Yvonne Sörensen, vd Berns: ”Vi har alla ryggsäckar att bära på”

Hon tycker själv att hon haft en rik barndom som gjort henne öppen, tolerant och förändringsbenägen. Ändå har hon skämts och inte pratat om den. Och vi får absolut inte haussa henne, säger hon.

”Jag vill inte ha en sådan där ’titta så bra det har gått för henne’-story”, säger hon med ett drag av skärpa i den varma och välpolerade rösten.

Yvonne Sörensen banar väg genom hotellentrén på Näckströmsgatan till den stora guldpläterade salongen på Berns i Stockholm. De gigantiska kristallkronorna är för tillfället omslutna av stora fisknät i vitt papper vilket gör den anrika lokalen lekfull. Hon har tillbringat mycket tid här sedan hon började som vd 2007, upp emot 70 timmar i veckan. Hon hejar glatt på all personal.

Yvonne Sörensen har aldrig tidigare berättat offentligt om sin barndom och är mån om att det kommer ut rätt.

När hon var vd på Svenskt Tenn gick hon en utbildning med den kände professorn i ledarskapsutveckling och organisationsförändring, Manfred Kets de Vries. Den gav henne viktiga insikter:

”Vi gjorde en 360-gradersprofil och fick bland annat måla en bild på vår uppväxt. Sedan körde han en halvdagsanalys med var och en av oss inför hela gruppen. Det är bland det bästa jag någonsin gjort. Här satt sex killar, alla framgångsrika inom finansvärlden, och jag fick höra storys som var helt otroliga. Vi har alla ryggsäckar att bära på. Livet består av glädje och sorg. Motgångar finns i allas liv, så efter den dagen känns inte min historia så fantastisk.”

Men Yvonne Sörensens kampvilja att vända ett minusresultat på 38 miljoner till en vinst på 15 miljoner kan nog ändå spåras tillbaka till barndomen. Hon gillar utmaningar. Likaså har hennes beslut att inte skaffa barn sin förankring i uppväxttiden.

”Jag vill inte vara beroende av någon, att skaffa barn innebär en stark beroendeställning. Och det oberoendet handlar så klart om uppväxten.”

Nog skulle många kalla henne maskrosbarn – och visst känns det som en revansch att den lilla flickan som en gång tvingades sälja Vakttornet nu bossar över ”syndens näste” – och målar ikoner på fritiden.

Men vi tar det från början.

Yvonne Sörensen föddes i Trollhättan och har en svensk mamma och en dansk pappa. Föräldrarna skildes när hon var två år, mamman hamnade på sjukhus och Yvonne fick först flytta till sin mormor som också blev sjuk, och därefter till ett barnhem i Värmland.

”Jag tror att mamma hade psykiska problem, vi har aldrig gått igenom det där”, säger hon.

Till barnhemmet kom en familj som sökte ett fosterbarn så Yvonne Sörensen hamnade i Södra Finnskoga, en mil från norska gränsen i en liten by som hette Bograngen.

”Det blev en trygg uppväxt”, konstaterar hon.

Pappan var skogsarbetare, flottade timmer på sommaren och arbetade med en stor häst i skogen om vintrarna. Mamman drev en kiosk. Skolan var liten.

”Jag hade en ett år äldre bror och kunde läsa redan innan jag började. Jag hade lätt för mig i skolan.”

Hennes bror hade det värre, han mobbades och lillasyster Yvonne, som redan då var lång, fick rycka in och försvara honom flera gånger. Hon minns att hon tog tag i en pojkes skjortkrage så att knapparna rök. Den episoden framhåller Yvonne Sörensen i dag som ett tecken på en tidig ledarskapsförmåga. Plus att hon senare blev elevrådsordförande i skolan.

När hon var i sexårsåldern tog hennes biologiska mamma kontakt igen. Hon dök upp med julklappar till jul med en ny man vid sin sida. Sedan fick Yvonne Sörensen vara hos dem i Stockholm på somrarna.

När hon skulle börja i femte klass hade hennes mamma blivit Jehovas vittne.

”Då fick jag plötsligen inte åka tillbaka till Värmland. Det var chockartat. Jag fick inte ha någon kontakt med min fosterfamilj, för sådana är Jehovas vittnen.”

På fem minuter har Yvonne Sörensen effektivt redogjort för sin svåra uppväxt. Hon tar en klunk av kaffet, letar reda på en pappersnäsduk. Men det är inte för att hon är rörd som hon torkar näsan. Hon använder sig av uttryck som chockartat, men är ändå helt kontrollerad i sin känsloyttring.

På frågan om vad hennes uppväxt ändå har bidragit med säger hon:

”Vad gäller mitt ledarskap tror jag att jag har nytta av att jag har stor förståelse för människor oavsett var de kommer ifrån. Dessutom är jag förändringsbenägen och har lätt att ställa om i nya situationer.”

Och den som har tvingats att leda sig själv under hela sin uppväxt blir onekligen bra på att leda. Yvonne Sörensen har haft ledande roller under hela sin karriär. Hon blev tidigt konferenschef på Esso Motorhotell i Kungens kurva och rekordung hotelldirektör vid 27 års ålder för Esso Motorhotell i Södertälje. Sedan dess har hon haft ansvar för ett antal hotell, bland annat i Bryssel, Paris och London.

Men vi backar bandet igen.

”Jag gick på bibelmöten och var ute och sålde Vakttornet. Värsta skräcken var att någon klasskamrat skulle öppna dörren, men jag brukar säga att det var då jag lärde mig att sälja.”

