Lediga chefsjobb
Alla chefsjobb

Calle Fleur: Att vara eller inte vara drömchef …

Krönikor
Text: Calle Fleur
Publicerad
Calle Fleur.
Calle Fleur. Foto: Oskar Omne

Frisören muttrar medan maskinen plöjer en fåra genom mitt alltmer sorgliga försök till hårsvall. Han har ägnat senaste kvarten åt att rada upp exempel på hur värdelöst vårt samhälle har blivit och vems fel det (alldeles uppenbart) är.

”Varför kan det inte komma en ledare som bara säger det alla vill höra?”, suckar han i ett försök att gå från problem- till lösningsfokus.

Jag förstår honom.

Alla drömmer vi väl om en chef som bara säger som det är – och helst hur det ska bli i morgon. Någon som lyssnar in men inte tvekar att sätta ner foten. Någon som är engagerad och rättvis men samtidigt modig nog att bryta upp och förändra. 

Själv är jag knappast en drömchef. Jag pratar alldeles för mycket och lyssnar för dåligt. Jag är alltför otålig och kan säkert upplevas som både bullrig och onödigt sträng. Jag är ointresserad av att ge instruktioner och allergisk mot detaljstyrning.

Kom inte till mig med ett problem om du inte samtidigt har minst ett förslag på lösning, kan jag till exempel haspla ur mig när medarbetare klagar över sakernas tillstånd (ett citat jag har snott från den karismatiske sjukhusdirektören Björn Zoëga).

Men jag har i alla fall slutat säga det ”alla” vill höra – det är nämligen en riktigt kass ledarskapsstrategi. I början av min chefskarriär ägnade jag alldeles för mycket tid åt att försöka lösa upp knutar mellan individer och vara alla till lags, vilket bara ledde till att folk blev sura på mig i stället.

Snart insåg jag att vi faktiskt inte måste vara överens på jobbet jämt. Friktion skapar värme – och lite värme har väl ingen någorlunda hälsosam organisation dött av. Det leder snarare till framåtrörelse.

Chef har undersökt svenska chefers syn på det mesta genom åren: Sömnproblem, konflikter, sexliv, krisledarskap och kulturvanor. Nu gör vi något helt nytt. Med hjälp av Novus har vi vänt förstoringsglaset mot medarbetarna och undersökt vad 1 288 svenskar egentligen tycker om sina chefer. Och vilka egenskaper de längtar efter.

Drömchefen, helt enkelt.

Idealbilden som målas upp är knepig att få ihop i vardagen som mellanchef. Forskarna kallar det för ”hamburgersyndromet”: Chefen hamnar mitt emellan de stenhårda resultat- och effektivitetskraven uppifrån och medarbetarnas förväntningar på lyhörda, omtänksamma och snälla ledare.

Alla som någon gång har jämfört hamburgerkedjornas färgglada, fluffiga reklambilder med verklighetens hoppressade massa av trött, grått kött vet vad jag pratar om. Ibland är det ju faktiskt så man känner sig som chef – inte som något slags övermänniska. 

Frisören fortsätter muttra över hur Göran Persson, vår före detta statsminister, har förstört vårt land (ja, det mesta är tydligen hans fel). Och jag tänker att om inte ens en politiker lyckas formulera det ”alla” vill höra, då är nog loppet kört för oss andra också. Vi får fortsätta kämpa på bäst vi kan. Kanske lika väl det.

Calle Fleur, chefredaktör Chef

2 tips från calle fleur

Världens sämsta chef

Vårvintern har bjudit på ett inte oansenligt antal snösmockor. Mitt i den (förhoppningsvis) sista begav sig Chef-redaktionen ut i vimlet för att se spanska filmen Världens bästa chef på bio. En absurd dystopisk satir om en ledare som vill göra allt för sina anställda – men allra mest för sig själv. Kittlande tittning!

Livet på LinkedIn

På tal om absurdism kan jag varmt rekommendera Twitter-kontot @livetpalinkedin. En samling guldkorn som visar hur beskrivningarna av arbetslivet på den semi-professionella plattformen många gånger skiljer sig från … ja, det vanliga livet. Hurtigt självskryt och svåra selfies utlovas.

Skapa ett gratiskonto, läs Chef digitalt för

0:-

  • Tillgång till våra låsta artiklar och webinar gratis!

Skapa ditt gratiskonto

Se alla våra erbjudanden