”Läget är inte lika akut, det signaleras en ny stabilitet från Folkhälsomyndigheten, vi vet att alla inte kommer att bli sjuka samtidigt. De flesta chefer har fått de nya rutinerna på plats och vi börjar vänja oss.”
Men cheferna har fått mer att göra. 63 procent uppger att det är den främsta anledningen till stressen.
”Det förvånar mig inte. Man har ju varit tvungen att dra igång parallella system, det normala i arbetsvardagen samtidigt som man uppfinner ett nytt sätt att arbeta på digitalt. Det är ju inte bara att flytta över all aktivitet på skärmen, man måste ladda om och hitta nya vägar”, säger Pär Pettersson, universitetslektor i personal- och arbetslivsvetenskap vid Högskolan Kristianstad.
Han har tillsammans med Ulf Ericsson, lektor i arbets- och organisationspsykologi vid Lunds universitet, forskat på hur tempot i arbetslivet skruvats upp och tiden för återhämtning – de så kallade mellanrummen – minskat på ett oroväckande sätt.
Den gängse stressteorin bygger på att man utför en arbetsuppgift utifrån en trestegsmodell med mobilisering, prestation och återhämtning. Det Pär Pettersson och hans kollega har kunnat se i sina studier utförda innan pandemin bröt ut är att det råder ett ständigt flöde av mobilisering och prestation utan några mellanrum för andhämtning. Och det är den ökade digitaliseringen och tillgängligheten som framför allt ligger bakom att mellanrummen mellan de olika arbetsuppgifterna blivit allt färre. Med resultat att småbarnsföräldrar, och i synnerhet kvinnor i åldern 30–45 år, har en ökande psykisk ohälsa.
Pandemin gör stressen till ett accelererande problem, säger han.
”Undersökningen visar att även om man som chef inte känner sig stressad har man blivit effektivare och får mer gjort. Digitaliseringen uppmuntrar oss att sitta framför datorn, det blir löpande band-princip, man bokar av sin to-do-lista. Var finns då fickorna för återhämtning?”
Pär Pettersson sätter strålkastarljuset på avigsidan av digitaliseringen. Den medför att man står på scen hela tiden. Både på jobbet, via Zoom eller andra möteskanaler, och via sociala medier på fritiden.
”Ur ett stressteoretiskt återhämtande perspektiv är det ingen avkoppling”, säger han.
Digitaliseringen har också, enligt honom, en negativ inverkan på våra sociala relationer.
”Det är allmänt vedertaget utifrån vår konstruktion som människa att vi behöver varandra. Det är centralt för oss att vara tillsammans i någon form. Det behovet suddas inte ut för att tekniken finns. Man tappar i närhet till sin personal. Alla förståsigpåare säger att vi har tagit ett tekniksprång, men till vilket pris?”
På andra plats över det som stressar kommer just oron över att medarbetarna verkar må sämre.
”Den där lilla blicken som man inte ser. Alla våra sinnen håller på att försvinna över skärmen”, säger Pär Pettersson.
”Saknaden av social gemenskap är en riskfaktor även för chefers psykiska mående. Det är lätt att tappa sammanhang, motivation och tillhörighet”, säger Susanne Rådqvist.
Hon tror att stressen kommer att komma i nya vågor och med det nya utmaningar.
”Det finns en trötthet i hanteringen efter våren. Jag får intrycket hos en del chefer att verksamhetsutvecklingen, de strategiska frågorna, inte hunnits med. Med all rätt har man haft fokus på att medarbetarna ska hålla, må bra och få vardagen att fungera, men även för medarbetaren är verksamhetsutveckling hälsodrivande. Det ger energi och motivation till både chef och medarbetare”, säger Susanne Rådqvist som är kritisk mot att ledarskapsforskningen sätter för stort fokus på ledaren som individ i stället för det organisatoriska sammanhang som individen ingår i.
Cheferna ser dock inte sin ökade stress som sjukdomssymtom. Ytterst få vill söka hjälp inom vården och prata med läkare, psykolog eller företagshälsovård.
Det första de vill försöka med är att motionera mer och satsa på någon form av mental träning eller avslappning. Och att prata med sin chef. Lika många uppger att de ska försöka minska sin arbetsbelastning för att få bukt med stressen.
”En observation som jag har gjort är att flera chefer ställer sig existentiella frågor just nu. De funderar över vilket jobb de har, om det är det de vill göra, vad de vill med sina liv,” säger Susanne Rådqvist.
66 procent av alla svarande i undersökningen uppger att stressen påverkar, eller ibland påverkar, deras livskvalitet negativt. Det resulterar i att de sover sämre (60 procent) och/eller har svårt att vara närvarande (50 procent), känner sig nedstämda (43 procent), inte hinner med hem och familj (34 procent) och/eller har kort stubin (33 procent) samt inte hinner träna så ofta som de vill (32 procent).
Läs också: Förvaltningschefen: "Nu måste vi börja göra det riktiga jobbet”
”Dålig sömn är ett samhällsproblem. Att pandemin accelererar, det är en riktig källa till ohälsa. Tänk dessutom att folk uppger att de får kortare stubin. Man blir lite orolig. Det är 300 personer i undersökningen som har kortare stubin. Snacka om tickande ohälsa. Räkna samman: sova sämre, vara mindre närvarande, nedstämd och kortare stubin. Det är ju som en handgranat för sjutton”, säger Pär Pettersson.
Han reflekterar också över det faktum att det på arbetsplatsen byggs upp frustration som måste få pysa ut någon annanstans. Att cheferna till exempel använder motion som en pysventil. Lägg därtill att vi har en stor psykisk ohälsa bland ungdomar som sedan kommer ut i arbetslivet för att åka på en omgång dåligt mående till.
”Det låter som vi förbrukar människor. Arbetslivet ska vara en källa till utveckling, identitets- och hälsoskapande.”
Susanne Rådqvist menar att vi måste fråga oss vad människor behöver för att känna sig engagerade och motiverade. För att få stimulans, utveckling och samhörighet. Men hon ser ingen anledning till att vi inte ska kunna hantera situationen framåt.
”Tar vi ett omtag på verksamhetsutveckling, strategiska frågor och onboarding, skapar vi de ledarbeteenden vi behöver, då finns det ingen anledning till att vi inte får verksamheterna att fungera på sikt. Men alla chefsnivåer behöver ta sig an de här frågorna.”
Läs också: Corona – chefens nya mardröm
”Det stämmer med mitt intryck om att vårens värsta turbulens har lagt sig”, säger Susanne Rådqvist, organisationspsykolog och teamchef på Psykologpartners Sydväst.
