Tjoffe Sjögren och hans städhjältar

Löneutbetalningar på 700 000 kronor om dagen. Hur länge skulle de klara sig innan de var tvungna att gå i konkurs?

Den frågan stod Tjoffe Sjögren med när pandemin bredde ut sig. Men innan han ens fick vittring på svaret hade han ställt om en del av verksamheten i sitt bolag, Städarna, till att sanera coronasmittade vårdavdelningar och äldreboenden.

Den första lördagen och söndagen i Katrineholm var han själv med och städade.

”Det var tragiskt, med flera äldre som gick bort under arbetspassen när vi var där. Det kändes viktigt att vara med på plats för att få förståelse för vilken påverkan det skulle ha på våra medarbetare emotionellt.”

Han ville också veta vad det innebar att jobba långa arbetspass på 8–10 timmar i full skyddsmundering.

”Jag hade längre skägg då”, säger han och gör en gest uppåt det varmt leende ansiktet.

”Det fick jag raka av. Annars håller munskyddet inte tätt.”

Vi är sju månader in i coronakrisen. Lobbyn på hotell Amaranten i Stockholm ligger öde. Det är gott om plats för att sitta med avstånd i sammetssofforna. Vid det här laget vet Tjoffe Sjögren att Städarna kommer att visa plussiffror även 2020. Men det höll på att kosta honom hälsan.

Han startade bolaget 2009 när han var 21 år eftersom han aldrig hann städa när han pendlade mellan Stockholm och Norrköping. I dag är Städarna Sveriges näst största hemservicebolag efter Hemfrid. Med 800 anställda från ett 50-tal länder på ett 20-tal orter.

”Vi är vana vid en tillväxt på 60–100 procent per år, men nu är vi nere på kanske 20. Efter ett förvärv för några veckor sedan fick vi 200 kolleger till. Vi har klarat oss väldigt bra.”

Frånsett ”den lilla detaljen” att han själv inte tog sig ur sängen.

”Jag genomled den första vågen av krisen, men sedan checkade hjärnan ut. Alla visa personer omkring mig hade sagt att det skulle hända, men jag sa bara: Nej, nej, då skulle det redan ha hänt. Jag var väl jävligt naiv. Förra året hade jag 1 300 möten, renoverade ett stort hus, jobbade alldeles för många timmar och så corona på det. Och ändå blev jag förvånad.”

Han glömmer att nämna de 30 bolag han på ett eller annat sätt är involverad i och de åtta styrelseuppdragen.

Tjoffe Sjögren blev sängliggande i över två veckor, kunde inte annat än vänta på att energin skulle återvända.

”Batterierna var helt slut. Det blev svart, även om jag inte var deprimerad. Jag hade ont i nacken, ont i huvudet, var så trött.”

Heltidssjukskriven i fyra månader – och det är inte över än. Han dras fortfarande med yrsel som han misstänker är kristall­sjuka. Om några veckor hoppas han kunna gå upp från 75 procent till heltid.

”Och då är det 100 vanliga procent. Jag jobbade ju minst 200 procent innan.”

Men hela organisationen har ställt upp under hans sjukfrånvaro. Han är tårögd över medarbetare som skickat saker på teman som de vet att han älskar. Som Tomas Ledin-böcker och rymdpussel. Och hans kompanjoner som direkt gick in och tog över ansvaret.

”Jag syns mycket utåt men vi är ju en grupp som driver det här bolaget tillsammans.”

Den fem man starka ledningen för Städarna Sverige är alla delägare och operativa i bolaget. En av dem är ekonomichefen Ulrik Hollman, som Tjoffe Sjögren har hängt med i över 20 år. De har gjort det mesta tillsammans. Från att sommarjobba till att kliva in som de första investerarna när mobilskalsbolaget Ideal of Sweden var på väg att gå i konkurs. Den, och andra investeringar som duon gjort, har lagt grunden till det överskott Tjoffe Sjögren har i dag – och möjliggjort köpet av Norrköpings näst dyraste hus förra året, där han lever med sambon Eleonor Léone. Men mer om det lite längre fram.

Den senaste personen som kom in i ledningsgruppen är Filip Printzell. En av superstjärnorna, som Tjoffe Sjögren kallar sina vd:ar i de olika bolagen.

”Han startade Städarna Motala men nu har vi gjort honom till delägare även i Städarna Sverige. Han är född 1997 men klok som om han vore född 1967.”

