Anna Garvanders resa – från Tsunamin till Tjejzonen

Som ny generalsekreterare för stödorganisationen Tjejzonen har Anna Garvander den svåra men intressanta uppgiften att försöka minska den psykiska ohälsan bland flickor och unga kvinnor i åldrarna 10–25 år.

”Det är ett av vår tids stora folkhälsoproblem och därför väldigt relevant att jobba med”, säger Anna Garvander.

Engagemanget för svaga och utsatta går som en röd tråd genom hennes karriär. Anna Garvander har arbetat med barnrättsfrågor inom Plan International och kommer närmast från rollen som chef för Svenska kyrkans humanitära insatser i utlandet. Resorna till kris- och katastrofzoner jorden runt har varit många.

Hon glömmer aldrig kaoset efter tsunamin i Sri Lanka med svårt nödställda människor och stora fartyg uppspolade på land. Inte heller de traumatiserade barnen i det jordbävningsdrabbade Nepal. Platser och tillfällen där man kan känna sig väldigt liten.

”Visst kan fattigdom och kriser göra mig nedslagen i stunden. Samtidigt vet jag ju att det går framåt. Inom biståndssektorn finns gedigna mätmetoder som bekräftar den saken, att insatserna verkligen gör skillnad i människors liv. Det skänker hopp och inspiration”, säger Anna Garvander.

Karriären har utvecklat sig väsentligt annorlunda mot vad hon föreställde sig i början. Hon var en ambitiös gymnastiktjej med höga betyg som satsade på att bli lärare. Ett akademiskt yrke som var hyfsat lätt att relatera till i uppväxtens Örebro. Föräldrarna var sjuksköterska respektive fjärrvärmetekniker.

”Jag började som lärar-vikarie direkt efter gymnasiet, jobbade på olika grundskolor i flera år och trivdes väldigt bra med det. Planen var att skaffa mig formell utbildning till gymnasielärare, men på universitetet fick jag upp ögonen för ämnen som freds- och konfliktkunskap och internationella relationer. Jag gick med i en Rysslandsgrupp och jobbade ideellt för Röda Korset. En ny värld öppnade sig, med yrkesfält som jag inte alls haft span på innan. Där och då styrde jag om.”

Oräddhet och en vilja att testa nya uppgifter har lett henne framåt. Att från nästan ingenting försöka bygga lokal biståndskapacitet i den instabila önationen Östtimor är bland det svåraste hon gjort.

En chefsutmaning har varit att hjälpa medarbetarna att prioritera och hålla huvudet kallt när de humanitära kris-erna avlöser varandra, och ge stöd till dem som ofta befinner sig i de komplexa och ibland kaotiska miljöer där biståndsbranschen verkar. Utan klar riktning och utstakade gränser blir hjälpen ineffektiv.

”Medarbetarna är ofta djupt engagerade. Står man mitt i en katastrofzon är det lätt hänt att man dras med, tappar fokus och jobbar nästan dygnet runt. Men ingen tjänar på att hjälparbetarna bränner ut sig. Då blir de ju svaga för dem de ska hjälpa”, säger Anna Garvander och fortsätter:

”Vårt jobb tar aldrig slut. På Tjejzonen kan vi alltid hjälpa några till, knyta till oss fler volontärer eller utöka jourerna ytterligare. Jag har stor kapacitet och kan arbeta hårt, men har med tiden allt mer insett vikten av återhämtning och inte bara gå på adrenalin.”

Hur mycket har du karriärplanerat?

”Stundtals har jag varit lite stressad över att inte ha någon tydlig plan. Samtidigt har jag ju inte låtit slumpen styra heller, inte gått och väntat på att andra ska upptäcka mig, utan själv tagit ansvar och visat mig redo för nya uppgifter.”