När Chef klampade in bland fördomar och stereotyper

”Fem kvinnliga toppchefer om sin sensualism”, (Chef nummer 9, 1996), ”Svart och invandrare – ingen glömmer chefen Frederick” (11, 1996) och ”Jag vågar inte tala om att jag är bög” (2, 1998) är några exempel från Chefs tidiga år, där formuleringarna inte riktigt klingar klockrent.

”Om de skrivits i dag skulle man nog snarare ha satt ljus på arbetsplatsen, som icke tillåtande eller tillåtande, och lagt ansvaret för att driva frågorna på arbetsgivaren. Här är det i stället bara individerna själva som får säga ’jag får inte lov att komma ut’ eller ’kunderna blir förvånade eller rädda när en svart person kommer’. Och man hade antagligen lyft fler goda exempel om artiklarna skrivits i dag”, säger Seher Yilmaz.

I artiklarna finns dock en del som håller än, tycker hon.

”Det är ju fortfarande diskussioner om att de kvinnor som lyckas kanske blir mer som cheferna de tidigare sett, som varit män. Även om vi i dag inte skulle prata om det på det sättet. Och det är klart att det fortfarande finns arbetsplatser där det inte är okej att ha en normbrytande sexualitet. Människor är tyvärr också fortfarande misstänksamma mot personer med utländsk bakgrund. Där nämns att han måste jobba 110 procent, kämpa hårdare än andra, och det gäller ju för alla normbrytare.”

Ur Chef 1996.

Men skillnaden mellan hur man skrev om de som bröt mot normerna i chefsleden i mitten av 1990-talet och hur man ser på frågorna nu, 20 år senare, är ändå tydlig.

”Man skulle ju inte fotografera en framgångsrik person i dag genom att hon sitter på sitt skrivbord på det sättet, i det sammanhanget. Jag tror också att det skulle kännas alltför undervärderande av mäns kompetens att i dag låta någon säga ’Män är som djur. Parfym och urringningar lockar som ett parningsrop’.”

Man måste fortsätta lyfta de goda förebilderna, också för att fler ska bli toleranta och accepterande.

Också att tillskriva kvinnliga chefer egenskaper som mjuka värderingar tycker Seher Yilmaz är förlegat, liksom att tala om sex och makt på det sättet som görs i texten.

I artikeln om chefen som är svart och in­­vandrare nämner hon tipsrutan för att lyckas som chef och invandrare – som innehåller högst allmängiltiga tips om att vara sig själv och lära sig delegera. Och i intervjun med chefen som är homosexuell och inte vågar komma ut på sin arbetsplats finns en faktaruta med rubriken ”Är homosexualitet okej i din bransch?”.

Ur Chef 1998.

”Nähä, och vad ska jag göra om jag läser den här artikeln och råkar vara läkare, där det sägs att det inte är okej? Det är ju inte så att det uppmanar till ett bättre beteende på nåt sätt”, säger Seher Yilmaz.

Vad är det då som har hänt under de här 20 åren?

Seher Yilmaz tar upp förändringar på det politiska planet, nya diskrimineringslagar, men också skillnader i livsstil. Att vi inte lämnar vårt privatliv hemma när vi går till jobbet i dag spelar roll – troligtvis gör det att det blir svårare att stanna på en arbetsplats där man känner att ens sexuella läggning inte skulle accepteras.

Men den viktigaste skillnaden tror hon ligger i att man blivit bättre på att låta bra exempel synas.

”Desto fler känner nog ’jag har utländsk bakgrund och kan ta mig in’. Man måste fortsätta lyfta de goda förebilderna, också för att fler ska bli toleranta och accepterande.”