Det är så mopparna dras. På Städarna. Snittåldern på vd:arna i de olika dotter­bolagen är påfallande låg, runt 27-28 år. Ofta rekryteras personer som visat framfötterna hos Ung Företagsamhet.

”Det är en möjlighet att rekrytera en vansinnigt bra person som alla borde vilja ha, men som ingen ännu förstått att de behöver i sin organisation. De får en chans hos oss som de annars skulle fått först tio, femton år senare. Vi ger dem rätt förutsättningar, tid att göra fel, lära sig och komma på något nytt kring den roll de fått.”

Varje vd i en ny stad görs till delägare, vilket enligt Tjoffe Sjögren ger stor ut­­växling på tillväxten. Städarna Sverige är moderbolaget som är majoritetsägare till cirka 95 procent i de andra bolagen.

”Det är inte franchise, inte ett medlemsföretag utan en koncern. I respektive stad är det den lokala vd:n som tar besluten och är den som syns. Det blir ett tydligt ledarskap.”

Han berättar om en tjej i Katrineholm, Ebba Bauer Zetterholm, som visat framfötterna genom att ha fem olika jobb. När han 2014 gav henne fria händer att starta Städarna i Katrineholm var hon bara 19 år men gjorde den snabbaste starten i företagets historia. Bland annat genom att kontakta och boka in möten med företag via Facebook.

”Det trodde man ju inte var möjligt. Men eftersom hon inte kunde något hade hon inte heller några gränser för vad som skulle vara möjligt.”

Tjoffe Sjögren älskar tillväxt. Så mycket att företaget har en symbol för det, en raket. Han drar upp tröjärmen och visar att han till och med har den tatuerad på armen.

”Jag skulle aldrig kunna vara med i något sammanhang där det inte finns en utveckling. Tillväxt är helt nödvändigt för mig. Och ju större tillväxt desto bättre förutsättningar kan vi skapa för medarbetarna.”

Han ser städarna i koncernen som hjältar – städhjältar – och månar om deras trygghet på flera plan.

”Vi har något vi kallar 100 procent trygg. Det är jag ute och pratar så mycket om, att jag tror att folk snart spyr på mig.”

Parollen ”100 % trygg” innebär bland annat att alla, ja alla, oavsett nivå i företaget, har mandat att säga upp de kunder som de inte känner sig trygga med, som inte respekterar dem och deras värderingar med noll tolerans mot sexism och rasism.

”Det händer titt som tätt, ja flera gånger per år, att vi kastar ut en kund. Nyligen hade vi en stor byggaktör som var nedvärderande i sin jargong, och en annan gammal kund dök helt plötsligt upp naken vid städtillfället och började ta på sig själv, vilket vi givetvis polisanmälde.”

I en tid när anställningstryggheten på många håll luckras upp, är alla som jobbar i Städarna-koncernen anställda, ingen jobbar via bemanningsföretag. Målet är att tillsvidareanställa i så stor utsträckning som möjligt.

”Vi ser det som en tydlig framgångsfaktor att våra medarbetare är trygga och då behöver de självklart även ha en trygg anställning”, påpekar Tjoffe Sjögren.

Av före detta hållbarhetschefen på hamburgerkedjan Max har han ”snott” en modell för utveckling av och syn på medarbetarna.

”Vi träffades i Åre för sex, sju år sedan. Det var första gången jag sprang på det här med värdegrund. Det var en religiös upplevelse för mig. Du vet, när man varit inne och nosat på något men inte fattat vad det är – och så faller polletten ner. Det är en stor del av vår framgång.”

Han hejdar sig och säger lite ursäktande:

”När jag pratar och tänker skenar det iväg. Du får plocka ihop det jag säger på ett vettigt sätt. Det är både en för- och nackdel att ha adhd.”

Den diagnosen i kombination med dyslexi ställde till det i skolan.

”Jag var så kass. Ingen av mina gamla lärare trodde på mig utan undrade vad det skulle bli av mig.”

Klasskamraterna var inte bättre. Tjoffe Sjögren blev muggdoppad, kastad i Göta kanal, inlåst i skåpen. Han fick till och med byta skola för att han var så mobbad.

”Många kan anklaga mig för att ha en ekonomisk drivkraft, men för mig handlar det om revansch.”

Det gör att artikeln du läser just nu kommer att sättas in i hans pressarkivpärm tillsammans med de andra 400–500 artiklarna om honom som han skrivit ut och plastat in.

