyckats identifiera genom åren: Medarbetare som inte fungerar i min organisation ser det ofta inte själva. Då är det mitt ansvar att vara tydlig. 

För låt oss erkänna faktum: Rekrytering är ett av arbetslivets stora mysterier.

Man kan tillämpa forskningsbaserade modeller, köpa tester, våga vägra magkänslan, hyra in svindyra konsulter som gör allt enligt de heliga skrifter som just de tillber. Jag har provat allt. Ändå blir det helt fel ibland. 

Det kan visa sig direkt, genom kommunikationssvårigheter eller oförmåga att förvandla ord till handling. Andra gånger har det tagit månader av kval och tålmodig väntan innan det blivit uppenbart för alla att kompetensen inte matchar verksamhetens behov.

Vet jag varför det blivit fel? Nej. Men jag – och sju av tio Chef-läsare, visar det sig – är i alla fall ödmjuka nog att erkänna det. Så många svarar nämligen att de har trampat snett i en anställningsprocess de senaste fem åren.

Några som lyckats fantastiskt bra med att bygga välfungerande team är årets slutfinalister till Årets Chef, Sveriges mest prestigefyllda ledarskapspris.

I snart 30 år har Chef prisat ledare som med mod, vision, värderingar och resultat visar vägen för oss andra – och är förebilder för nästa generations chefer.

Årets vinnare, Ahlsells vd Claes Seldeby, har rekrytering som en av sina stora uspar. Han ser bortom horisonten och lyckas attrahera medarbetare från vitt skilda branscher och verksamheter.

Det ger mig inspiration att köra på, att fortsätta försöka. För trots allt blir det ju rätt nästan jämt.

Calle Fleur, chefredaktör Chef