Livskrisen fick Helga Baagøe att ompröva sitt ledarskap

Den dagen som Helga Baagøe inte längre klarade av att hålla ihop sin chefsroll fick hon vittring på vad ett gott ledarskap egentligen innebär.

Hon hade varit framgångsrik i många år, som informationschef på TV4, presschef på Posten och vid den aktuella tidpunkten headhuntad till Icon Medialab av Postens förre vd Ulf Dahlsten.

Men hennes ledarskap hade inte fungerat hela vägen ut. Hon hade stött på patrull och grubblat över vad hon gjort fel.

En tragisk olycka kom att bli vägen till ett nytt slags ledarskap.

Det här berättar Helga Baagøe i Sveriges Kommunikatörers podcast misstag i höstas. Hon var då mellan jobb efter att ha lämnat SJ som kommunikationsdirektör i februari och reflekterade öppet och ödmjukt över sitt ledarskap.

När vi ses en snålblåsig dag mitt i det vintergrå är Helga Baagøe nyklippt. Hon skojar om att hon har tid med sådant nu när hon inte längre jobbar 60–80 timmar i veckan. Hon har en lätt drastisk – och ironisk – humor.

Men vi tar det från början – från när Helga Baagøe blev chef över en natt.

Året var 1990 och hon gick hem i influensa som ordinarie medarbetare på nystartade TV4:s informationsavdelning och kom tillbaka några dagar senare som chef.

”Ingemar Leijonborg (en av TV4:s ägare och grundare, reds anm) ringde när jag låg i feberdimmor och berättade att min chef hade fått andra saker att göra och frågade om jag kunde ta hans jobb. Så när jag kom tillbaka var jag chef över mina kompisar. Jag tyckte att det var jättesvårt”, minns Helga Baagøe när vi slagit oss ner i en hotellounge i Stockholm.

”Vi hade varit ett tajt gäng som jobbade hårt och hade mycket skoj tillsammans. Vi var ju med om något unikt, vi startade en ny svensk tv-kanal. Men jag fick för mig att man skulle vara en helt annan som chef, så jag kände att jag måste ta ett steg tillbaka eller åt sidan.”

Hon slutade att umgås med sina arbetskamrater.

”Viss distans bör man ha som chef. Man kan inte vara kompisar, det är inte vettigt och sunt. Det är att lägga en börda på medarbetarna. Man kan inte förvänta sig att bli bjuden på fika och man ska inte vara sist kvar på personalfesten. Men man ska absolut inte ha den stora distans som jag skapade.”

”Jag trodde också att jag förväntades ha alla svaren.”

Helga Baagøe utgick från att chefer blir chefer för att de är bäst på sitt område. För henne var chef ett begåvningsmått i absoluta tal.

”Man kommer ganska långt med att vara en erkänt duktig specialist. Och det var jag. Folk visste att om vi gör som Helga säger så blir det bra, för hon har kvalitetstänk och är noggrann. Men det lyfter aldrig på riktigt. När du själv tror att du har alla svaren missar du de alternativa lösningar som medarbetarna kan ha. Jag hade kunnat lyssna mer, tagit in andra perspektiv och undvikit en och annan konflikt om jag hade varit lite mjukare. Det tog lång tid innan jag förstod det.”

Att visa att man inte har alla svaren, skapar en mänskligare miljö där man också släpper fram andra.

Helga berättar om en kollega vars rakhet hon uppskattar:

”Hon sa: ’Men Helga, det är ingen idé att anstränga sig fullt ut med dig, för man vet att du alltid vill ha det på ditt sätt.’ Den kommentaren glömmer jag aldrig.”

Det som gjorde att Helga Baagøe ändrade sin ledarskapsroll hände i bråkdelen av en sekund, även om förändringen gått successivt: Hennes man körde av vägen och bröt nacken.

”Det var bokstavligen en fråga om liv och död ganska länge, och en fråga om att bara orka leva.”