Från femte till och med nionde klass bodde Yvonne Sörensen med sin mamma i Vårby och gick i skolan i Huddinge. Men sedan var det stopp. Hon skulle inte få läsa vidare och gå på gymnasiet.

”De ville att jag skulle bli missionär eller något sånt i stället. Då bestämde jag mig för att flytta hemifrån. Och min mamma var ändå så trött på mig att hon släppte iväg mig. Efter det hade vi inte kontakt på tre-fyra år. Jag ringde till skolkuratorn, jag var ju ordförande för elevrådet, och fick berätta vad som hänt trots att jag skämdes.”

Skolkuratorn ordnade så att hon fick flytta in i en familj.

”Det blev en prästfamilj … och det var väl inte så bra. Nu fick jag gå i kyrkan i stället för till Rikets sal”, säger hon och skrattar.

Efter några månader fick hon i stället flytta hem till en klasskompis.

”En jättehärlig familj med fem egna barn, varav tre hade flyttat hemifrån. Där bodde jag under hela gymnasietiden. Det var en bra tid.”

Under skoltiden hade Yvonne Sörensen jobbat extra på Esso Motor Hotell i Kungens kurva, och efter studenten blev det två år på hotell i Genève. Det var där hon bestämde sig för att det verkligen var hotellverksamhet hon ville jobba med och inte juridik som hon först hade tänkt sig. Efter en kort avstickare till Egypten med en libanes hon förälskat sig i återvände hon till Sverige.

Först då tog mamman kontakt igen.

”Klart jag är arg. Hon har svikit mig och inte ställt upp. Det känner jag fortfarande. Så vi har inte någon speciell relation i dag. När vi ses börjar hon så fort det gått någon timme att tjata om att jag ska gå med i Jehovas vittnen.”

Sedan ett tiotal år tillbaka ägnar Yvonne Sörensen en del av den lilla fritid hon har åt konst. Hon målar bland annat ikoner, som en ödets ironi. Men ikonmålningen har inget med religion att göra för henne, hon gör det av meditativa skäl.

”Det är otroligt avkopplande.”

Yvonne Sörensen hade precis sagt upp sig på Svenskt Tenn för att åka till Mallorca och arbeta med en stor butik där, när en rekryterare ringde henne angående jobbet på Berns.

”Jag sa direkt att det där är stans kamikaze-uppdrag, för Berns har aldrig gått ihop ekonomiskt. Men han ville ändå ta en kaffe.”

Efter det träffade hon ägarna i London och till slut kom de överens.

”Jag gillar att vända företag när det är svårt – och detta var svårt.”

Det första hon gjorde var att åka upp på ekonomiavdelningen och gå igenom alla fakturor för att se vart pengarna tog vägen.

”Det var under den här tiden som jag började måla, eftersom jag förstod att jag behövde ha en ventil. Jag målade en tavla som är som ett öppet sår. Min konstlärare frågade direkt: ’Är det här Berns?’. För Berns var som ett stort blodflöde, vad jag än lyfte på strömmade det ut blod. Vi gick då 38 miljoner back, året innan var det 42 miljoner. Sakta blev allt lite bättre, men det tog flera år innan det slutade blöda.”

Då kom smällen med syndikalisterna som satte Berns i en facklig blockad. Företaget krävdes på 1,4 miljoner för att deras bemanningsföretag hade sagt upp sju anställda. Det blev en lång och bitvis otäck process där Berns så småningom blev frikänt. Yvonne Sörensen hotades och var tvungen att ha personskydd under ett halvår, men stod själv utanför Berns med vakterna på helgerna när aktivisternas kravaller pågick.

”Under den här tiden gick jag till en kostkonsult som mätte värden i kroppen. Hon ville skicka mig till sjukhus för jag hade så höga kortisolvärden (stresshormon, red. anm.) i kroppen.”

Efter att ha jobbat uppemot 70 timmar i veckan säger Yvonne Sörensen nu att hon har blivit bättre på att prioritera sig själv. Hennes ”duktig flicka-syndrom” har också avtagit, även om hon har kvar en släng av ”jag ska minsann visa dem”. Hon har också blivit bättre på att delegera.

”Nu går jag och målar varje måndagkväll, det är heligt. Sen tisdag, onsdag, torsdag … Ja, men jag går alltid hem sju, halv åtta på fredagar och sedan är jag ledig till måndag morgon. Jag känner trygghet i organisationen och har duktiga medarbetare. Att ständigt vara närvarande handlar ju om att man inte litar på folk.”

Med 15 miljoner i vinst 2013 och nya ägare i Stureplansgruppen pratar Yvonne Sörensen med ledningen om nya hotell. Hon börjar kunna Berns verksamhet nu och är redo för nya utmaningar. Tanken är att hon på sikt ska vidareutveckla hotellverksamheten.

Efter allt som hänt under uppväxten, har hon i efterhand konfronterat sina föräldrar?

”Jo, efter att min styvpappa dött, under tiden jag var vd på Svenskt Tenn, pratade jag och mamma vid ett tillfälle i fyra timmar. Det kändes jättebra. Jag ser likheter hos oss, framför allt det här med nyfikenheten. Vi är inte nära, men vi hörs och träffas. Hon har sin familj i Jehovas vittnen”, säger hon och tillägger:

”Kanske kan jag tala om försoning, men inte förlåtelse.”