Nu vågar hon berätta om sin bipolära sjukdom

BARA NÅGRA TIMMAR före vår intervju berättar hon för sin vd. Berättar det som hon aldrig tidigare vågat prata om på sin arbetsplats – knappt ens avslöjat för sina vänner. Av rädsla att bli utdömd som icke arbetsför och utan verklighetsförankring.

Sara Jarmakowski Svanbom är affärschef på samhällsbyggarbolaget Tyréns och har bipolär sjukdom, typ 2.

Hon blir inte manisk men drabbas av så kallade hypomana faser, varvat med perioder av nedstämdhet och orkeslöshet.  

”När det yttrar sig i extrem kreativitet och stor arbetskapacitet är det ingen som tänker att det också är något som inte är friskt”, förklarar hon. 

”Man ska inte glorifiera det men uppåtperioderna har alltid varit min styrka. Och just för att det har genererat ett så positivt utfall har jag heller aldrig blivit ifrågasatt. Men det har varit på bekostnad av mig själv som person.” 

Vi möts på Tyréns Stockholmskontor vid Medborgarplatsen på Södermalm.

Företaget har varit med och byggt bland annat Femöresbron i Norrköping och Norrbotniabanan, och är inblandade i Gasklockan 2 – Stockholms nya kulturscen, och Nobel Center.  

Sara Jarmakowski Svanbom är dock ingen stockholmare utan bor och jobbar i Malmö, men som ansvarig för affärsområdena i södra och västra Sverige är hon ofta i huvudstaden.  

När hon lägger upp sin dator på bordet i konferensrummet går det inte att låta bli att lägga märke till det stora glittrande Upp och ner-klistermärket.  

”Det har suttit på min dator ganska länge, men hittills har jag bara fått en enda kommentar om den”, säger hon.  

Den nu 40-åriga affärschefen har dragits med depressioner i hela sitt liv men också förstått att något mer var fel.

Det var först när hon kom i kontakt med Henrik Wahlströms Instagramkonto (Chef intervjuade honom i nr 12/2021 efter att han ”kommit ut” i sociala medier med sin bipolära sjukdom) som hon började misstänka att det var bipolär sjukdom hon led av.  

Det är Henrik Wahlström som tagit fram Upp och ner-symbolen, som en symbol till stöd för dem som kämpar med psykisk ohälsa och för att visa dem som hemlighåller sin diagnos att det finns allierade runt omkring.   

”Mitt liv har gått i cykler, upp och ner, och jag förstod att majoriteten av människor inte fungerade så. Att de inte går ’all in’ för att sedan släppa, falla undan och bli deprimerade eller normala ett litet tag för att sedan hitta något nytt som man går all in i.” 

Sara Jarmakowski Svanbom har även Upp och ner-symbolen tatuerad på underarmen tillsammans med ordet ”LEVA” i versaler.  

”Jag vet att jag inte ska säga det högt, men det finns en sådan glädje och kraft i hypomanierna. Har du aldrig varit där kan du inte förstå hur härligt det är. Det har varit svårt för mig att acceptera att jag då måste begränsa mig och säga att det inte är bra.” 

Hon är noga med att påpeka att hypomanierna aldrig slagit över, eller ”spårat” som hon uttrycker det. Däremot har hon kraschat de gånger hon inte haft kraft att reglera dem. Tillståndet kan vara i dagar, veckor eller månader då hon gör för mycket, driver sig själv för hårt och sover  för lite.

Till slut orkar inte kroppen mer.  

Depressionerna som följer på hypomanin varierar i grad, ibland är det enklare, ibland svårare att ta sig ur dem. Hon lyckas dock alltid göra sitt jobb, även om hon är mer tystlåten och inte har så många nya idéer.

Hon betonar dock att sjukdomen yttrar sig olika hos olika personer.  

”Jag kan sitta i möten och vara ganska fungerande, men när jag kommer hem kan jag knappt prata med familjen utan går och lägger mig.” 

Hemma finns hennes man, Johannes, som hon träffade redan som 16-åring, och deras tioårige son, Simon.  

”Jag har en jättefin relation med min pojke, men Johannes får dra ett betydligt större lass därhemma för att jag ska orka. Det är en överenskommelse vi har.”

Hon har precis genomfört en stor omorganisation av ett affärsområde som gick i sank under covidpandemin. Vänt affären till plus. 