När den värsta krisen var över återvände Helga Baagøe till Icon Medialab på 25 procent. På rätt darriga ben. Hela hennes och makens liv var förändrat. Hennes man, Martin Engqvist, var förlamad från nacken och ner, och behövde hjälp av assistenter dygnet runt. Då, närmare ett halvår efter olyckan, var han fortfarande i chock och helt innesluten i sig själv.

”Jag var jättetrött och själv i chock. Skör och osäker, utan koll på vem jag var. Jag hade rest fram och tillbaka till Karolinska osminkad och i samma tröja i månader. Min värld var pytteliten från att jag tidigare befunnit mig i it-hajpens mittpunkt och pendlat mellan Bryssel och Stockholm. När jag kom tillbaka till jobbet klarade jag inte av att upprätthålla de två personligheter, Helga privat och Helga professionellt, som jag bestämt mig för på TV4. Jag orkade inte utan fick vara den jag var.”

När hennes arbetskamrater förstod att hon inte skulle gå sönder om de skämtade lite med henne kom det fram att hon var lättare att ha att göra med nu när hon var mer sig själv.

”Det gav mig en tankeställare, även om det tog ett tag innan polletten ramlade ner och jag kunde omsätta det i mer reflekterande termer kring vad det var för ledarskap jag bedrivit tidigare.”

Långt senare berättade Helga Baagøe om sitt chefskap för en kollega, som utbrast: ”Hur fan tänkte du, hur kunde du tro att du är en bra ledare om du inte är dig själv?”

”Det blev så tydligt när han sa det. Successivt började jag utforska ett nytt ledarskap. Det var inte helt lätt. Vad var mitt berättigande som chef om jag inte var den som har alla svaren? Numera ser jag att det i stället handlar om att ställa frågorna, att kvalitetssäkra det man vet och kan förutse, för att sedan skapa något nytt tillsammans. Att visa att man inte har alla svaren, skapar en mänskligare miljö där man också släpper fram andra. Jag kan i dag se att när jag är mer autentisk blir jag mer trygg.”

Det leder också till ett mer strategiskt ledarskap, konstaterar hon och tillägger:

”Och ett modigare.”

”Jag har alltid fått beröm för att jag har varit noggrann och väl förberedd. Men när mina svar är slut är gränsen nådd och därifrån kommer man inte vidare.”

Hon betonar att om man låter sina medarbetare ta risken att misslyckas, då måste man också finnas där som chef och ta smällen.

”Det vågar jag påstå att jag alltid har gjort. Några av mina företrädare har lärt mig att aldrig lämna medarbetarna i sticket. Den som har gjort bort sig är olycklig så det räcker, då är det viktigt att man står kvar och skyddar personen. För hur ska medarbetarna någonsin våga igen om chefen inte fanns där den första gången det small?”

Många av Helga Baagøes medarbetare har också sagt till henne att de känt sig sedda och fått mycket stöd och frihet. Det hon däremot inte riktigt kan hantera är de medarbetare som hon upplever inte anstränger sig.

”Jag har svinhöga krav på mig själv, och därmed också på mina medarbetare. Men jag menar verkligen att det är okej att misslyckas bara man tar ansvar för det. Om man så kommer fem i tolv. Men när jag själv får upptäcka att jobbet inte är gjort då blir jag besviken, för att inte säga provocerad.”

Hon undslipper en liten suck och skakar på huvudet.

”Min drivkraft är alltid att göra mitt bästa, och när jag ser människor som inte gör det och som öppet har en annan agenda, går det så på tvärs mot allt vad jag tror på. Det gör att jag inte kan vara en bra ledare. Eftersom jag är så hårt präglad av lojalitet och plikt blir jag helt renons på verktyg. Jag blir arg och tvär och krävande och ickelyssnande. Det händer fortfarande. Det hände på SJ också. Jag har tänkt mycket och varit väldigt frustrerad över detta.”

Helga Baagøe växte upp i Göteborg i en familj med två föräldrar och en lillebror. Mamman var sjuk och hade en livsångest som hon försökte döva med alkohol och medicin. Pappan var enormt plikttrogen och lojal ”intill självutplåning”. Allt fokus var på mamman, hennes sorg och hennes svåra perioder. Helga Baagøe och hennes bror fick ta hand om sig själva.