”Jag har gjort det till en ritual. Jag vet att mina gamla lärare och mobbare läser artiklarna. Någon lärare har kommit fram och bett om ursäkt, andra låtsas som det regnar och några av dem som säkert hade det hemskt hemma och därför tyckte det var okej att slänga ut mig genom ett fönster, ja, de lever inte i dag.”

Hans starka värderingar och självkänsla, mobbningen till trots, har han med sig hemifrån.

Tjoffe Sjögrens mamma ritar värmeledningskartor. Hans pappa, som var en riktig föreningsmänniska, gick bort för fem år sedan.

”Vi stod långt ifrån varandra åsiktsmässigt. Han var mer lagd åt vänster och tyckte det entreprenöriella var fult, men var smygstolt när det stod om mig i tidningen. Vårt hem var öppet för människor från hela världen på besök.”

Pappan jobbade med bistånd i Lettland. Han tog med sig sin tolvårige son en vecka på jullovet och lät honom hjälpa till att arrangera en julfest på ett barnhem där. Det var så Tjoffe Sjögren började dj:a, vilket la grunden till den dj-verksamhet han sedan drev under flera år med uppemot 300 spelningar på skoldiscon och firmafester.

”Man blir klokare med åren och inser att man är mer lik sina föräldrar än man vill erkänna. Det pappa gjorde inom före­ningsvärlden är samma sak som jag gör på en annan plattform. Han var så arg på mig när jag flyttade till Stockholm när jag var 20. ’Vad ska du till de ensammas stad att göra?’ Och det där med entreprenörskap tyckte han var djävulens påfund.”

Utöver dj-karriären var Tjoffe Sjögren utbildad elektriker och jobbade extra som servitör på ett hotell utanför Norrköping när hans karriär satte av i en helt annan riktning.

Han sträcker på sig. Rösten förändras. Ögonen lyser lite extra. Man förstår direkt att det här är ett av livets ögonblick.

”Jag serverade ett gäng från Stockholm. Det visade sig vara en chef från Kanal 5, en projektledare på MTV Music Awards, hur coolt var inte det på den tiden, och en tredje kille som sa att han poppade popcorn och sålde biljetter på SF Bio. Jag tänkte att det var underligt att han fick vara med i de coolas gäng men han var så himla trevlig så det var nog därför. Vid tretiden på natten frågade popcornkillen om jag kunde tänka mig att flytta till Stockholm och jobba som säljare. Jag svarade ja på direkten, trots att jag precis fått mitt första elektrikerjobb i Norrköping och köpt en bostadsrätt. Då singlar han över sitt visitkort som landar perfekt framför mig. Det här är inpräntat i mitt huvud, den här höstdagen 2006. När jag tar upp det står det Daniel Johnsson, försäljningschef SF Bio.”

På måndagsmorgonen trotsade Tjoffe Sjögren alla tankar på att det nog bara var fyllesnack och ringde till Daniel Johnsson (numera Weilar, Primetimes grundare) och sa: ”Jag har fixat boende i Stockholm och har en polare som kan hyra min lägenhet så jag tänkte: när kan jag börja?”

Tjoffe Sjögren fick jobbet som säljare på SF Bio. På den vägen är det.

Sitt engagemang i Städarna ser han på en evighetshorisont. Han återkommer ständigt till hur kul han tycker att det är. Han tackar notoriskt nej till intresserade riskkapitalbolag, men har ändå börjat tänka på vad han ska göra när han blir stor.

”När jag har varit koncernchef i mer än 20 år är det nog dags att lämna vidare till någon annan som tar det dagliga. Jag har gjort många goda affärer, jag lever ett bra liv och har trygghet. Jag behöver inte mer än det jag har. Så det överflöd jag har när jag är 40 och ska varva ner och tänka på familj, det vill jag använda till att lösa något av världsproblemen. Det skulle kunna vara plasten. Jag fattar inte varför inte någon kommit till skott för det går att lösa. Mina ointelligenta pengar i kombination med min okunskap och ett spännande team kan kanske lösa några av problemen.”

Hans överflöd kan vara 50 miljoner kronor om sju år, men det kan lika gärna vara en halv miljard.

”Det går ju bra i de olika bolagen så vi får se hur det ser ut då. Det värsta som kan hända är att jag förlorar mitt överflöd men då kan jag i varje fall säga att jag försökt. Jag är väldigt stolt över det avtryck Städarna gör på nationell basis, över tid kan det kanske vara på global basis. Får jag sedan ta tag i något av de riktigt stora problemen … det kittlar jättemycket att stå där om ett par år.”