Pepparkaks-prinsens tuffa karriärresa: ”Gjorde bort mig”

Karriär – eller vänta; hur är det med den saken när man ärver sitt företag?

Nästan från födseln skolades Christoffer Sai Öberg in i rollen som arvtagare till familjeföretaget Nyåkers Pepparkakor i Västerbotten, så någon karriärplanering att tala om blev det aldrig.

”Att gå in i det egna familjebolaget är ett uselt sätt att göra karriär. För du gör ju ingen karriär, oavsett hur bra du gör ifrån dig, utan går bara och väntar på nästa generationsskifte. Det är först därefter du får möjlighet att kliva fram och göra din grej”, säger den 30-årige vd:n för Nyåkers Pepparkakor, med fabriker i Nyåker respektive Bjurholm och huvudkontor i Umeå.

Företaget har anor från 1930-talet. Två bröder Åström skickades då till södra Sverige för att läras upp till bagare. På 1950-talet tog de över Nyåkersbygdens café och la grunden till det pepparkaksbolag som långt senare, 1999, köptes av Christoffer Sai Öbergs pappa Lennart. I dag är Christoffer ägare till bolaget tillsammans med storasystern Sofie.

”Min uppväxt var som en Lars Norén-pjäs”, säger han på sitt rättframma sätt och förklarar:

”Det var mycket bråk hemma, ja. Att familjen inte fungerade var heller ingen bra förutsättning för en normal karriär, eftersom jag inte hade det här sociala nätverket att falla tillbaka på. Men för att skapa en överlevare var förutsättningarna perfekta. Att börja med lite krävde mycket motivation.”

Christoffer Sai Öberg kompenserade med att göra bra ifrån sig i skolan.

”Där var jag den ordningsamma killen och väldigt ordentlig.”

När han var 21 köpte hans pappa en mindre kakfabrik åt honom, Kakbagaren i Vingåker. Han skulle lära sig branschen från grunden och ur nya perspektiv. Christoffer Sai Öberg fick ett år på sig att bli kakfabrikör ”på riktigt”.

”Det gick åt helvete. Jag gjorde bort mig totalt i Vingåker, så pass att jag var tvungen att lägga ner fabriken. Jag tog det hårt. Tänkte att nu kommer jag aldrig tillbaka. I efterhand kan jag tycka att erfarenheten är värdefull, och att det ändå var bra att misslyckandet skedde i det mindre formatet. En bra vd har erfarenhet av företag på obestånd”, säger han och tillägger:

”Jag drog också slutsatsen att det är skillnad på vad man tror sig kunna, och vad man faktiskt kan. Har du den kännedomen, finns förutsättningar för att bli väldigt duktig på nästan vad som helst.”

Christoffer Sai Öbergs dröm var att skapa en ny typ av pepparkaksbolag, expandera och sälja kakor över hela världen. Han ville inte jobba så lokalt som pappa Lennart hade gjort.

”Men efter Vingåker var jag less. Det var hårda dialoger i familjen och tuffa tider, helt klart. Norrlänningar ska ju vara olyckliga och jag var ett fint exempel på det.”

Christoffer Sai Öberg, som hade stormtrivts i lumpen i Enköping, bestämde sig för att byta spår och ta anställning hos Försvarsmakten som menig soldat.

”Jag ville hitta en annan situation och göra något eget. Jag ville inte ha ansvar, vara chef, eller syssla med bolagsstyrning, eller ekonomi överhuvudtaget.”

Han skulle precis sätta sig på bussen söderut mot regementet, då fadern övertalade honom att göra ett nytt försök: ”Jobba med mig, så gör vi det här tillsammans.”

”Jag accepterade. Dels för att jag älskade min pappa, inget snack om saken. Dels för att han faktiskt öppnade sig för mina drömmar om bolaget.”

Men snart uppstod nästa kris. Fadern insjuknade i cancer, och dog. Modern anklagade därefter sina barn för att ha lurat till sig företaget på faderns dödsbädd. Christoffer Sai Öberg och hans syster stämdes tre gånger innan en förlikning kom till stånd. När han slutligen tog över det operativa ansvaret, visade sig bolaget vara närmast konkursmässigt.

För att bättra på sina chanser i affärsvärlden och åstadkomma en vändning, började Christoffer Sai Öberg utöver allt annat studera på prestigeuniversitetet Harvard i USA.

I dag har Nyåkers Pepparkakor en fin vinstmarginal och är näst störst i världen på pepparkakor. 40 procent av kakorna går på export, till Japan och USA bland annat.

”Det kunde gått åt skogen, men jag valde att kämpa. Och jag ska ärligt säga att utan stödet från de anställda hade jag aldrig orkat. Jag glömmer inte bort dem som stått vid min sida när det gungat.”