”Jag lärde mig tidigt att klara mig själv. Men jag lärde mig också att man inte kunde lita på någon annan. Där kommer mina dåliga ledarskapsegenskaper in. Jag tror att jag måste lösa allt själv. Och så pappas enorma lojalitet och kärlek till en kvinna som var så svag och svår att leva med. Därifrån har jag min pliktkänsla och lojalitet. Man har en lott i livet och då gör man det så bra som det bara går. Det ironiska är att jag själv nu har hamnat i en parallell situation. Det finns många skillnader så klart, Martin är inte den som ställer krav på mig, men situationen i sig gör det.”

Hon lutar sig tillbaka i stolen, rannsakar sig själv, sammanfattar:

”Det goda är lojalitet och förmåga att hålla ut, och stå kvar när det är svårt. Det är bra även i mitt ledarskap. Jag gör det för att det faller sig naturligt för mig men också för att det är en sådan person jag vill vara. Det dåliga är misstänksamheten, det som rätt eller fel kan uppfattas som hårdhet, att jag knyter mig och inte litar på folk. Jag vet om det. Ibland ser jag de negativa sidorna och försöker hantera det och ibland ser jag det inte.”

Efter Icon Medialab blev Helga Baagøe headhuntad till SVT, där hon var med och genomförde ett stort framgångsrikt förändringsarbete som kommunikationsdirektör under många år. Så när frågan kom från Crister Fritzson, vd på SJ, hösten 2012 om hon ville vara med och höja företagets låga anseende var svaret klockrent ja.

”Jag har alltid varit på publika företag. För mig spelar det ingen roll om andra gillar eller ogillar det som företaget representerar, bara det handlar om något som är viktigt för en. Då bryr sig folk och man har anledning att tala om det.”

Men det visade sig efter knappt två år att Helga Baagøe och Crister Fritzson inte var överens om de stora förändringarna och hur informationsuppdraget skulle skötas. Helga Baagøe fick planera sin egen avgång. Hon gick på en vecka.

”Min första känsla var: Men gud vad konstigt, nu händer det här. Samtidigt som jag märkte hur jag klev vid sidan om mig själv, blev helt lugn och bara iakttog mig.”

Två dagar efter beslutet hade Helga Baagøe gjort en tids- och en kommunikationsplan. Det hon tidigare fått göra åt ett antal chefer fick hon nu göra åt sig själv.

”Det var rätt ensamt, för jag kände inte att jag kunde involvera någon annan. Jag ville inte att det skulle läcka ut i förväg för jag var mån om bilden av både SJ, mina medarbetare och mig själv.”

En vecka efter beslutet informerade Helga Baagøe ledningsgruppen, därefter koncernledningen och sin egen stab tillsammans med Crister Fritzson. Det skickades ut intern- och externinformation. Klockan elva var allt klart. Helga Baagøes kalender var blank.

Hon gick från att ha arbetat 60–80 timmar i veckan till att göra ingenting. I tio månader har hon vilat och hämtat hem sig själv.

”Jag var galet trött efter att ha jobbat så mycket under många år. Men det är klart att bara ramla ut där i tomheten skapar en stor osäkerhet. Vem är jag om jag inte jobbar så mycket? Vem är jag om jag inte är efterfrågad på det sättet som man är på en arbetsplats? Och kanske framför allt, vad gör de människor som jobbar lite mindre med sin övriga tid?”, säger Helga Baagøe och ler.

”Med lite prestationsångest kastade jag mig in i ambitionen att bli sundare och motionera mer. Och så har jag träffat folk för att stimulera mina tankar kring vad jag är bra på och vad jag egentligen vill göra om jag får en chans att tänka efter. Mycket tid har gått till att reflektera över min roll som chef. Och så har jag förvånat mig själv – och min man – med att vara först hemma på eftermiddagarna.”

Hennes make, Martin Engqvist, är sedan många år tillbaka på sitt gamla jobb och Helga Baagøe tar uppdrag som strategisk kommunikationsrådgivare i jakten på sin nästa ledarskapsutmaning.