Chefgalans hederspristagare 2020: Anna Ryott

Medan den så kallade Domedagsglaciären på Sydpolen är på väg att kollapsa till följd av en aldrig tidigare skådad extremvärme på upp till 18 plusgrader, ökar andelen skadliga växthusgaser i atmosfären till nya rekordnivåer utan några som helst tecken på avmattning. Klimatkrisen är här, värre och hotfullare än vad som tycktes vara fallet för bara något år sedan. Allt liv på jorden, inklusive mänskligheten, står nu på spel. Enligt forskare närmar vi oss snabbt den skräckinjagande punkt där stora delar av planeten blir obeboelig.

Fortfarande kvar?

Bra.

För här kommer de goda nyheterna: Det finns hopp. Åtminstone enligt affärsaktivisten Anna Ryott. Ja, hon är faktiskt helt övertygad om saken, och att vi gemensamt kan vända det här. Nu får hon Chefgalans hederspris 2020.

”Jag brukar beskriva mig som en bekymrad optimist. Å ena sidan står världen mycket riktigt inför enorma utmaningar som har med klimatkrisen, extrem fattigdom, orättvisor och krig att göra. Å den andra har FN antagit 17 globala hållbarhetsmål för att lösa problemen inom de närmaste tio åren. Enbart den tanken gör mig så hoppfull, i den finns en sådan oerhörd kraft. Jag tror starkt på att vi kan åstadkomma de förändringar som krävs, men för det krävs samling kring en mer positiv historia, injektioner av glädje och lust. Det låter stort, och är det också, men i passionen och förändringsglädjen ligger också lösningen på världens problem”, säger Anna Ryott som sedan ett drygt år är ordförande för Summa Equity, ett investmentbolag som kombinerar lönsamma affärer med hållbarhet.

I hållbarhetens tecken går också hennes arbete i FN-organet UNDP:s investeringsplattform SDG där Anna Ryott deltar som enda svensk, samt i flera andra organisationer.

Vi träffas på Haymarket, ett flott hotell i fejkad 1920-talsstil mitt i Stockholm. Mysjazz i högtalarna, klirr från glas med bubbligt innehåll och surr från finklädda fredagsfirare som smitit lite tidigare från jobbet. Anna Ryott ser ut som den framgångsrika affärskvinna hon är där hon sitter nedsjunken i en av restaurangens halvmåneformade art déco-soffor, och knappast som den arketypiska miljö- och hållbarhetskämpen. Men vem har sagt att en aktivist inte kan bära affärsdräkt? Med sin genuina bakgrund inom finanssektorn rör sig Anna Ryott med lätthet i de kretsar där de verkligt stora pengarna finns, kapital som – rätt investerat – har potential att åstadkomma en verklig förändring.

Krasst uttryckt har hennes jobb ofta handlat om att få väldigt rika människor att lätta på plånboken. Förmå dem och deras företag att investera i projekt som gör världen märkbart bättre: socialt, ekonomiskt och miljömässigt.

Ibland går det lätt, som när hon ringde upp vännen och H&M-arvtagaren Stefan Bengtsson – barnbarn till H&M-grundaren Erling Persson och systerson till huvudägaren Stefan Persson – efter en skakande upplevelse i Kambodja. Två småkillar, sex och nio år gamla – gatubarn i ungefär samma ålder som Anna Ryotts egna killar då befann sig i – stod och hängde på en bensinmack. Anna Ryott fick kontakt och inledde ett samtal, berättade att hennes barn hemma i Sverige brukar spela basket och fotboll. Varvid den yngsta killen vid macken stolt förklarade vad storebrorsan var bra på: blowjobs and smoking cocaine.

”Den enorma ondskan i detta, att de här barnen skulle fortsätta att bli sexuellt utnyttjade och snart antagligen dö där ute på gatan, etsade sig fast. Jag kände en sådan oerhörd smärta och maktlöshet, men en av mina styrkor är väl förmågan att omvandla ilska och sorg till handling.”

