Vad håriga, bredarslade chefer lärt mig

Krönikor
Text: Redaktionen
Publicerad

Kära läsare, chef och medmänniska! Jag heter Annika Lantz och är ny krönikör här på Chef. Jag är inte själv chef, har aldrig varit chef, och om du frågar min närmaste omgivning kommer jag heller aldrig att bli chef. Fakta som alltså inte hindrar mig från att börja två av mina tre första meningar med ordet ”jag”. Eller från att ha uppfattningen att det alltid är jag som bestämmer.
Eftersom en människa i mycket är summan av sina chefer har jag för avsikt att presentera mig genom att kort beskriva några av de olika chefstyper som jag har mött och arbetat för, under mitt yrkes­verksamma liv:

Den hårige
Mitt första arbete var som kennelflicka hos en uppfödare av Cavalier King Charles spaniels i Vagnhärad. I korthet gick arbetet ut på att mocka rastgården, ta ut hundarna på långpromenader, lyssna på Chicago och tråna efter killar i skinnbrallor.

Chefen under den här tiden var Pascal, en stor­växt polisschäfer som hade en oerhört tydlig chefsprofil, särskilt om man försökte anfalla hans husse. För att ha det yttersta ansvaret över arbetet, låg han kanske ovanligt ofta ihoprullad, snarkandes, under köksbordet, men jag känner till en framgångsrik företagsledare som under stor press kryper in under skrivbordet och låtsas att han är katt, så Pascal var uppenbarligen inte helt ute och cyklade.

Jag vet inte med säkerhet vad som blev av Pascal, men ryktet säger att han var aktuell som styrelseordförande för BP, innan Carl-Henric Svanberg knep den platsen.

Delegeraren
Under flera år arbetade jag som kassörska i en matvarubutik i Stockholms innerstad. Butiken styrdes av en butter och bred­arslad kvinna, byggd av lika delar leda och folköl.

Hon älskade mat till den grad att hon hyvlade bort möglet från osten i ost­disken för att den inte skulle behöva skäm­mas när köparna kom förbi. Det var hon som lärde mig grunderna i livsmedels­teknik, som att vända på köttfärsen för att få den att se fräschare ut.

Mina kolleger under de här åren utgjordes främst av chefens söner, vars hjärnor var i olika grad av upplösning, eftersom de ägnade en avse­­värd del av arbetstiden åt att boffa butantändare på personaltoaletten. En vacker sommarförmiddag kom min chef in i butiken och informerade mig om att hon och familjen skulle åka på en två veckors semester till Ibiza, och att jag därmed fick ansvaret för butiken. Sedan bar hon ut två plattor bira genom kassan och försvann.

Jag vet inte med säkerhet vad som hände med den här kvinnan, men ryktet säger att det kan ha varit hon som var underhållschef på Ringhals när den där dammsugaren började brinna.

Den innovativa
Min första chef inom mediesfären har berättat för mig att hon anställde mig ”för att du var så fruktansvärt nervös att jag förstod att du var sjukligt ambitiös”.

Flera år senare anställde jag en medarbetare av exakt den anledningen, och det funkade den gången också. (Haha, jag kan ju inte anställa någon, jag är ju inte chef, ändå tror jag att det var jag som anställde den här killen, jag är verkligen sjuk i huvudet). Även om det här tillvägagångssättet uppen­­barligen har slagit väl ut två gånger är det väldigt modigt.

Ponera att jag inte var nervös utan bara bakisskakis, något inte helt ovanligt bland journalister på tidigt 90-tal – då hade både min dåvarande chefs och min karriär sett helt annorlunda ut i dag.

Den här chefen stack också ut genom att hon var övertygad om att jag skulle hitta min yrkespersonlighet om jag arbetade i keps, något som tidigare främst testats inom svenskt lantbruk, men som visade sig vara ett framgångsrikt grepp även inom Sveriges Radio.

Ja, det var ett smakprov på mina tidigare chefserfarenheter. Hoppas att inget av ­exemplen var du. I så fall vet du var jag finns. (Här till höger.)

Skapa ett gratiskonto, läs Chef digitalt för

0:-

  • Tillgång till våra låsta artiklar och webinar gratis!

Skapa ditt gratiskonto

Se alla våra erbjudanden