Undersökning: Chefer är rädda på jobbet

Fladdret i magen. Picket i halsgropen. Nio av tio chefer i Chefs undersökning känner sig oroliga eller rädda för att inte klara av sitt uppdrag som chef. 18 procent är oroliga så ofta som minst en gång i veckan och 70 procent är oroliga någon gång i månaden eller mindre. Endast var tionde chef uppger att hen aldrig är rädd.

Att de är rädda är ett väldigt gott tecken, menar Måns Lindblom, ledarskapskonsult och psykolog på Lindblom Consulting:

”Tvivel är bra. Det betyder att de inte är psykopater. De som förnekar att de har tvivel eller inte känner oro är inga bra chefer.”

Att så många som 1 784 personer har svarat på Chefs undersökning om rädslor i chefsjobbet tolkar Måns Lindblom som att cheferna låter känslor finnas där men har distans nog att inte låta det styra deras ledarskap och mod nog att erkänna dem.

På frågan hur oron och rädslorna tar sig uttryck svarar cheferna nervositet, sömnproblem och håglöshet/apati, vilket ofta kommer som en trestegsraket. Man oroar sig, vilket får till följd att man inte kan sova, vilket leder till att man tappar lusten och blir håglös. Och plötsligt har man slutat träffa vänner, slutat träna och blir sittande med jobbdatorn i knät till På Spåret och Skavlan.

”Detta är reaktioner som går inåt, som inte går ut över medarbetarna”, konstaterar Måns Lindblom och väger in svaren på hur oron påverkar cheferna negativt. Där uppger fyra av tio chefer att rädslan stressar dem, och knappt två av tio säger att de även blir otrevliga och irriterade.

”Cheferna håller hög svansföring mot sina medarbetare. Min bild är att många chefer är tuffare mot sig själva än andra. De klarar av att ha en schysst attityd mot medarbetarna mycket längre än de klarar det mot sig själva.”

En av tio uppger att rädslor inte påverkar dem alls i det yttre.

”Det är troligen de ledare som upprätthåller en fasad, vilket passar vissa chefer i höga positioner. De väljer det som en ren självbevarelsestrategi. I de djupa lagren finns absolut rädslor, men man är inte beredd att blotta det som man jobbat så hårt på att just inte blotta. Och det finns ju tillfällen när det är en smart strategi”, säger psykologen Erik Matton som jobbar med OBM (organizational behavior management) på Previa.

Han berättar om hur han tagit hand om sin egen rädsla i boken Den skräckslagne psykologen botar sin flygrädsla med KBT.

”Oro, ångest och rädsla är interna biokemiska processer i kroppen, hjärtat dunkar, andningen snabbas upp, matspjälkningen slås ut för att omfördela resurser till att aktivera fly- eller fäkta-systemet.”

Vad är det då som cheferna är mest oroliga eller rädda för? Jo, för att inte räcka till tidsmässigt. Detta oroar sig 23 procent för. Erik Matton känner väl igen problemet från sitt arbete med olika ledare.

”Det finns nog inte en endaste organisation, i synnerhet inte första linjens chefer, som inte har det som sin största utmaning. Man fastnar hela tiden i de operativa brandsläckningsuppdragen och gör alldeles för sällan förflyttningen fram till hjärnans frontallob där det strategiska tänkandet sitter. Det blir lätt till en negativ spiral som leder till nästa rädsla – att inte nå utsatta mål.”

Och mycket riktigt. Den rädslan säger 15 procent av cheferna att de lider av.

En annan stötesten är att hantera besvärliga medarbetare. 16 procent av cheferna tycker att det är en arbetsuppgift som de känner obehag inför.

Måns Lindblom bollar också upp möjligheten att det kan bero på chefernas allt mer pressade schema.

”När inte tiden räcker till blir medarbetarna ett dåligt samvete. Frågan är om det är medarbetarna i sig som väcker oro och rädsla. Det kan också vara så att de skulle se det som en meningsfull och viktig uppgift om de bara hade mer tid.”

”Många chefer saknar verktyg för hur man ska hantera besvärliga medarbetare”, menar Erik Matton och tillägger:

”Då är det lätt att ducka för uppgiften och i stället ägna sig åt att släcka bränder.”

Men det är något av det sämsta man kan göra. När det uppstår friktion kring rollfördelning, mandat, arbetssätt eller liknande har man som chef kort tid på sig att göra något åt det.

”Om man som ledare dyker in i ett tidigt skede när det uppstått friktion mellan medarbetare är det fortfarande en sakfråga där det går att resonera med kloka hyggliga människor. Men när medarbetarna väl har gått i affekt och personliga känslor tar sig uttryck, börjar folk snart gruppera sig och tycka illa om varandra och då är chefen riktigt utsatt.”

Att inte vara omtyckt av medarbetarna är dock inget cheferna i undersökningen oroar sig för. Det gör Måns Lindblom glad. Det stärker hans tes om att de chefer som han möter i sitt arbete som ledarskapskonsult, precis som de som har svarat på Chefs undersökning, är mogna chefer som är intresserade av sitt ledarskap och inser att personlig utveckling är spännande och viktigt.

Endast fem av cheferna i undersökningen säger sig vara rädda för att bli avslöjade som en bluff.  Och bara 12 procent är oroliga för att inte duga som chefer.

”Cheferna kan säkert känna sig som en bluff när de är trötta och stressade men inser ändå att de inte är det. De har tagit sig tid att reflektera. Att man är rädd för att inte duga som chef är nästan samma sak, men svårare att bortförklara inför sig själv”, säger Måns Lindblom.

”Men medvetna chefer förstår att ledarskapet innehåller en massa jobbiga saker, som de hanterar genom att bara göra dem. De ser men har slutat lyssna på sina spöken.”

Om detta vittnar de många egna råd och tips som cheferna i undersökningen har lämnat kring hur de hanterar sina rädslor. Hela 83 procent väljer att göra något konstruktivt som att nätverka och prata med chefskolleger, partner och vänner eller att ta itu med de obehagliga uppgifterna för att få dem gjorda. Endast 2 procent tar till alkohol och lugnande medicin och 9 procent skjuter upp det som de är rädda för.

Måns Lindblom vill ge cheferna beröm:

”Om det här är en bild av våra chefer ute i företag och organisationer så tar jag av mig hatten. Här finns ingen offermentalitet, inga robotar, inte heller några Macchiavelli-typer eller psykopater utan ett moget sätt att relatera till känslor. Men det är inte en självklarhet att det är så här överallt.”