”I normalperioder har jag också väldigt mycket driv och energi, vilket gör att det ibland är svårt att veta vad som är vad. Men under mina hypomanier blir jag extra övertygad om det jag gör och jag ger mig inte förrän jag lyckas. Energin är oändlig. Samtidigt har det svajat rejält och tärt på mina krafter.” 

När omorganisationen väl var i hamn blev Sara Jarmakowski Svanbom utbränd, och efter ett halvår övergick det i en mer depressiv fas och hon sjukskrevs fem veckor på halvtid. 

”Försäkringskassan sa då att jag behövde byta tjänst. ’Du kan inte ha bipolär sjukdom och vara chef. Därför kan du inte heller vara sjukskriven, om vi inte hittar en ny tjänst till dig.’ Men jag ville inte ha en ny tjänst, det här var första gången jag varit sjukskriven.” 

Hon återgick därför till arbetet redan efter två veckor och började jobba heltid igen, berättar hon. 

”Jag kan förstå om man är långtidssjukskriven att man måste börja fundera på något sådant. Men jag kan hantera hög press, och alla människor måste kunna bli sjukskrivna någon gång. Det beskedet tog mig hårt.” 

Men hon insåg också att hon behövde ta hjälp. Med hjälp av sin läkare och sin psykolog fick hon ganska snabbt en bipolär diagnos och rätt medicin. 

Den enda person på arbetsplatsen som sedan länge varit insatt i hennes sjukdomssituation är Sara Jarmakowski Svanboms närmaste chef Andreas Behm Fredin. Han tvekar inte om att hon klarar chefsjobbet utan är stöttande och förstående, berättar hon.

När hon kom tillbaka från sjukskrivningen kom de därför gemensamt fram till att plocka bort vissa av hennes arbetsuppgifter temporärt så att hon skulle få färre att fokusera på.  

”Jag valde också att vara mindre extern. Jag orkar inte träffa så mycket folk under de här perioderna.”  

Inför andra har hon tidigare inte varit helt öppen med sin sjukdom. Medarbetarna vet dock att hon kämpar med psykisk ohälsa och depressioner.

Hon har också tagit på sig en ambassadörsroll, föreläser och skriver inlägg på Linkedin om psykisk ohälsa. Men det har varit svårt att berätta hela bilden för till exempel de chefer som hon leder.  

”Fördomarna om bipolära är ju att det är personer helt utanför verklighetsspektrumet. Medan jag ser mig som en person som fungerar”, säger hon. 

Hon har upptäckt att hon kan nyttja sina höga energinivåer under hypomanin, och den kreativitet som kommer ut av den. Så länge hon inte gör det för mycket. Även om hon är full av idéer och ser en chans att klara av allt på att göra-listan måste hon lägga band på sig och ge sig hem i tid.  

Hon har också tvingats hitta strategier för att få allt att fungera, där regelbundenhet är a och o. Hon går upp samma tid varje dag och går och lägger sig samma tid, dricker ingen alkohol, tränar och äter regelbundet.  

”Jag drivs av förändring som ledare, och är i en bransch där det går att driva mycket förändring. Ibland kan jag springa lite för snabbt. Risken är då att jag gör allt jobbet själv för att jag vill så mycket. Men med tiden har jag lärt mig dels att be mina medarbetare hejda mig när jag sprutar ur mig för många idéer, dels att själv backa och se till att jag har medarbetarna med mig.”  

Det som kan skapa störst problem för henne med sjukdomen i relation till chefsrollen är stress. Stress löser lätt ut ett skov, både upp och ner, och stressen hos chefer är ju överlag hög, konstaterar Sara Jarmakowski Svanbom.  

”Så har det varit för mig tidigare också, men de senaste 1,5 åren har jag varit stressfri med några få undantag”. 

För att komma dit har det krävts konstant och hård prioritering. 

”Det är något alla borde jobba med. Men jag tror att man gör det först när man hamnar i en situation där man måste. För mig var det valet mellan att jobba med något annat eller vara i den roll jag är och som jag tycker så mycket om.” 

När hon står där med 20 projekt som hon förvisso tror sig kunna genomföra, har hon i dag lärt sig att det kommer att ta för mycket energi och skapa för hög stress, och att hon riskerar att krascha. Nu för hon i stället ner idéerna i en bok och låter dem marinera. Först efter några veckor tittar hon på dem igen och bestämmer sig för att ta tag i några få av dem.