Samtalet med Stefan Bengtsson resulterade i att den medieskygga H&M-miljardären gick in med hundratals miljoner kronor för att i samarbete med Anna Ryott och SOS Barnbyar bygga upp barnbyn Kratie med tolv familjehus, förskola och ett omfattande familjestärkande program i det fattiga östra Kambodja.

”Jag vet inte hur det gått för just de här pojkarna, men är ändå glad över att tillsammans med Stefan ha gjort skillnad och förhoppningsvis hjälpt andra barn till en bättre framtid”, säger Anna Ryott.

Hon konstaterar samtidigt att generositeten bland Sveriges miljardärer, ingen nämnd och ingen glömd, kan variera betydligt.

”Jag har suttit i långa, upprepade samtal med människor med ofantliga förmögenheter, som i slutändan låter meddela att jomen, jag sätter väl in tusen spänn. Och sådant känns ju… tråkigt. Mest för deras skull, kanske. Visst blir jag arg, men bor inte i min ilska. Jag är inte sådan – jag går vidare.”

Hon växte upp i Täby. Mamma mellanstadielärare, pappa militär. Ett tryggt hem där dörren alltid stod öppen. Mammans engagemang för elever med svårigheter av olika slag och pappans för spänningarna i omvärlden födde ett tidigt intresse för samhällsfrågor. Och så småningom en känsla av att närmast ha en skyldighet att själv engagera sig för en bättre värld.

”Jag är också uppväxt med ett levande miljö- och naturintresse. Redan för 40 år sedan jobbade mamma med olika projekt kring sopsortering och liknande på sin skola. Att fjällvandra och vara ute i naturen var en livsstil för familjen.”

Anna Ryott beskriver sitt yngre jag som en duktig flicka med höga betyg, angelägen om att göra bra ifrån sig i skolan och senare även i arbetslivet. Karriären fick en rivstart på Hagströmer
& Qviberg i finansbranschens och kvartalsekonomins absoluta nervcentrum, där Anna Ryott arbetade som ung analytiker efter sin universitetsexamen i ekonomi. Åren därefter var hon managementkonsult inom den minst lika business- och excelarksorienterade konsultjätten McKinsey, för att senare gå över till reklambyrån Storåkers där hon blev vice vd.

Anna Ryott hoppade sedan av näringslivet för att på heltid ägna sig åt välgörenhet och hållbarhetsfrågor som insamlingschef för Unicef Sverige. En vändpunkt i livet. Mer än en kollega höjde på ögonbrynen och frågade sig vad som tagit åt henne. Varför hon gick ner så avsevärt i lön och, i somligas ögon, även status för att ägna sig åt trasiga barn och deras rättigheter.

”Beslutet växte fram under en vårdag i Kungsträdgården, just när körsbärsträden stod i blom. Jag satt där med min son Leo i famnen, efter ett styrelsemöte i World Childhood Foundation, alldeles skakad efter en genomgång av gatubarnens situation i Sankt Petersburg. Jag kunde inte släppa tanken på alla dessa småpojkar som levde i kloakerna och sniffade lim, hur tiotusentals barn runt om i världen dör innan de fyllt fem av orsaker som många gånger går att förebygga. Jag tänkte att Leo någon gång kommer att fråga mig vad jag egentligen gjorde för världens gatubarn, när jag nu visste hur de levde. Jag insåg att jag måste kunna svara honom att jag åtminstone försökte göra något, fullt ut, och inte som något litet projekt eller fritidsintresse vid sidan av.”

De 17 FN-mål som utgör ledstjärnor i Anna Ryotts liv och värv går att tillämpa i företagens affärsplaner. Hon är övertygad om att gröna investeringar och ny teknik ska leda mänskligheten bort från sitt skadliga fossilberoende, utan att vi för den skull drabbas av ekonomisk depression och drastiskt försämrade livsvillkor – vi ska tvärtom bli rikare. Och kanske lyckligare. Allt hänger ihop. Ett tankesätt som ligger i tiden och plötsligt sprider sig snabbare än de flesta väntat sig, även i de mest vinsthungriga sammanhang.

