Anders Sandlund: ”I dag är det inte pengarna som styr”

”Vi kommer att ha kronprinsessan Victoria där på invigningen”, säger Anders Sandlund, slår ut med händerna och tillägger:

”Fast hon vet inte om det än. Och så vill jag att Bono ska spela. Varför inte? Varför ska man stiga upp på morgonen om man inte har ett tydligt syfte? För oss finns det ingen annan väg att gå.”

På ett år har Sandlund/Hossain tillverkat och sålt mer än 1 000 läderväskor. Utan någon som helst marknadsföring. Nu är de på väg att iscensätta den stora planen. Den som ska bekämpa fattigdomen.

Svenske Anders Sandlund och bangladeshiske Tulin Hossain håller på att skapa en unik försörjningskedja på landsbygden i Bangladesh.

De ska dela ut kossor till fattiga familjer. När det sedan är dags för slakt får familjen behålla pengarna för köttet och får en passiv inkomst motsvarande ett halvårs lön. I gengäld får Sandlund/Hossain ett väl omhändertaget skinn till de väskor som de sedan producerar i sitt miljövänliga garveri.

Både Sida och FN är engagerade. Man tror att deras idéer inte bara kan revolutionera garvningsprocessen utan även ge eko in i den ännu mer miljöfarliga textilindustrin.

Nästa år ska en ekobyggnad för vegetabilisk garvning stå färdig i byn Bagatipara långt ute på landsbygden i Bangladesh. Så småningom även ett gästhus, en restaurang och en takbar. De drömmer om ett helt koncept för ekoturism.

Att det inte fanns en annan väg att gå stod klart för Anders Sandlund sedan han bränt ut sig under en storsatsning på uppemot tio miljoner kronor tillsammans med några investerare för att lansera Bölebyns exklusiva ryggsäckar och portföljer.

”En dag kom jag inte ur sängen. Som tur var blev jag fråntagen telefon och dator och kunde efter min tre månader långa ”ledighet” ge upp idén om att man måste vara på ett visst sätt. Jag insåg att jag måste jobba med det jag verkligen vill. Och det är att göra skillnad på riktigt.”

Hans dröm var att jobba i Bangladesh tillsammans med Tulin Hossain för att bekämpa fattigdom. Han ville få testa sina idéer om ett nytt innovativt entreprenörskap, där de genom att kontrollera hela värdekedjan kan tillverka väskor med högre kvalitet till sänkta priser samtidigt som de skapar bra jobb där det verkligen behövs.

Ärren från utbrändheten sitter kvar, han klarar inte lika mycket stress och jobb som tidigare. Men han känner sig fri.

Den nya verksamheten rimmar med hans ideologiska värderingar, har ett högre syfte, och han upplever att han har fullt mandat att påverka och styra.

”Att starta Sandlund/Hossain, som vi gjorde för drygt ett år sedan, fick mig att våga släppa taget och satsa allt jag äger och har. Det här brinner jag för.”

Men vägen påbörjades långt tidigare – innan han ens var född. Chef har flugit till Luleå och sedan kört 40 minuter inåt landet för att få hela storyn. Där, vid ett brofäste över den brusande Piteälven, ligger Bölebyn och Böle Garveri. Ett anrikt garveri som drivits i fyra generationer.

Det doftar av läder och kompost.

Garveriet som startades av Anders Sandlunds farfars far 1899, har berett djurhudar i en vegetabilisk process med vatten från älven och granbark i över hundra år. Att garva skinn på vegetabilisk väg tar upp till tolv månader, att jämföra med 48 timmar på kemisk väg.

Anders Sandlund och Tulin Hossain ses relativt ofta här i Böle, men lika ofta i Dhaka, huvudstaden i Bangladesh, där de har tillverkning och sätter upp ett laboratorium för att optimera den miljövänliga garvningsprocessen, eller i byn där det nya garveriet byggs eller på affärsmöten runt om i världen. Resterande tid möts de på Skype. De har 25 anställda i Bangladesh och fyra i Sverige.

”Det är stora kulturella skillnader. Och jag tvingas kommunicera helt annorlunda. Det är utvecklande. Det handlar om att vara ännu tydligare och underlättas av att mötas öga mot öga. Ibland tänker jag ’fan, vad det tar tid’, men samtidigt som det känns gammaldags är det också väldigt fint att få nära relationer till människorna där”, säger Anders Sandlund.

Med åren har han och Tulin Hossain utvecklat sitt delade ledarskap.

”Jag är den otålige. Men när jag kommer till byn i Bangladesh förstår jag varför det tar tid. Det är svårt och man måste försöka vända frustrationen till något positivt. Ofta är det saker som inte ens Tulin kan påverka. Bussen är försenad. Det är strömavbrott. Och jag har insett att inget av det vi gör skulle vara möjligt utan Tulin.”