Hon strukturerar och skapar en plan framåt. Sedan jobbar hon enligt plan. 

”När jag går ner i en mer depressiv period har jag planen att förhålla mig till. Den strategin har fungerat väldigt bra för mig.” 

Men hon hymlar inte med att det är utmanande att arbeta under de mörka perioderna. När depressionen blir djup blir världen grå. Inget känns roligt. 

”Jag blir väldigt negativ. Jag brukar inte uttrycka det men i mitt huvud är det tråkigt. Jag måste påminna mig själv om att jag normalt sett tycker att detta är roligt för att lyckas driva mig framåt.” 

Vintrarna är speciellt svåra. Sara Jarmakowski Svanbom har haft det tufft även denna vinter. Även om hon nu med hjälp av medicinerna fått lägre dalar och inte fullt så höga toppar finns svängningarna fortfarande.  

”Jag berättade för en kollega förra året att jag hade en depression. ’Det kan man inte tro, du som alltid ser så glad ut med strålande ögon’, sa han då. Det är något jag lärt mig göra, men det tar enormt mycket energi att hålla uppe den fasaden.”  

Det har nu gått nästan tio år sedan hon började på Tyréns, då som akustiker. Det var lite av en slump efter ett tips från en kompis.

Sara Jarmakowski Svanbom har en master i industriell miljöekonomi och var okunnig om buller och akustik, men blev efter kort tid chef för akustikavdelningen. Sedan har hon befordrats flera gånger och haft flera olika chefsbefattningar. 

Simon Kyaga, överläkare i psykiatri, la redan för tio år sedan fram forskning som visade att personer med bipolär sjukdom, oftare än andra, har en påtaglig ledarskapsförmåga i tidig ålder.

Enligt Karolinska Institutet har man även sett detta i praktiken. I ett pressmeddelande om Simon Kyagas upptäckt nämner KI flera historiska ledare, som exempelvis Winston Churchill, Abraham Lincoln och Napoleon Bonaparte, som anses ha haft bipolär sjukdom.  

”Det har aldrig varit en drivkraft att jag skulle bli chef. Men i alla sammanhang får jag ansvar. Jag gillar att vara med och besluta, kunna påverka. Det är tufft för alla att vara chef, speciellt i en lågkonjunktur, och jag utvärderar kontinuerligt om det är värt det. Jag måste vara brutalt ärlig, jag får inte köra slut på mig. För det får aldrig igen gå ut över mitt familjeliv. Den dagen det gör det, är det inte längre värt det.” 

Vad sa då Cecilia Granath, vd på Tyréns, när du berättade om din psykiska ohälsa?  

”Hon är en så otroligt varm människa. Jag kände tryggheten i att berätta utifrån att hon har sett min resa här. Hon blev bara positivt nyfiken. Samma reaktion som jag möttes av hos min närmaste chef när jag berättade för honom långt tidigare. De har båda sagt att det här förändrar ingenting. Nu har jag även berättat för min divisionsledning.” 

Reaktionen som Sara Jarmakowski Svanbom fått stärker henne i beslutet att det är dags att prata mer öppet om psykisk ohälsa och sin egen sjukdom.   

”Jag blir tokig av att vi bara lägger locket på och ingen vågar lyfta ämnet. Tittar jag i chefsleden tror jag att jag någon gång har hört Eniros vd berätta att han har bipolär sjukdom. Annars är det ingen någonsin som pratar om det. Det handlar inte om att glorifiera eller normalisera, utan enbart om att det finns väldigt mycket diagnoser i chefsleden också.” 

”Och det handlar om att vi måste vara mänskliga och skapa förebilder ute i verksamheterna. Jag tror att det ger medarbetarna trygghet.” 

Rent statistiskt borde det finnas ytterligare 20–40 personer med bipolär sjukdom på Tyréns, enligt Sara Jarmakowski Svanboms uträkning, om det drabbar 1–2 procent av befolkningen. Med samma statistiska räkneexempel skulle i så fall ytterligare 500 av hennes medarbetare någon gång ha kunnat drabbas av en depression och lika många, 25 procent, av ångestsyndrom.  

 ”När man kopplar statistiken till ett bolag på det sättet förstår man hur många det är som är drabbade och inte pratar om det. Och det är att trycka bort något som påverkar väldigt många i vårt arbetsliv.”