Globalt pågår vad som kan liknas vid en kapplöpning längs det hållbara spåret, med multinationella storföretag som kämpar om att positionera sig allra främst. Amerikanska riskkapitaljätten Blackrock sjösatte nyligen en förändrad investeringsstrategi med potential att frigöra astronomiska summor bort från smutsig, gammaldags och koldioxidintensiv industri, mot något nytt och renare.

”Vi har verktygen, kapitalet och tekniken – nu gäller det att agera tillräckligt  snabbt”, säger teknikoptimisten Anna Ryott som utöver allt annat sitter i styrelsen för svenska elmotorcykeltillverkaren Cake.

Det finns frågetecken kring den gröna tekniken. Förstås. Hur de dyra, tunga och giftiga batterierna i världens snabbt växande flotta av elfordon i praktiken ska återvinnas är ett av dem.

Kan du i mörka stunder tänka att tekniken, hur ny den än är, i själva verket är klimatkrisens och växthusutsläppens grundproblem?

”Det finns förstås enorma utmaningar som har med den nya tekniken och digitaliseringen att göra. Men jag tror ändå att den i huvudsak leder till en förbättring. Ta det här med transparensen – helt plötsligt finns möjlighet för var och en att spåra varifrån varor och produkter kommer, på ett helt annat sätt än tidigare. Bara det innebär en enorm potential till förändring.”

Anna Ryott har sett svälten, fattigdomen och klimatkrisens effekter i vitögat, under det dryga decennium hon jobbpendlat till utvecklingsländer och nödområden jorden runt. Ett slitigt men mestadels ändå tacksamt arbete, med tanke på de konkreta resultat som bidragen och hållbarhetsinvesteringarna onekligen lett till. Sjukhus, förnybar energi, appar som minskar matsvinnet…

För några år sedan drabbades Anna Ryott av en personlig kris: bröstcancer.

”Det var extremt tufft. Allt blev bara svart. Cancerbeskedet innehöll ord som tumör, aggressiv, operation, cellgifter, strålning. Men det enda jag hörde var: Nu ska du dö. De första veckorna var fruktansvärda.”

Ångest?

”Ja. Tung dödsångest. Att berätta för barn och familj att jag fått cancer och nu skulle gå igenom de här behandlingarna… Det var supertufft, men eftersom jag valde att vara så öppen med cancern, med vad jag gick igenom, fick jag också en kraftig våg av kärlek och värme tillbaka”, säger hon och berättar hur sönerna under skratt och tårar hjälpte henne att raka bort det sista av håret framför spegeln när cellgifterna satt in, och hur äldste sonen Julian själv snaggade av sig tonårskalufsen i solidaritet.

Under de många veckorna på sjukhus mötte Anna Ryott andra kvinnor i samma situation som mer eller mindre gett upp. I det läget drog hon sig till minnes all fattigdom och nöd hon upplevt under sina resor, och insåg gradvis hur lyckligt lottad hon trots allt var.

”Ja, jag kände en tacksamhet. Över att bo i Sverige, över att få tillgång till den avancerade behandlingen, så helt utom räckhåll för de flesta av världens kvinnor. I stället för att enbart bli bitter och rädd, lyckades jag se en strimma av ljus och fokusera på det friska.”

Hur mår du i dag?

”Vissa skavanker, men fysiskt stark. Känner jag oro för återfall? Ja, det kommer man aldrig ifrån. Det positiva är att jag blivit än mer noga med vad jag ägnar min tid åt. Det handlar inte bara om att jobba med saker jag brinner för, utan också om att omge mig med människor som är autentiska, som inspirerar mig, som jag mår bra av att vara med.”