”Men vi tänker väldigt lika. Vi behöver inte längre förklara så mycket”, säger Tulin Hossain.

På papperet är det Anders -Sandlund som är vd, men han understryker att de delar lika eftersom de opererar i två länder:

”I Bangladesh har Tulin fullt mandat att fatta besluten och vara exekutiv. Han har fullt ansvar för de 25 personer som arbetar för oss i Bangladesh. Han har fått slita mycket för att nå dit vi är i dag. Det är som i Sverige för hundra år sedan, ta det hierarkiska systemet till exempel.”

Det har varit en av de största utmaningarna, berättar Tulin Hossain:

”I Bangladesh stöttar inte ägarna sina anställda. Medarbetarna vågar inte möta ens blick, än mindre försöka göra något nytt och riskera att misslyckas. I början när jag gick genom fabriken blev alla väldigt stela och vaksamma. Nu kan vi skratta och arbeta tillsammans.”

Tulin, men framför allt hans fru Flora, har också lärt medarbetarna att läsa och skriva.

Under en extra betald arbetstimme i veckan har de anställda fått lära sig bemötande, tillit, friskvård med mera.

”Vi har lagt stor möda på ut–bildning, inte främst på hantverket utan i hur man interagerar med -var-andra, hur män och kvinnor arbetar tillsammans sida vid sida, hur man behandlar varandra med respekt”, förklarar Anders Sandlund.

Deras medarbetare tjänar också nästan dubbelt så mycket som en ordinarie ingångslön i Bangladesh, 550 kronor i stället för 350 kronor, berättar han. De har också ett sparprogram, om medarbetarna sparar 20 kronor av sin lön varje månad skjuter företaget till lika mycket. Och de ger de anställda en sjukpeng, som utbetalas i slutet av året om de inte utnyttjat den.

”Vi är båda influerade av våra fäder som hade en passion för att hjälpa folk. Vi vill göra bra business, men har sedan 2011 letat efter en affärsmodell där vi även kan förbättra situationen för människorna i Bangladesh. Ibland måste det få ta tid”, säger Tulin Hossain.

När Anders Sandlunds far Jan Sandlund gör oss sällskap i växthuset iförd arbetarbrallor och batikskjorta blir det klart varför hans son skämtsamt kallar honom för hippiepappan. I stället för att överta familjeföretaget utbildade han sig till psykolog för att sedan tillsammans med sin fru dra till Bangladesh och arbeta som volontär för Svalorna någon gång på 1970-talet.

Där påbörjades en livslång vänskap med ett bangladeshiskt par, och det är deras son som är Tulin.

Anders och Tulin träffades för första gången 1999 när familjen Sandlund reste tillbaka till Bangladesh. Då var de båda i tjugoårs-åldern och hade inte en aning om att de skulle komma att se varandra som brorsor och bli affärspartner.

Men pappa Sandlund bjöd upprepade gånger in såväl paret som deras barn till Sverige, och som den superentreprenör han är ville han även hitta samarbeten.

Tulin Hossain och hans två bröder växte upp i Bagatipara, en by som saknade elektricitet långt in på 1980-talet och där man fick gå eller cykla tre kilometer för att komma till en järnvägsstation. Föräldrarna var lärare och Tulin kom att studera bengalisk litteratur på universitetet.

Men han var tidigt intresserad av att göra business och startade en bokhandel – och byns första datoraffär och internetcafé.

Samtidigt hade kontakterna med familjen Sandlund gjort honom nyfiken på garvning. Efter att ha startat en liten tillverkning av skinnprodukter som han sålde till Jan Sandlund kom han till Böle 2006 för att under två månader lära sig garvningsprocessen.

Anders Sandlund klev in i familjeföretaget efter avslutad handelsexamen vid universitetet i Umeå och de lyckades få pengar från Sida för att lära ut väsktillverkning i Bangladesh. Och på den vägen är det.

”Ibland är det bra att du inte kan förutsäga framtiden. Vi har gjort det här i tio år, i perioder har det varit väldigt tufft. Vi har haft många bakslag. Ibland vill jag göra något helt annat. Jag kan vara döless en hel vecka. Men vi har valt det här, vi gör något som vi själva styr över. Och det är inte förrän nu som vi haft en glasklar vision över vad det är vi skulle göra.”

Marken är köpt i Bagatipara. En arkitekt är på plats och ska börja rita den nya anläggningen.

Sedan återstår det bara att skicka en inbjudan till kronprinsessan Victoria.