Per Naroskin: ”Vad är egentligen en ledartyp?”

Krönikor
Text: Redaktionen
Publicerad

”Jag är egentligen en ledartyp!”

Han säger det som en självklarhet. Han säger egenkligen i stället för egentligen. Det är så unga människor pratar; men vad är det han vill säga egentligen? Det låter     lite hemligt på ett barnsligt sätt. Som om han vill anförtro mig att han vid sidan av sin öppna identitet innehar en hög position i en mäktig, underjordisk organisation. Undertexten är att ”det kanske inte verkar så men du ska veta att …”.

Men jag har inte så svårt att föreställa mig varför han känner ett behov av att säga något i den stilen. En kvart tidigare befann han sig flera steg före mig i kön till incheckningen på Landvetters flygplats. Han är knappt trettio med en splitterny liten fyrhjulsväska och mycket ont om tid. Flygplatspersonen bakom disken säger att han måste checka in väskan. Det vägrar han och insisterar på att det är handbagage. Framför disken finns en korg som anger de tillåtna dimensionerna och utan att flytta blicken från dataskärmen säger flygplatspersonen:

”Om den går i korgen där, så är den okej. Annars måste du checka in den.”

Med en mix av indignation och iver lyckas han pressa ner den i korgen. Hans vadvardetjagsa bemöts med ett oengagerat godkännande från flygplatspersonen.

Det är då det händer. Väskan sitter fast!

Medan han sliter och drar övergår hans korta triumf i ett snöpligt nederlag. Jag kommer att tänka på en kackerlacksfälla som jag såg i Los Angeles, med texten: ”Cockroach Motel: They check in – but they never check out!”

Efter en stund fick han nästan panik. Ingen närmast i kön gjorde någon ansats att hjälpa honom, så jag kände mig tvungen. Med gemensam ansträngning lyckades vi lirka upp hans väska. Det gjorde honom oändligt tacksam. Han följde efter mig på väg mot gaten under idogt tackande:

”Fan, det var jävligt bussigt. Kan jag bjuda dig på något? Kaffe? Öl? Champagne?”

Jag avböjde först vänligt och skyndade på stegen men han hängde kvar så jag lät honom köpa sig fri från sin tacksamhetsskuld. Kanske inte hela skulden för jag nöjde mig med en cappuccino. Han tog en mellanöl och det är när vi satt oss som han upplyser mig om sakernas verkliga tillstånd:

”Jag är egentligen en ledartyp!”

Det är ju ett smått absurt påstående, på flera sätt. Finns det verkligen någon som är en ledartyp? Oberoende av bransch, sammanhang och formell position i verksamheten? Någon som av arv eller miljö utrustats med så självklar och naturlig auktoritet att hen tar kommandot i varje situation? Som alltid får gruppens mandat att leda? Knappast. Ledarskap är oupplösligt förknippat med sammanhanget.

Jag har egentligen ingen anledning att misstro honom. Men jag kan inte hjälpa att jag tycker att det där egenkligen ger lite mindre trovärdighet åt hans påstående.

Men visst, låt oss hoppas att den ljusnande framtid är hans. För han gör helt rätt. När man befunnit sig i en förnedrande situation, som den han just bokstavligen tagit sig ut ur, ska man inte älta. Man ska minimera skadeverkningarna, reparera sitt sargade självförtroende och återta kommandot. Och man ska blankt strunta i om ens försök till äreräddning är lätt att genomskåda.

 

Skapa ett gratiskonto, läs Chef digitalt för

0:-

  • Tillgång till våra låsta artiklar och webinar gratis!

Skapa ditt gratiskonto

Se alla våra erbjudanden